I P1 diskuteras just nu detta att barn som numera börjar i skolan, är så ovana att förlora i spel, så dom blir alldeles förtvivlade när verkligheten kommer ikapp och förlusten är ett faktum.
Ja, föräldrarna har alltså medvetet "lagt sig" och låtit barnen vinna, allt för att måhända stärka de små livens självkänsla.
Så kan det kanske vara.
Detta gäller dock inte mitt barnbarn, Emma.
På bilden sitter hon och funderar över sina kort ..., vi befinner oss på den grekiska ön Kefalonia och varje kväll spelar vi Plump.
Tretton kvällar på raken.
Emma är 11 år och mormor är just då 54.
Och hon som är mormor vinner alla tretton gångerna och vägrar att låtsasförlora.
Jo, jo.
Så kan det gå om man har otur och får en tävlingsinriktad madame till mormor.
Det hände att vi spelade luffarschack också.
Men då rann nog sinnet över på motspelaren, då mormor vann i g e n!
Om man stryker ett streck över eländet, så har det kanske aldrig hänt ,-)
Cecilia N sa...
Men din mamma var för söt med sovjeterna!
Så småningom i början av 1980-talet gick vår tv från 1962 sönder och min mor fick för sig att vi inte skulle ha nån ny, eller iaf testa att vara utan ett tag.
Och då spelade vi UNO på kvällarna efter läxläsning och före sänggående.
Jag brukade vara den som räknade poäng. Det var inte så himla lätt att koncentrera sig på det när syrran sprang runt stolen och lallade på den där retsången som brukar ha texten "Du kan inte ta mig!".
Alltid tjyvade hon segern fastän jag nästan...
(Jo, det blev tv så småningom.)
Hej å hå!
Här är en som tävlat på riktigt mot sin unge, hur liten han än var!
Tror inte på att mesa för mycket. Jag är dessutom en fullkomlig usel förlorare.
Kan säga att sonen väldigt snabbt blev duktigare än mamma på memory - de gör ju det de där små. Har också alltid diskuterat med full argumentationskraft med gossebarnet, vilket innebar att vid tre års ålder var sonen en överdängare på att argumentera vettigt.
Nu när han snart är 14 aktar jag mig noga för att spela med honom. Och ska jag vinna en argumentation, ja, då får jag tänka till!
Elisabet. sa...
I min egen barndom spelades det kanske inte såå mycket, men pappa var en utpräglad tävlingsmänniska och ville tävla i nästan allting.
Vi skulle kappspringa runt huset, se vem som kunde stå på händer längst .., vem som kunde GÅ på händer längst .., och naturligtvis var detta grenar där han själv fick briljera ,-)
På jularna, när mina systrar kom hem från Karlstad eller Stockholm, satt vi i soffan och spelade en hemgjord variant där vi fick välja ett ämnesområde var - det kunde vara Europas huvudstäder, hundraser (mitt val), bilmodeller, byar i Västerbotten, skådespelare, ja, såna saker .., och så skulle man skriva ner så många svar på detta som man kunde.
Ni anar inte så många nya byanamn som hittades på i ivern att vinna!
Under åren som gift, var det hopplöst när exet och jag själv spelade kort mot varandra.
Jag tyckte att han blev så odrägligt kaxig när han vann ,-)
Mamma däremot var i total avsaknad av viljan att vinna, ja, hon brydde sig helt enkelt inte.
När de sovjetiska spelarna vann i hockey och alla i vardagsrummet deppade, tyckte hon att det var som allra bäst.
"Ja, men dom har det så eländigt i Sovjet, låt dom vinna, tänk så glada deras föräldrar ska vara!" sa hon medan nationalsången spelades och vinnarna stod där med tandlösa leenden.
(Å, milde tid .., den melodin kunde man nästan utantill, då på 60-talet!)
Det var en åsikt som hon var totalt ensam om i vår familj.
Cecilia N sa...Min son har haft en tuff uppväxt. Han har haft en stubin vars längd räknas i negativa metrar och hans föräldrar lägger sig inte i spel.
Fast jag vet att jag nån gång när jag knuffat in honom i boet gång på gång när vi spelat fia låtit bli att knuffa honom när han äntligen fick ut en topp igen. Men jag berättade det ...
Både toppar och bräden kunde fara genom rummet om det blev för jobbigt.
En gång när hans mormor hade lagt sista biten i Carcassonne på det enda ställe han kunde lägga sin och sen mer eller mindre jublat, då fick jag "prata ner honom" för att inte allting skulle fara genom köket.
Mormors kommentar att "det är ju bara ett spel, det är väl inget att hänga upp sig på" var ganska brandfarlig kan jag säga ...
Men vi lyckades.
Av någon anledning är det bara jag i familjen som vill spela boggle. Konstigt ...
annannan sa...
annannan ler ty hon såg nyligen på dokumentären med Barbro Lindgren i K Special och där berättade BL om hur verklighetens Loranga som var BLs barns far, var besatt av att barn skulle lära sig förlora.
Och han åkte verkligen till stan iförd en tehuva en gång.
Hade annannan vetat det när hon var elva hade hon fått ett annat perspektiv på sin egen far (som alltid vägrat att spela alla spel utom munspel).
baratradgard sa...
Nämen så galet! Fast jag har alltid satsat allt på spel och vunnit stort när jag spelat mot mina stackars barn. Och nu vill min 23-åring inte spela Wordfeud med mig på mobilen för att han säger att jag blir "så jobbig och ska bara vinna"...
Som man bäddar får man ligga! I alla lägen!
Turtlan sa...
Samma med "fusk" i spel. Att vissa barn börjar hitta på egna regler för att få vinning av det. Nej nej säger jag då hur sura de än blir.
Tänk om man ALLTID vann, då blir det ju.inte samma glädje av att få vinna.
Intressant program, vad hette det? Kanske något att efterlyssna
Barnens farfar lider av någon villfarelse att man ska låta barn vinna just för att de är barn och då, enligt honom, ska tycka att det är roligt hela tiden.
Resultat: Mina ungar som fostrats av en vinnarskallig moder tar förluster med viss grace samtidigt som de beter sig hyfsat vid vinst. Småkusinerna vars fader är mer inne på farfars, dvs sin egen faders spår, har fått åtminstone två av tre riktigt, riktigt usla förlorare som inte ens drar sig för att fuska när det ser ut att gå åt pepparn. Påpekar man detta blir det tårar och skrik och spänd stämning.
Ulrika sa...
Tycker mormor gjorde alldeles rätt.
Att hela tiden "skydda" barn så som de beskriver i programmet tycker jag är fel.
Verkligheten är ju inte sådan.
9 kommentarer:
Tycker mormor gjorde alldeles rätt.
Att hela tiden "skydda" barn så som de beskriver i programmet tycker jag är fel. Verkligheten är ju inte sådan.
Barnens farfar lider av någon villfarelse att man ska låta barn vinna just för att de är barn och då, enligt honom, ska tycka att det är roligt hela tiden.
Resultat: Mina ungar som fostrats av en vinnarskallig moder tar förluster med viss grace samtidigt som de beter sig hyfsat vid vinst. Småkusinerna vars fader är mer inne på farfars, dvs sin egen faders spår, har fått åtminstone två av tre riktigt, riktigt usla förlorare som inte ens drar sig för att fuska när det ser ut att gå åt pepparn. Påpekar man detta blir det tårar och skrik och spänd stämning.
Samma med "fusk" i spel. Att vissa barn börjar hitta på egna regler för att få vinning av det. Nej nej säger jag då hur sura de än blir.
Tänk om man ALLTID vann, då blir det ju.inte samma glädje av att få vinna.
Intressant program, vad hette det? Kanske något att efterlyssna.
Nämen så galet! Fast jag har alltid satsat allt på spel och vunnit stort när jag spelat mot mina stackars barn. Och nu vill min 23-åring inte spela Wordfeud med mig på mobilen för att han säger att jag blir "så jobbig och ska bara vinna"...
Som man bäddar får man ligga! I alla lägen!
annannan ler ty hon såg nyligen på dokumentären med Barbro Lindgren i K Special och där berättade BL om hur verklighetens Loranga som var BLs barns far, var besatt av att barn skulle lära sig förlora.
Och han åkte verkligen till stan iförd en tehuva en gång.
Hade annannan vetat det när hon var elva hade hon fått ett annat perspektiv på sin egen far (som alltid vägrat att spela alla spel utom munspel).
Min son har haft en tuff uppväxt. Han har haft en stubin vars längd räknas i negativa metrar och hans föräldrar lägger sig inte i spel.
Fast jag vet att jag nån gång när jag knuffat in honom i boet gång på gång när vi spelat fia låtit bli att knuffa honom när han äntligen fick ut en topp igen. Men jag berättade det ...
Både toppar och bräden kunde fara genom rummet om det blev för jobbigt.
En gång när hans mormor hade lagt sista biten i Carcassonne på det enda ställe han kunde lägga sin och sen mer eller mindre jublat, då fick jag "prata ner honom" för att inte allting skulle fara genom köket.
Mormors kommentar att "det är ju bara ett spel, det är väl inget att hänga upp sig på" var ganska brandfarlig kan jag säga ...
Men vi lyckades.
Av någon anledning är det bara jag i familjen som vill spela boggle. Konstigt ...
I min egen barndom spelades det kanske inte såå mycket, men pappa var en utpräglad tävlingsmänniska och ville tävla i nästan allting.
Vi skulle kappspringa runt huset, se vem som kunde stå på händer längst .., vem som kunde GÅ på händer längst .., och i kortspel hade han god lust att fuska ,-)
Under åren som gift, var det hopplöst när exet och jag själv spelade mot varandra.
Jag tyckte att han blev så odrägligt kaxig när han vann ,-)
Mamma brydde sig aldrig i vem som vann .., det var bara roligt att någon annan vann.
Det var en åsikt som hon var totalt ensam om i vår familj.
Men din mamma var för söt med sovjeterna!
Så småningom i början av 1980-talet gick vår tv från 1962 sönder och min mor fick för sig att vi inte skulle ha nån ny, eller iaf testa att vara utan ett tag.
Och då spelade vi UNO på kvällarna efter läxläsning och före sänggående.
Jag brukade vara den som räknade poäng. Det var inte så himla lätt att koncentrera sig på det när syrran sprang runt stolen och lallade på den där retsången som brukar ha texten "Du kan inte ta mig!".
Alltid tjyvade hon segern fastän jag nästan...
(Jo, det blev tv så småningom.)
Hej å hå! Här är en som tävlat på riktigt mot sin unge, hur liten han än var! Tror inte på att mesa för mycket. Jag är dessutom en fullkomlig usel förlorare. Kan säga att sonen väldigt snabbt blev duktigare än mamma på memory - de gör ju det de där små. Har också alltid diskuterat med full argumentationskraft med gossebarnet, vilket innebar att vid tre års ålder var sonen en överdängare på att argumentera vettigt. Nu när han snart är 14 aktar jag mig noga för att spela med honom. Och ska jag vinna en argumentation, ja, då får jag tänka till!
Skicka en kommentar