... är det på pricken trettiofem år sedan min pappa dog.
Då var jag tjugotvå år och hade två små töser som aldrig hann få några minnen av sin morfar.
Det fick inte deras lillebror heller.
Pappa blev sextiosex.
Och i förrgår var det på pricken två år sedan pv:s mamma dog.
Så hastigt det gick!
Hon blev sjuk på lördag och hamnade på Ljungby sjukhus och på söndagkväll var allt över.
Jag minns precis telefonsamtalet som kom på kvällen vid niotiden .., jag minns pv:s tysta röst .. och jag minns hur han suckade sig igenom natten och ibland hörde jag honom säga ..."lilla mor .., ja, lilla mor ...".
Gunvor blev 82 år.
Men så är det ju här i livet.
Livet och döden.
Det är väl det som är tidens gång.
Förstås.
2 kommentarer:
Ja, man vet aldrig när det skall hända...
Och tur är väl dét - egentligen!? Man får ta vara på varandra och tiden här och nu så gott man kan. Och sätta värde på det positiva som var och är:
Minnen om dom som inte längre är på jorden, och uppskattning av människorna som är kvar i våra liv. Hälsningar från Monica vid havet i Lysekil.
Monica: amen!
Så sant som det var ..., skrivet!
Skicka en kommentar