Under besöket i landet Halland, visar det sig att pensionatsvärden är svårt sjuk.
Han är förkyld.
Mest hela tiden snorar och snyter han och så vidare mycket romantik blir det minsann inte.
Så jag ordnar med frukosten och blir skjutsad till tåget i Halmstad och på väg dit tänker jag tankar om män som är förkylda.
Tåget avgår 9.04 från spår 3 och två timmar senare är vi framme i Malmö.
Jag köper en kopp kaffe och en frasig croissant med citron/vaniljfyllning och inväntar pågatåget till Ystad, med avgång 11.19.
Och så iväg.
I Svedala meddelar lokföraren att det är något fel på tåget, "ett tekniskt fel", men han ska försöka ta oss till Ystad.
Två gånger till stannar tåget mitt ute i ingenstans och det är som en bil som inte vill starta.
Mobiltelefoner plockas upp från innerfickor.
Jag ringer jobbet och säger att jag kanske blir lite sen.
Det är okej, säger Roffe.
(På bordet i personalrummet ligger ett kuvert med texten: "Skriv era namn här, pengar till present till Roffe som nu går i pension ...")
Till Ystad kommer vi en 20 minuter försenade, men det är ju ingen fara, för jag har cykeln stående vid järnvägsstationen och jag kommer att hinna.
Det är vad jag tror.
Då visar det sig att någon har skurit sönder cykelns bakdäck och det är med nöd och näppe jag hinner hem för att byta om och sedan iväg till affären!
Och en alldeles vanlig torsdageftermiddag på jobbet, ja, det visar sig bli en helt ovanlig torsdag, ty där är så många kunder att man bara gapar och jag säger till Anna mitt emot mig mig att vad i fridens dagar .., har jag totalt missat att det är någon helgdag eller nåt sånt ...? men det har jag inte, det är väl påsklov och massor av turister, så är det nog.
Vid femtiden börjar jag att må urdåligt.
En timme senare konsulterar jag herr Treo.
När jag, efter stängningsdags, får skjuts hem av den alltid så rara Maria Hansson, mår jag som skrutt.
Och idag är jag hemma från jobbet och är väl ungefär lika döende som en pensionatsvärd (som dock vid sjutiden ringer och säger sig vara återuppstånden, men han hostar så man kan tro att han ringer från ett sanatorium) och ingen resa till landet Halland blir det och nu ska jag inta liggande position på soffan Ektorp och så är det med den lediga helgen.
Jaa.
Så går det när man raljerar över svårt sjuka medelålders män.
Det var sista gången jag gjorde det.
7 kommentarer:
När jag växte upp så använde mina föräldrar ibland detta talessätt:
"Somliga straffar Gud med en gång", och det användes i sådana fall som du beskriver i inlägget.
Alltså man raljerar över någon/något och så blir man "straffad" liksom nästan på direkten.
Hur som helst - Varma krya på dig-hälsningar kommer flygandes från landet ;) Västergötland!
S o F: ja, här var det omgående .-))
Leina: Stackars er.... Mest dig... =) PV är ju på bättringsvägen... Förkylningen som härjade här uppe var inte att leka med. Var själv sjukskriven för första gången på evigheter.... Krya på dig... Ta det lugnt, drick te med honung.
Ja det var ju skönt att få en liten upprättelse efter besöket i dödens väntrum.
PV
Asch då vilket elände! När du ändå skulle få den där förkylningen kunde den väl slagit till när du var i Halland kan man tycka. Då hade ni kunnat vara nedbäddade tillsammans med varsin katt.
Kan inte fatta hur människor funkar som skär sönder däck på cyklar sådär! Så onödigt dumt!
Krya på dig nu!
God bedring.
Kraaaaaaaaaaaaaaam
Men stackars dig! Inte värt med nån kram...
Skicka en kommentar