Före: gardinen i matsalen/stereorummet.
Att bli nästan-sambo när man har levt ensam i många år och så flyttar man ihop med en man som har skött sig själv tredubbelt längre .., som har köpt hus och bott där i stort sett själv och båda är man i mitten av de femtio .., det är inte alldeles enkelt.
Ännu knepigare blir det om man dessutom har helt olika smak.
Bloggmadamen tycker om ljusa möbler och nästan inga mönster.
Hon är förfärligt enjängd och har i nästan hela sitt vuxna liv haft ljusa linnegardiner.
Gärna mönster på påslakan och möjligen randiga trasmattor, men helst enfärgat.
Det kan bero på att hon är osäker på färger och gör det bekvämt för sig.
Så kan det mycket väl vara.
Efteråt.
Nu har nån enjängd madame varit framme.
Pensionatsvärden har i sitt hem ganska mörka möbler .., han har mönstrade tapeter och gärna gladmönstrade gardiner.
Jag lägger absolut inget värderande i vad som är rätt eller fel, för sånt finns såklart inte, det här är helt och hållet en fråga om tycke och smak.
Men att få ihop det där ....
Att komma inflyttande och försöka göra sig ett hem .., att sätta personlig prägel på det som i så många år varit en annans bostad .., det är jättesvårt.
Man tar hänsyn till dels den som har bott här .., men också till hans barn.
Så måste det ju vara även för andra som flyttar ihop?
Hur gör man?
Och hur mycket vågar man ...?
Sånt kan man fundera på en dag i december år 2009.
20 kommentarer:
Det är vackert med enfärgade gardiner, särskilt i linne som silar ljuset och särskilt vintertid ger det ett lugn när det är färg och lite "must" på mycket annat, tycker jag:-)
Det är väl nästan enklast att flytta till nåt gemensamt och börja från början med möbler och fäger?
Jag tycker också mest om enfärgat, men de där gardinerna med enkla blommor gillade jag!
Här hemma har vi likadan smak. Dvs maken bryr sig inte ett dugg, bara det är hemtrevligt... :)
Fascinerad av ordet "enjängd", som jag aldrig tidigare stött på. Är det ett Elisabet-ord? Googlar jag på det, så kommer nämligen bara dina inlägg upp.
Det där med att flytta ihop låter ju spännande! ;o)
Om jag och min vän någonsin kommer till skott med sammanflytt - ja då får vi ta in en neutral inredare för att få ordning på det hela! Så att båda våras smak kan bli tillgodosedd på nåt underligt oförklarligt sätt.
För hans kompletta furumöblemang från 80-talet - DET TÄNKER DÅ INTE JAG LEVA IHOP MED. Ej heller blommiga gardinkappor och små keramiklampor som HÄNGER i fönstren.
Och förmodligen gillar inte min skinnsoffa i supersliten stil full med hundriv eller mitt svartvitrutiga hallgolv.
I tidigare sambo-liv har jag styrt inredningen. Men jag känner på mig att det inte skulle falla i god jord i detta förhållandet.
Så lycka till! Jag förstår att det inte är helt enkelt.
Och gardinomtag (som jag förstår att den blommiga i och för sig trevligt mönstrade gardinen har) ska vi bara inte PRATA OM...
Hmm... hos oss är det som hos bloggblad, förstår jag...;)
Dvs - jag bestämmer smaken. Maken gör resten ;) Praktiskt och bra!
Fast det är säkert svårare att ändra i ett redan färdigt hem...
Love, literature ...: hahaha ...! Som gift .., vi flyttade ihop när jag var arton och han tjugo, så visste man knappt vem som bestämde vad .., gardiner och sånt skötte jag alltid .., och tavlor och annat. Han bytte bil .-)
Det är svårare nu.
Och man vill inte såra heller; jag skulle aldrig kunna ta ner nånting så där hux flux som man inte tycker om .., det innebär ju att man på ett sätt tycker att ens egen smak är så mycket bättre?
Nåja.
Jag är helnöjd med gardinerna .., nu ska min vita matta in i samma rum, det blir ikväll.
Likadana linnegardiner kommer att hamna i vardagsrummet.
Det är där det verkligen gäller .., det är där det liksom sätts på prov ,-)
Men jag sade just till honom, att vi fixar det.
Jag trivs så oerhört bra med honom och nån annan man vill jag inte ha .., det är klart att man fixar det.
Det gäller att kompromissa.
(Helst till min fördel ..-))
*P*: enjängd är ett vanligt ord hemma i Västerbotten.
Man är .., enkelspårig, helt enkelt.
Smulan: låter som i mitt förra liv .-)
Här har vi lite samma problem med väldigt olika smaker. Efter snart tio år tillsammans så börjar vi lyckas få ihop det. Vi har plockat ihop från varsitt bohag, slängt en del, behållit en del och köpt en del nytt. Nyinköpen har oftast tagit lång tid med ett bollande av idéer och smaker. Det har blivit lite av att ta och ge. Med ett ganska bra resultat som vi känner oss nöjda med.
Flytta och börja från scratch!
Som tur är så har Håkan och jag väldigt lika smak, puhu!
Jag är en sådan där som verkligen kan lida av att ha saker omkring mig som jag stör mig på. Det är hemskt, men så är det.
Det bästa är nog att börja om på neutral mark så att säga.
Jag håller helt med dig att det inte finns något rätt eller fel, bara olika smakriktningar.
Se det var ett dilemma som kräver eftertanke och kompromissvilja.
Är PV riktigt intresserad eller har han inrett sitt hus bara för att han måste så göra?
Han kanske tycker att det är skönt om du tar över. Fråga vet ja! Han kanske ger dig fria händer.
Här funkar det så att Husbonden bestämmer ute och i ladugård och stall och jag bestämmer inne.
mvh R
PS Det ska vara enfärgade, helst vita gardiner, så det så!DS
Cicki: jag skulle tro att det blir något sånt här ..-)
Gerd: men det är inte så lätt heller. Om vi hade åkt och tittat på det här huset och LÄGET, nära havet och släta klipphällar och 27 islandshästar som sommartid går lösa bland ljungen ..., då hade jag sagt "ÅÅÅÅÅ, DETTA ÄR JU PARADISET!" Och aldrig kan vi bo billigare. Det betyder ju också nånting.
Christina: liiiite så är det för mig med. Jag minns att helsingborgaren hade en slags keramikpinuppa på väggen och jag sa till honom att .., det kan ju hända att dammsugarröret råkar komma alldeles för nära den där damen någon gång och tänk om hon då dråsar i parketten ..-)Det gjorde den inte.
Och han hade fått den av någon god vän och tyckte att den var såå fin.
Renées fotoblogg: det bästa med PV är att han inte bryr sig så i det jag gör. Han säger själv att han inte har tänkt så mycket när han har tapetserat, utan köpt mer som första bästa.
Och precis som Christina säger .., jag MENAR VERKLIGEN att ingen smak är bättre än den andra.
Jag minns en chatt-dejt-vän som frågade mig om jag hade möblerat minimalistiskt?
Nä, sa jag.
Då höll han på att kräkas.
Och han berättade mycket noga vad han hade för möbler hemma och jag tänkte .., tur för dig att du slipper mig .-)
PV:s gardiner hade syskon i mina föräldrars sommarhus.
Det är en knepig sits ni är i, det där med inrotade vanor och saker som ska samsas.
Läste nån annanstans på nätet idag om ett sambopar där den ene kom från en familj som inte brydde sig på högtider och den andre hade strikta familjetraditioner kring varje stor högtid plus födelsedagar. Och man uteblev möjligen pga brutet ben, men inte för att "det är enda lediga helgen vi har den månaden".
Jag hade samma diskussion för snart 30 år sedan. Vi kom fram till att inte ha några gardiner på nedervåningen ett år för att hinna tänka. Nej vi har inga idag heller. ska försöka orka fota och visa dig. Själva fönsterna och krukväxterna blir garnering.
Man kan hitta väldigt bra kompromisser. Gardiner är bara viktiga när det min mamma kallade "insyn" är farligt. Kram!
Jag har också varit igenom det där. I vårt fall var det maken som flyttade in till mig. Men till all lycka hade vi samma smak och våra möbler, gardiner, tavlor och prydnadssaker passade liksom direkt ihop.
Det enda vi inte kunde enas om var hur vi skulle klä granen. Jag gillar lite överdåd, lite Disney (det är därför jag gillar min franska gran nu), maken hade ärvda småtomtar, halmprydnader och smällkarameller. Det där gick inte att kombinera så de första åren hade vi varsin gran, en på nedervåningen, en på övervåningen.
Sen behöll vi halmprydnaderna och kombinerade med de röda kulorna och det blev jättefint.
Prylarna från hans hem som jag inte gillade (och jag är som Christina, jag klarar inte att bo bland saker som inte känns bra), de försvann sakta ut, gavs till barnen, lades på vinden.
Om pv inte är så känslig så tycker jag du kan fortsätta och prata om att byta mörkt och mönstrat mot ljusare och mera enfärgat. De flesta män är faktiskt inte så engagerade i heminredning, har sällan bra känsla för vad som passar ihop med vad. Och gillar när det är "hemtrevligt och mysigt" och låter ofta kvinnan i huset fixa det så. Det syns ju att du är bra på det så ta det, ett rum i taget! Eller, flytta och börja från början. Så småningom gjorde vi det och det var JÄTTEKUL att bilda bo igen. Tillsammans!
Cecilia, Margareta och Monet: det där med högtider är också lite så .., jag har aldrig brytt mig så värst i sånt .., men det kan jag fixa och så är det ju sån tur att pv är himla generös och snäll .., så jag känner ju att jag verkligen får göra så att jag själv ..., ja, känner mig hemma.
Linnegardinerna kommer nu upp i två rum .., en matta byts ut .., vi ska måla om i lilla hallen, den som är mellan tv-rummet och trappan upp.
Så det känns bra.
Att börja om på nytt någon annanstans är förstås det enklaste, men även dumt, rent ekonomiskt. Det hade jag kunnat tänka mig om vi vore femton år yngre.
Bara för den sakens skull, menar jag.
Ni anar ju inte hur fint han bor.
Havet alldeles bara fem minuters promenad bort.
Vill man flytta från sånt?
Love, literature ..: keramiklampor som hänger i fönstret, det har jag inga som helst problem med. Jag tycker att det är fint .-)
Mycket finare än stora DAllas-lampor på fot.
Furumöbler kan jag också köpa.
Så din pojkvän .., han verkar vara en fin typ det ,-)
De som jag träffat som klarade det bäst var paret i en trea där HAN inredde det gemensamma arbetsrummet med stålglänsande blanka tapeter och HON inredde sovrummet med blommigt, volanger och gullegull. Vardagsrummet fick de enas om!
På så sätt fick båda parter leva ut sina respektive inredningsdrömmar helt och hållet.
Skicka en kommentar