utsikt från säng 13:1 på ortopedavdelningen.
Och det är blåst ute ..., den vanliga telefonlinjen är fortfarande stendöd ("ska åtgärdas inom fem dagar", svarar Optimal Telecom .., ja, här kan vi verkligen tala om optimal service ...) .., så jag ligger på soffan Ektorp och beslutar mig för att titta på tv .., på ett intressant naturprogram som handlar om fossiler.
Då faller bilden i små, små, små delar.
Mr Attenboroughs ansikte förvrids och pratet hackas upp.
Jaha, ja.
Men sms-meddelanden går fortfarande fram, till huset nära havet, i landet Halland.
Sonen ber om ett recept.
Och pensionatsvärden har givit sig av in till stan, till middag med kollegor.
När klockan är sju - pip -, injicerar jag punktligt min mot-blodpropp-spruta och tar i så hårt att det börjar att blöda och så får man halta iväg till köket och stoppa flödet med lite hushållspapper.
Därefter vankas dusch i badkaret.
Lyfter försiktigt - försiktigt benet över kanten och håller andan.
Det funkar.
Sist av allt slår jag av tv:n .., hämtar en bok ur hyllan Billy och har nu börjat att läsa "Om så hela världen rasar" av holländaren Maarten ´t Hart.
Den verkar bra.
Härligt skriven.
Och det rister i huset av blåsten.
4 kommentarer:
Roligt att höra att du är "på gång" igen.Det där med att hålla reda på kryckorna lär man sig så småningom, jag vet. Passa på att vila och sova nu när du får.Det är bra för tillfrisknandet. Hoppas ledningarna fixas snart så du får kontakt med yttervärlden igen. ellem
Det blir snart bättre Elisabet. Att du är trött och har ont är väl inte så konstigt, det har ju knappt gått en vecka sen operationen.
Lite depp kan man allt känna då och då när ingenting funkar som det ska. Men när jag opererades i mitt knä och satt som du med kryckor och inte ens kunde ta mig till toaletten själv och mannen försåg mig med mackor framför tv:n inför dagen. Då, då kände jag: jag ska fortsättningsvis vara så l y c k l i g över att just mina knän fungerar.
För utan dom fungerar inte kroppen, det vet man inte förrän man sitter där. Just därför är jag så glad att du fixat till ditt knä. Snart är du bokstavligen på benen igen. Men hav tålamod, det är meningen:-)
Man blir trött av att ha ont!
Det går liksom åt energi till det mer än man tror!
Å det säger jag inte pga mitt yrke utan jag kommer ihåg när jag hade en attans illa ischias efter ett skidfall. Herre je så trött jag var när jag vankade det lilla jag kunde. Verkligen en erfarenhet.
Men sakta o säkert kommer orken tillbaka.
Sen så är det ju mörka november. En "Tröttermånad".
Ha så gott där i Ektorp :-))
Ellem, Monet och Syster Turtlegirl:
Jo, jag inser att det är så. Och medicinen. Jag mår inte bra av Citodon. Fy. En halvtimme efter att jag har tagit 2 tabletter, hettar kinderna .., det är som när man har vallningar ,-)
Och trött blir man också och dååååsig.
Så idag har jag försökt att köra med Panodil så långt det har varit möjligt.
Har tränat mycket för mig själv .., sett på tv .., programmet om Claes Malmberg var bra och hjärtevärmande .., och nu har pv kommit hem och det vankas möte med John Blund.
Vilka rikt dröm-liv jag har numera!
Tack till er alla och ellem och Monet, som kanske har fått nya knän båda två .., jo, man tänker inte på hur beroende man är av dem förrän det kärvar.
Skicka en kommentar