Hullerombullerlivet ...

Tänk .., ena dagen befinner man sig i ett snörike och överallt ser jag myrar där det säkert växer hjortron om somrarna och där är tallar och höga granar .., där är häbren och byar med underliga namn och där är röda hus och ladugårdar och där är raggiga hästar som står ute i solskenet och äter hö och där är skidåkare och fågelkvitter och i småbyarna - absolut lugn och ro -.

Jag känner mig nästan som hemma.

Och dagen därpå kör man bil längs Fridhemsgatan i Ystad och här är det vår och nästan gröna gräsmattor och åkrarna skirar i ljust grönt och havet är blått.

Och jag tänker på hur många hundra eller tusen gånger jag har cyklat just den här sträckan och passerat Ingrid Ståhls pepparkakshus där lavendeln - ja, om sommaren - doftar övermåttan ljuvligt ..., och längst ner mot gatan bodde en gång Asta som var konstnär och alldeles oerhört annorlunda och kund i lilla affären ..., och svänger man vänster nere vid korsningen är man ute på Österleden och har bara fem minuter - om ens det - ner till havet.

Hemma, här också.

Vid femtiden hämtar vi Harry som har haft det så bra, så bra hos Tommy och Karin och vi sitter vid ett bord i det hus som jag en gång föll pladask för och där jag har tillbringat åtta år av mitt liv och Harry blir glad när husse och matte kommer, men inte gladare än när vi har varit borta i fem timmar, men han hoppar glatt in i bilen och vi kör norrut igen och mörkret faller och jag somnar i baksätet.

Några timmar senare parkerar vi bilen på en kulle och möts av sigge nilsson och så småningom även pElle och harry tycks förvånad, nästan som hade han glömt bort dem!

Jag öppnar dörren.

Hemma, här också.

Pensionatsvärden, som igår åkte Vasaloppet och därefter tillbringade sju timmar i bilen, han kröp i säng vid halv ett natten mot idag, ställde väckaren på fem och cyklade sedan till jobbet.

Tjugofyra kilometer enkel väg.

I say no more.