fredag 6 juli 2012
Dagens sommarpratare ...
... var den här madamen.
Jag låg på soffan och lyssnade och insåg att jag nog tillhör fel målgrupp.
Sen fick jag ett mejl från en god vän, där jag fick veta att en artist som jag tycker är så bra och ser så trevlig ut, regelbundet ger sin fru stryk.
Jahapp.
Där susade han iväg från piedestalen.
(Obs. det handlar inte om sommarprataren!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Tack för ett gott skratt!
...fastän saken är av allvarlig art.
Men nu blir jag nyfiken....
säger Solbritt.
Men varför stannar man i ett sånt förhållande?
En gång ok, men om det upprepas regelbundet finns det ju ingen anledning att vara kvar.
"Spring för livet" som Sara Varga (?) sjöng.
TdL? Är de ihop fortfarande?
SoF: ,-)
Dinah: jag hade en gång under min enormt långa studietid en klasskamrat som hade varit med om just detta och jag sa som du .., men hur i fridens dagar ..!
Tvärsäker var jag också.
Men hon, som var så begåvad, förklarade att mannen i fråga hade lyckats knäcka all hennes självkänsla och till slut var det inte så enkelt längre.
Själv fattar jag det inte.
Jag hade gått direkt.
Rexxie: ? Jag förstår inte vad du menar .., och jag måste förklara att det INTE handlade om den här sommarprataren!
Solbritt: men åååå, tack för det fina Solhagabrevet! Kan du inte mejla mig så får jag din adress?
Jo, jag förstår att man med tiden får knäckt självkänsla. Jag har i min absoluta närhet haft några kvinnor som misshandlats av sina män. En mycket grovt.
Men man borde ju gå innan man blir totalt knäckt. Det måste ju ta en hel del tid detta knäckande.
Dinar: jag är helt överens med dig!
Hinner inte med sommarpratarna i år så tacksam för tips om guldkorn :)
Steel City Anna: ja, dom flesta har varit förtjusta över Anja Pärson och själv tyckte jag väldigt mycket om Klara Zimmergren (tror jag hon heter i efternamn), Joe nesboe för sättet han berättar på ..., och så den gotländska kvinnan jag lyssnade till igår och länkade till - bäst hittills för mig -!
Äsch, jag bara undrade om det var Thomas di Leva (TdL) som avsågs...
Rexxie: absolut inte!
Det är inte så enkelt som att "bara går innan det är försent". Många klarar det. Många är så starka att de går vid första slaget.
Många hoppas förtvivlat och vill tro på mannen när han bedyrar att det aldrig ska hända igen. Att han aldrig ska säga eller göra så. Att han förstår att han var dum. De hoppas och vill tro varje gång. Så sakteliga får han makten över henne. Tro mig.
För vissa är det lätt att gå.
För andra väldigt väldigt svårt.
Men Bonita. Hur många tusen berättelser om just dessa män som slår och sen är fulla av ånger finns det inte. Är verkligen kvinnorna så himla dumma att de inte kan lägga ihop ett och ett. Då blir jag förskräckt över mänskligheten.
Jag kan förstå att det finns ett fåtal (hoppas jag) kvinnor som redan av sina föräldrar knäckts genom att få höra att de inte duger som de är. Men de övriga. Nog måste de väl ha hört talas om att männen lovar och lovar och slår igen.
Dinah och Bonita: under tiden vi bodde i Sthlm och exet var polis där, kom han ofta hem och var bedrövad .., det hade varit slagsmål i familjen, männen slog - kvinnan ringde och bad om hjälp - och dagen efter tog hon tillbaka sin anmälan, för "nu är han ju snäll och ångrar sig!"
Om och om och om igen samma sak.
Människor är förstås olika .. men jag håller ändå med Dinah, jag förstår det bara inte.
Det ska jag nog kanske inte lyssna på då.
Det slår mig att överlag är idrottare intressantare än artister. Eller, ska jag säga så här, jag har inte hittills hört någon idrottande sommarpratare som varit ointressant, men bevars en trave artister som jag faktiskt stängt av.
Antingen generaliserar jag för mycket. Eller så tål det här att tänkas på.
visst är det svårt att förstå när man själv inte är sådan. Men det handlar om självkänsla tror jag. Alla har inte självkänsla nog.
Vissa kvinnor säger precis som ni "Jag går direkt! Sånt accepterar jag inte" och kan sedan berätta hur deras självkänsla sakta brutits ned utan att de egentligen märkt något. För man går ju inte vid första tecken på missämja. Bara för att han säger nåt som är jävligt taskigt. Man gör det inte andra gången heller, eller vid tredje och då har nedbrytningen börjat.
Döm inte alla efter er egen styrka. Döm inte för ni vet inte vem den kvinnan är och varför hon inte klarar av att gå.
Bonita: du har säkert rätt! Det är självklart så att alla inte reagerar på samma sätt och det finns säkerligen flera orsaker till att kvinnor stannar kvar.
Men för m i g är det nästan obegripligt.
Bonita: om du känner någon - som vill berätta varför man stannar kvar - eller hur svårt det är att ta sig därifrån, får den personen gärna berätta här - anonymt om hon vill -, så lägger jag ut det som ett inlägg.
Bonita: Den jag dömer mest är mannen som slår.
När man säger att kvinnan ju också är del i det hela som stannar säger genast mannen som slår sin kvinna: Där hör du. Det är ditt fel.
Men det är i första hand den som slår som felet ligger hos. Det är den som slår gång på gång som är en jävla ynkrygg som inte kan få ut sin aggression nån annanstans utan måste hålla på och misshandla människor.
Det är ju också så att om kvinnan äntligen tar mod till sig och går skaffar mannen nån ny att misshandla.
Men gåtan kvarstår för mig. Varför går man inte INNAN man blir så nertryckt att man inte orkar.
Och varför går man tillbaka när man kommit sig därifrån och tar mer stryk?
Jag ska fråga en person.
Jag klandrar ingen av er för att ni inte förstår. Det jag vill säga är att det är inte så enkelt som att bara gå innan det är försent. Och vi behöver inte förstå varför de inte går, bara inse och acceptera att det inte är så enkelt som man gärna vill tro.
Jag återkommer när jag fått svar om inlägget.
Jag levde under ca fem år med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt. Han är intelligent och charmig. Framgångsrik inom sitt yrke och ser bra ut. Han uppvaktade mig oerhört intensivt och det slog allt jag varit med om tidigare. Men det var inte kärlek. Kärlek ser helt annorlunda ut.
Hustrumisshandel drabbar alla sorters kvinnor. Alla åldrar, religioner och klasser. Finns det någon enda gemensam nämnare, så är det att kvinnan är stark. Och när hon blivit så nedbruten att hon inte bjuder något motstånd alls, då lämnar mannen ofta. En svag kvinna har han ingen användning för.
Den vanligaste frågan är "varför går hon bara inte efter första slaget?" Fair enough. Men det börjar aldrig med en örfil. Det handlar om en (ofta flera år) lång nedbrytningsprocess som börjar med att mannen är lite taskig. Kanske lite sotis. Inget man inte kan se mellan fingrarna med. Men kvinnan får successivt lära sig att det är bäst att inte vara "jobbig". Inte ställa krav. Inte ha behov som kolliderar med hans. Kanske är det bäst att inte träffa de där kompisarna mer, för han blev ju så irriterad sist... Bäst att stanna hemma från firmafesten så han slipper vara orolig och bäst att fira jul med hans släkt, det kan man väl bjussa på om man älskar varann? Gradvis krymper kvinnans värld och nätverk och mannen får därmed mer kontroll.
I många relationer stannar det vid psykisk misshandel och/eller hot om våld. Man kan komma långt med att vifta med knytnäven framför en totalt kuvad kvinna. Eller genom att bestraffa henne känslomässigt i flera dar efter att hon kommit hem lite för sent och lite för glad.
I regel växlar det upp till fysiskt våld vid en förändring i relationen. Första slaget kommer ofta tex när kvinnan blir gravid, eller om hon hotar med att lämna. Saker som får mannen att känna att han håller på att förlora kontrollen över henne.
Alla sorters män slår. Det har tex inget med klass eller religion att göra. Alkohol är inte en utlösande faktor och han slår inte i blint raseri för att han tappade besinningen. Den här typen av våld är alltid riktat och planerat. Såna här män slåss inte i krogköer och sparkar inte sönder busskurer. De slår sin kvinna hemma där ingen ser. Och de ger henne i regel inte blåtiror eller brutna ben, utan drar i håret, knuffas, skräms, eller slår mot ben och bål så att blåmärkena inte syns. För om kvinnan måste söka vård eller sjukskriva sig, kan han ju bli avslöjad.
Och när våldet trappas upp så långt, är kvinnan i regel så nedbruten och isolerad att hon inte har någon att anförtro sig åt. Eller så ljuger hon för sina vänner, för att hon "lärt sig" att det var hennes eget fel.
Varför lämnar hon inte då? Av samma anledning. Hon är ensam och nedbruten. Hon "vet" vid det här laget att hon är värdelös. Att ingen vill ha henne, att hon inte duger till nåt och att hon inte klarar sig utan honom. Ofta är hon rädd för vad han ska göra om hon går. Våldet trappas alltid upp när hon lämnar. Och hämnden kan pågå en livstid.
Jag hade tur. Jag fick hjälp av kvinnojouren. Med hjälp av en helt fantastisk terapeut och otaliga stödsamtal har jag blivit "avprogrammerad" och i stort sett lyckats hitta tillbaks till den jag var innan allt gick snett. Jag har en ny man nu. Jag trodde faktiskt inte att det någonsin skulle vara möjligt, men med rätt person går det. Och han är annorlunda. Snäll. God. Tålmodig. Generös. Det är kärlek. Jag får fortfarande flashbacks och överreagerar ibland på vissa områden. Ibland kan det vara svårt att hitta vad som är "lagom" eftersom mina normer och värderingar inte räknades i min förra relation. Men det blir bättre dag för dag. Jag har dessutom utbildat mig och jobbar nu ideellt för Kvinnojouren, dels med rådgivning per mail/telefon och dels i ett skyddat boende. Utbildningen var läkande för mig och hjälpte mig snabbare framåt. Om ni bara visste hur vanligt det är med misshandel i nära relationer. Hur stort mörkertalet är. Hur många ni känner, jobbar med, umgås med som blir utsatta. I en undersökning från 2001 uppgav 46% av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för våld eller hot om våld av någon man. Varannan vecka mördas en svensk kvinna av sin partner. Så, när din tjejkompis/syster/dotter/kollega ser ut att må dåligt: våga fråga. Det gör skillnad.
Maria: jag är för trött just nu, men ska lägga in det här som ett eget inlägg imorgon, för risken är att många inte går tillbaka hit och läser. TACK som berättade!
Jag skulle så gärna vilja komma i kontakt med Maria. Någon här som känner henne? I så fall får hon gärna kontakta mig!
Skicka en kommentar