Sex minusgrader .., nästan storm .., och ett hus nära havet.
Som isvindar känns det när jag öppnar dörren och släpper ut pElle.
Och jag eldar i pannan .., känner doften av ved och ..., nånting ursprungligt.
En stenåldersdoft kanske, som gör mig trygg.
Eller doften av min pappa när han kom hem från skogen?
Från arbetet ..., eller från harjakten?
Pappas ryggsäck på hallgolvet.
Geväret som hängdes upp i älgkronan.
Eld-och-rökdoften.
Och nu ett annat slags liv.
Stilla frukost vid ett köksbord på pensionatet.
En liten kattunge på stolen intill.
Och så DN som väntar på sin tur.
En slags stilla nåd är det.
Och i morgon ...., begravning.
5 kommentarer:
Och jag eldar här i Storskogen. Njuter av doften jag också.
Utanför fönstret -10 grader och virvlande snöfall. Brunis och jag har pulsat till vedboden och hämtat oss mer värme.
Nu blir det kaffe.
Kram!
Vissa dofter, synintryck slår an på strängar i själen...sånt som man trodde enbart fanns i glömskans hav.
Här -17 gr, blå himmel
Ja doftminnet är starkt inbyggt hos oss. Så det är dags för begravning. Hoppas det blir ett vackert avsked av en älskad människa.
ellis: jag funderar på att krycka mig ner till havet, men det är bara funderingar än så länge ..-)
Ulla-Mona och Eva: ja, det är konstigt, att doftminnena på nåt sätt är så oerhört starka.
Så fort jag cyklar förbi en äng med nyslaget gräs .., blir jag sex år och susar iväg till Kalvträsk på slåtter hos pappas kusin Sigge.
Lundström, inte Nilsson.
Och Eva .,,, jo, begravning.
S u c k.
Det känns ..., lite gruvsamt.
Vilken vacker bild. Det kan jag sakna lite, vår öppna spis i skärgården. Som vi mest hade till mys då och då, inte för eldning.
Här i Provence eldas det mycket, många har öppna spisar och det ryker ur skorstenarna. Och så eldar man upp ris och grenar. Av några träd som ger en väldigt speciell doft. Och så ligger det alltid ett rökdis över bergen, så vackert.
Skicka en kommentar