... det är dags att ge sig av till jobbet, tar vi en sväng ner till stranden.
Åååå hjälp, som det blåser!
Jag virar halsduken runt kapuschongen och vi går ner till vattnet - någon strand finns inte kvar - och fast jag håller mig nära land, kommer vågorna mellan varven alldeles inpå mig.
Och uppe på ängen springer harry av och an och husse är bästa kompisen och jag tänker att detta är nästan mitt favoritväder ..., så friskt känns det och nu blir det kaffe och sedan iväg!
Och så här ser det ut hos grannarna ..., titta, så grön gräsmattan är!
(Till min glädje upptäcker jag att deras gräsmatta också mest består av mossa, precis som vår.
Ja, men det är ju rätt bekvämt och skönt att gå på också, om man tänker efter.)
3 kommentarer:
Sent omsider har jag nu sett kokvinnorna, som jag tyckte om, som du gissade :) Jag tyckte det var ren och stor kärlek mellan systrarna. Är det inte kärlek att säga "nu har du röven bar!" och anstränga sej för att rätta till problemet (man kan ju bara låtsas som ingenting och så får systern stå där och vara pinsam), ja då vet inte jag!
Det var väldigt vad havet skummade. Storm här också.
Sverige är avlångt!Tänk så grönt och här har vi nu fått snö.
Önskar att jag fick vara så där nära HAVET - det är som att man behöver milsvida utsikter då man är från Lappland.
Och så är det ju så eljest med HAV.
Tack!
Steel City Anna: ja, jag anade - eller trodde kanske - att du skulle tycka om den ,-)
lifeblog: e x a k t! Jag tror att det är därför jag trivs så bra här .., och även i Skåne. Men se i möra Småland, med granarna ståendes kring vägrenen, nä, aldrig! Jag skulle drabbas av klaustrofobi!
Skicka en kommentar