Bilden togs 1986.
Det var dagen innan mamma skulle åka tillbaka till Bolivia.
Jag bad henne slå sig ned vid köksbordet och så hämtade jag min kamera och tog bild efter bild.
Inte ett ord kom över mina läppar.
Mamma var då sjuttiofem år och vi visste att minst ett par tre år skulle det ta, innan vi skulle ses igen.
Såväl Maria som AP har ärvt sin mormors tjocka hårsvall.
I drömmens värld har mamma kommit hem från Bolivia.
Hon bor i en lägenhet mitt emot gamla skolan i Malå och jag är där och hälsar på henne.
Egentligen har vi friluftsdag på skolan och hela klassen ska åka skidor till Ljustjärn, men jag har glömt längdskidorna hemma och tänker att mitt knä ändå inte klarar dom värsta backarna, så jag struntar i att gå till lektionen, ja, jag ringer inte ens till rektorsexpeditionen och meddelar att jag blir hemma.
I drömmen är jag såväl trettio som femtioåtta år.
Klockan 23.00 ska mamma sitta på ett plan som lyfter från Skellefteå och jag ringer flygbolaget för att kolla att tiderna stämmer.
En ung man svarar och rabblar byråkratiska meddelanden och jag börjar skratta och säger att jag "bara skojade".
Och så måste jag låna en bil, så jag kan skjutsa mamma till flyget.
I drömmens värld ringer jag till mitt ex och frågar om vi får låna hans Saab och jag förklarar att det gäller skjutsen av mamma till Skellefteå.
Och för honom berättar jag hur roligt det är att ha mamma hemma och i levande livet igen!
"Javisst, självklart ska svärmor få låna bilen!" säger han snällt.
Genom hela drömmen är mamma sig lik; allt är precis som förut .., hon rör sig pilsnabbt .., är klädd i kjol och blus och är så glad, så glad och säger att innan vi åker, måste hon gå till Filadelfia och säga hejdå till vännerna där och så ger hon sig av och jag försöker stänga dörren till hennes lägenhet - harry är nämligen också där och vill smita ut -, men hur jag än bär mig åt, går dörren upp.
Och plötsligt står vi vid bilen.
Väskorna i baksätet.
Jag säger jag till mamma att det känns så ledsamt.
"Vi har ju nyss mötts, på nåt sätt är det som om du kom hem igår!" säger jag.
"Ja, ja ..,", säger hon och packar vidare.
När jag vaknar är klockan sju.
Utanför fönstret ligger dimman tät.
Och till min oerhörda förvåning är min kind alldeles våt.
10 kommentarer:
...och under mina ögonlock blir det också vått när jag läser det här....
Kram på dig!
Vilken fantastisk dröm!
Och vilken ovanligt underbar mamma.
Tänk att allt finns kvar där i huvudet.
75 år och på väg till Bolivia.
Beundrandsvärt i massor.
Försöker räkna lite... Din mamma måste ha varit runt 40 när hon fick dig. Stämmer det...? Vad gjorde hon innan hon träffade din pappa? Sjukstugan? Andra äventyr?
Nu ska jag messa min mamma. Jag som är inte alltid så bra på att höra av mig...
Å hon är så fin så fin, vilken fin bild! Och den härligt rosa färgen som klär henne så väl, fantastiskt som du berättar och så mycket tankar det väcker!! Tack för det och Stor Kram Åsa
Dessa undebara möten i drömmar - hur klarar man sig utan dem? Att få se dem man annars inte får se, prata med dem man annars inte kan prata med.
Och även jag blir gråtfylld... Jag känner så väl igen den där härliga oförstörbara glädjen att få träffa henne igen!
till er alla: mamma var 33 år när jag föddes och hon var 58 år när hon susade iväg till Sydamerika och blev kvar där i precis 20 år.
Och visst är det förunderligt att man i drömmen kan uppleva det så ofattbart verkligt ..., det var precis som på riktigt, bara det att jag hade blandat ihop allting - dåtid med nutid -!
Turtlan: mamma hade inte råd att bekosta sjuksköterskeutbildningen, så det stod Västerbottens Landsting för. I gengäld skulle dom bestämma var hon skulle placeras när hon var klar och det blev Malå. Där bodde då pappa med sin fru och mina två systrar, men hans fru dog i sviterna av en hjärntumör och mamma hade träffat henne ofta på sjukstugan ..., så hon kände till familjen.
Ett år efter fruns död, gifte pappa om sig med mamma och några år senare kom jag till världen.
Mamma hade levt singelliv fram till dess och var en stark kvinna med gott om egen vilja ,-)
Pappa varnade henne före bröllopet, ja, att han var envis och hade häftigt humör.
"Ingen fara, det har jag med!" hade mamma svarat ,-)
Turtlan igen: pappa dog 1976, två år senare åkte mamma iväg.
Vilken fantastisk mamma du har haft!
Drömmar kan ibland vara så verkliga så ibland då man vaknar vill man bara tillbaka till drömmen igen, och fortsätta där den slutade.
Kram.
Det är såhärligt att läsa om allas barndomsminnen av ljud och företeelser. Särskilt njuter jag av berättelser från 50-talet då jag själv var barn.
Du Elisabeth skriver så fint om din mamma,och får mig att återigen tänka på min mamma. Hon födde mig ganska sent i livet-som 43-åring,men jag fick ha kvar henne till förra året då hon somnade in en vacker junimorgon i den aktningsvärda åldern av 101 år och 5 månader. Fastän hon då var trött och längtade efter att få "Flytta hem" och jag verkligen unnade henne det,så saknar jag henne så mycket!
Det är aldrig "Rätt tid" för en mamma att dö. Mammor ska alltid finnas!
Monica i Skellefteå
Jessica: men alla mammor är underbara - dom är bara olika -!
Monica i Skellefteå: å, Monica, fick du nånsin det ulliga fåret? Eller är det nån på posten som fick det?
Skicka en kommentar