onsdag 13 juni 2012

Det lilla livet ...

Under mina sju år som ensamseglare på livets ocean, hände hur mycket som helst! 

Jag träffade mängder med människor .., hyrde bil och gjorde utflykter till Göteborg, Alingsås, Varberg, tog en heldag i Karlskrona .., jag hälsade på en god vän i ett rött hus i mörkaste Småland .., jag varannanhelgspendlade till Helsingborg och lärde känna nya människor .., gick på krogen och lyssnade till bluesmusik och rock fast jag helst av allt bara ville sitta i soffan och titta på På Spåret.

Och jag simmade i sjön Sävelången och kände mig som den lyckligaste människan på jorden.

Jag tog tåget till Stockholm ., tog barnbarnen med mig, åkte båt ut till skärgården och bodde på vandrarhem och det blev utomlandsresor med Emil eller Emma och nya möten och intryck.

Nu, lever jag ett helt annorlunda liv.

Det är som att befinna sig i en liten bubbla.
Ytterst sällan åker jag tåg, jag hyr inte bil längre och gör sällan några längre utflykter. 

Det som skrivs här på bloggen handlar mest om promenader, hundkäx och en hund och två katter.

Det får anses som närapå ett mirakel att någon människa fortfarande tittar in och hälsar på! 
Nu .., bor jag i ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Havet är nära, men inte inom synhåll. 
Mina dagar består mest av arbete i den lilla affären åtta kilometer bort. 
Dit åker jag med moped.

Sällan, alldeles oerhört sällan, besöker jag Halmstad - någon gång tar jag bilen och susar iväg till Falkenberg som känns mindre och vänligare -.

Jag är en huskatt.
Aldrig vill jag sova borta, ja, om det nu är möjligt att undvika det, alltså. 
Helst av allt vill jag sitta på altanen eller nere vid havet och ha de mina omkring mig.

Bristen på utifrånintryck gör - tror jag - att allt det lilla blir till något större. 

När jag nu på morgonen tar en bakvänd promenad med harry, är det som om själ och hjärta står på vid gavel, det är som om alla intryck förstärks.

I dikesrenen växer prästkragar och lupiner .., och jag böjer mig fram och känner doften av hundkäx.
Draaar med handen genom allt det vita.
Upptäcker smörblommor och små sällskap av styvmorsvioler.

Syrénerna är sedan någon vecka tillbaka helt utblommade.

Och hela tiden hör jag lärkan.

På grusvägen som går mellan åkrarna, möter jag en kvinna som är ute och stavgår.

Jag kopplar harry, men kvinnan säger att ..."det behövs inte, jag är inte rädd för hundar och han ser ju så glad och snäll ut ...".

Vi pratar om vädret - detta ständiga väderprat som är som Sesam-öppna-dig -, och om värmen som är så ljuvlig. Och om lärkorna.

"Det sägs ju att lärkorna hela tiden minskar i antal, men inte här i alla fall .., hör, så vackert!" säger kvinnan.
Och så står vi där och lyssnar.

Kvinnan är liten och späd.
Rak i ryggen.

Och vi småpratar lite .., jag får veta att hon har tillbringat tjugo år i Oslo, hon är från Halland från början, maken är tysk och arbetade en gång inom oljeindustrin, nu har familjen sommarhus inte långt härifrån och vi pratar om skillnaden mellan våra grannländer .., om hur oändligt vackert det är i Norge .., om svenskarnas oförmåga att fira nationaldagen ("vi visste liksom inte vad vi skulle göra, så vi klippte helt enkelt gräsmattan .., det var minsann annorlunda i Oslo", säger hon leende) och om glädjen i att få vara frisk ("ja, tänk att ligga i en sjukhussäng veckovis när det är så här fint ute, eller tänk, alla gamla på äldreboenden som aldrig får komma ut!" säger jag), ja, sånt prat.

Innan vi skiljs åt, frågar jag om det är möjligt att få fånga hennes vänstra hand?

Det är det.

Och jag får veta att den här vänliga kvinnan är Kräfta och storasyster och född 1936.

På den där skalan från 1 - 10 om hur hon trivs med tillvaron just nu, svarar hon - efter en stunds tvekan -:  "ja, en sån här morgon måste man väl ändå säga .., ja, nio ...!"

Sen går jag hemåt.

11 kommentarer:

Jessica sa...

Och jag älskar din blogg! Jag känner igen mig i så mycket!

Mian sa...

Huvudsaken är att man är nöjd med livet - sen spelar det inte så stor roll vad man gör eller hur man lever.

Ulrika sa...

Och jag ler, för jag har gjort samma vändning.
Innan jag träffade Marcus var så oerhört rastlös, for och flängde hit och dit. Längtade alltid nån annanstans.
Nu?
Nu spenderar jag det mesta av min tid i ett hus i Striberg, både jobb och fritid. Går promenader med Max. Gosar med Max och katterna. Gör utflykter i skogen. Myser med Marcus i soffan om kvällarna.
Livet går i en helt annan takt nu. Från centrifugerande jetplan till snigelfart!
Och som jag trivs!!
Precis som du upplever jag att liver självt på nåt sätt blivit mer...färgrikt. Starkare. Intensivare.

Kattis sa...

Det är stort, det att se det stora i det lilla, och faktiskt inte alla förunnat. Du Elisabeth synliggör det för oss som läser här, oavsett vår egen förmåga till samma sak.

Monica i Lysekil sa...

Nu var det länge sedan jag kommenterade här.
Jag vill bara meddela att jag tycker att du skriver så mycket intressant och klokt.
Det är ju en orsak till att jag läser din blog varje dag.
(om jag är hemma)
Andra bloggar läser jag ibland.
Din läser jag som sagt alltid när det är möjligt.
Det är inte alltid jag orkar eller har tid att kommentera
- men LÄSER gör jag!
Jag skriver inte mer ...men instämmer i vad andra har sagt här ovanför.
Hälsningar från Monica i Lysekil.

Anonym sa...

Läser alltid!! Miraklet är väl när just vardagen är en fin dag! Åsa

Cecilia N sa...

Och här har de första enstaka blommorna i syrenklasarna slagit ut.

Elisabet. sa...

Det går alldeles för fort nu! Starens ungar har lämnat sitt bo under tegelpannan och i lilla eken har blåmesarna öppnat dagis! Men nu, halv tolv, är det tyst ute. Bara vinden hörs.

Elisabet. sa...

Till er alla: jag hoppas att ni förstod att detta var ingen klagolåt ,-)
Det är som att livet har flera olika kapitel. Jag ser det tydligt just nu. Och det här kapitlet känns bra. Det gjorde dom förra också, men på olika sätt. Och ett av kapitlen tog ju abrupt slut.

Ruta Ett sa...

Det är inte alls konstigt att så många tittar in på din blogg. Du skriver ju så att jag känner det som jag gick bredvid dig.
Det känns bra!

Sven Teglund sa...

Och jag känner verkligen igen mig i det här, så underbart som du beskriver glädjen i det vardagliga, att vila i det som finns nära. Och hur starka känslor det kan skapa trots att man går samma väg i stort sett varje dag.

Du skriver om människor, till skillnad mot mig, som skriver om människors villkor. Det är olika perspektiv, i ditt är närheten i fokus, i mitt finns alltid en distans. Därför är det verkligen livgivande för mig att läsa din blogg!