Egentligen har jag ibland alldeles oerhört svårt att tro på ett liv efter detta och för mig spelar det heller ingen större roll; jag är väldigt nöjd med det här livet som det har varit, men jag kan förstå andra som inte har haft samma tur, då vill man nog gärna få en ny chans.
Och när jag var väldigt ung och lyssnade till predikningar om himmelriket, änglaspel och om harpor och evigt gröna ängar, då tyckte - och tycker jag fortfarande- att det låter lite väl enjängt.
Vem vill alltid ha sol och blå himmel?
Och tror man på Darwin, så blir det förstås ännu svårare att få det hela att gå ihop.
Men sen händer det saker i ens liv; sånt som man omöjligen kan förklara och tittar man i backspegeln kan det bli nästan som en väv .., man ser hur allt hänger ihop - hur det bildar ett mönster - och då blir det rent av hopplöst att begripa nånting alls.
När jag i höstas lyssnade till Mark Levengood när han förklarade sin tro och hur det skulle bli den dagen han skulle möta Vår Herre, då sa han ungefär så här .., att "jo, tänk er att man kommer upp från havet och där står Gud med en stor badhandduk och virar om en och så säger han att .., ja, men det var väl inte så förfärligt farligt och M.L. skulle säga att jo, ibland var det farligt, själva livet, men nu gick det ju ändå bra".
Ungefär så.
När jag idag stod på stranden och såg det ni ser på bilden .., då tänkte jag att ..., det där herr Levengood pratade om, ja, det ser nog ut ungefär så här, när man kliver upp från havet som är livet.
Det är bara att hoppas att nån står där med handduken och tar emot en.
6 kommentarer:
Det där hade jag inte hört, men det var en väldigt fin bild. Ännu finare när man tänker sej det sagt med hans röst och sätt att tala.
Ingela: ja, jag bestämde mig för att tänka likadant ..., det lät alldeles oerhört tryggt och fint!
Åh!
En så fin bild av tillvaron och slutet...
Det känns tröstefullt att tänka så!
Jag har många kristna vänner, är själv kristen.
Just det här med tro kan bli rätt roligt när vännerna skaffar barn. Speciellt när barnen pratar om gud och himmelen med varandra.
F, sonen till en av mina vänner, kom hemspringandes från en av sina kompisar.. Han grät och var nästa otröstlig. Anledningen. Kompisen E hade berättat att i himlen, där har alla på sig lucialinne och sjöng änglasånger hela dagarna. Det var inget F såg fram mot direkt.
Vonkis: gapskratt! Ja, jag känner igen mig .., det hade kunnat vara jag själv i yngre år ,-)
Ps. Läste igår i DN en artikel om Christina Doctare, läkaren som bl.a. arbetat på Balkan under kriget där. Det VAR VERKLIGEN en tankeväckande artikel om tro och inte tro. Ds.
Skicka en kommentar