Det är inte jag som sitter där vid bordet.
Ni ser väl dom stora bryggkaren i koppar?
... blir överraskningskväll.
Eller eftermiddag.
Ty då ringer det på dörren och där utanför står två stiliga herrar från Västmanland och jag bara g a p a r!
(Nej, minsann, det är inte ofta att där uppenbarar sig män i nästan-fyrtioårsåldern bakom ens dörr.)
För några korta sekunder tänker jag att det är Jehovas Vittnen som vill visa mig Den Rätta Vägen, men det är det inte alls .., det är ellis sambo och hans arbetskamrat som under fem veckors tid utbildar sig i Köpenhamn; en högskoleutbildning på fem veckor, enbart på engelska och med massor av matte och mikrobiologi .., och så bostad några mil härifrån .., och det blir hur mycket prat som helst och så himla trevligt!
Det blir starkt Zoegas kaffe - skånerost - och efteråt visar jag dem innergården och gatan där kommisarie Wallander bor (det är bakom mitt köksfönster det ...) och sedan stranden med ett vresigt hav!
Ellis sambo (ni anar inte vilken trevlig man hon har och med så glada ögon!) vi kan kalla honom för "P", han suckar och säger att ..."men ååå, så fint det är i Ystad .., titta, och gräset är ju grönt än .., herregud, hemma är det ju massor med snö och kolla, här växer ju ROSOR mitt i vintern!"
Och senare ..., middag på restaurang Bryggeriet.
Jag väljer en liten fisksoppa till förrätt, men den portionen är rejäl (stor mussla ligger och gupppar i den läckra soppan ...), så någon huvudrätt blir det inte.
Lagom lite eller mycket folk.
Någon timme senare kommer ett stooort sällskap med tre herrar i 50-årsåldern och så en massa ungdomar, nästan enbart töser .., och man undrar om det är släktträff eller nåt sånt, - för någon kallar ena mannen för pappa -.
Och nu är det kväll och jag har nästan somnat på soffan och från Ljungby och 50-årsfesten ringer en rar pensionatsvärd och är mjuk och len i rösten av lite eller mycket vin och jag blir glad och inutivarm och längtar tills nästa helg då han kommer hit.
Tänk, vad man kan vänja sig vid en annan människa!
5 kommentarer:
Men vilken trevlig överraskning så här på lördagskvällen!
Eva: ja, det var så trevligt! Ellis är ju så rar och hennes sambo är förstås lika trevlig!
Jo, det var skoj!
Ja, det är skönt att bli van med en människa. När man börjar dela på livets både glädje och sorg. Det behöver vi!
Undrar vad Gevalia säger om kaffevalet en sån gång. ;-)
Tycker om att ni vänjer er.
Sven: om man har varit med en man i 34 år ..,det är lång tid .., då vet man också hur trevligt det kan vara att ha sällskap. För det är det ju.
Cecilia: Gevalia må ursäkta. Men P:s kamrat, han drack inte mycket av det starka kaffet han ..-)
Skicka en kommentar