Ännu mera glädje!

Anna i Portugal berättar om sin glädje ....

Foto: Elisabet

Det här var på vippen att bli allt det vardagliga och bra, lyckan i att ingenting särskilt händer och inget går på tok, människor omkring en och ett och annat samtal. Men så klockan tio i tolv på söndagskvällen, efter att jag suttit och läst avhandlingsmanus sedan klockan sju med avbrott enbart för mat och lite avkopplingssurfande när ögonen gick i kors, kunde jag mejla Bullrige Doktoranden med beskedet: "Här kommer din doktorsavhandling med de ändringar som behövs för att du ska kunna lämna in den med heder i morgon."

Det är krönet på en lång resa (minst fyra år, närmare fem om man ska räkna tiden av förberedelser för att få projektet godkänt och finansierat) med många backar och dalar, för att inte tala om utförsstup ibland. Många gemensamma frustrationer, en och annan sammanstötning.
Och ett förhållande av en icke föraktlig styrka, om det har fungerat mellan handledaren och doktoranden. Särskilt om doktoranden fortsätter som forskare är det förhållandet för livet.
Min handledare hänvisar ofta till sin handledare som min akademiske morfar, och jag har allt mer kommit att dela den känslan.

Den här doktoranden har berett mycket motstånd, men det har också varit värt varenda svettdroppe.
Han är envis och stöddig och förbaskat kompetent och i grund och botten verkligt godhjärtad.

Hälsningar annannan.