tisdag 18 december 2012

Nästan som syjunta, kanske ...?

Förmiddag i landet Halland.
sigge nilsson som annars inte gör nåt väsen av sig, jaaaaamar högljutt när inte älsklingsmaten finns på plats.
"Torra kulor, vad är det för nåt att bjuda på!" tycker han.
På soffan ligger pElle och sover och ute i lilla eken ser jag tre ekorrar.
Harry ser dem också ....

Vid halv åtta gör jag en sockerkaka och när den är klar, får den följa med på promenaden ner till havet och precis som jag hade väntat mig, kommer den där lilla karavanen med bilar, innehållande män i pensionsåldern - dom som träffas var morgon nere i hamnen -.

Det här är Arne, den ende av dem som bor här längs vägen, inte så långt från det gula huset.
Arne har hjärtfel och nu får jag veta att han även fått diagnosen KOL ("jag har fått kål", säger han och jag förstår ingenting ..., kål??, jaha, ja!), ja, det är väl inte livet på en pinne förstås .., och jag frågar om han kan ta med sig den ljumma sockerkakan och så får dom ha den till kaffet och javisst, det går bra, säger han leende.

Arne har drivit en elfirma, men tar det numera väldigt piano.
Man kan tänka sig vad den här morgonsamlingen tillsammans med andra män .., fem stycken kanske, kan betyda? Ja, för dem alla.


9 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Du är så omtänksam och har en sån förmåga att skapa en mysig stämning. Gubbarna måste blivit lyriska!

Monet sa...

Du är ju supergullig! Nu blir du gubbarnas riktiga favorit!

Turtlan sa...

Omtänksamt och härligt av dig! Tänk vad en liten sockerkaka kan glädja.

Träffs de varje dag herrarna? Imponerande i så fall. Nej, inte imponerande, klokt att det gör så säger jag!

Mitt DBFV kommer senare idag.

Turtlan

Eva i Tyresö sa...

Ja det är säkert kloka gubbar som hämtar kraft från varandra. gubbar blir lätt ensamma ?
Och sockerkaka växer inte på träd.

Elisabet. sa...

Ruta Ett, Monet, Turtlan och Eva i Tyresö: jo, dom träffas i alla fall alla vardagar. Var morgon när jag rastar harry ser jag bilarna komma .., fyra, fem bilar och det vinkas och smajlas, dom är så rara!
Och det blir så varmt i hjärtat när jag tänker på hur mycket sånt kan betyda, att träffas och få småprata lite. Det är väl allom bekant att män kanske inte har samma sociala nätverk som kvinnor och allra helst när man gått i pension?
Det här är ju ett enkelt sätt att träffas och känna sig lite behövd (dom fixar ju med bryggor och sånt på våren ...) och att ingå i ett sammanhang.

Elisabet. sa...

I morgon har jag helt ledig dag. Kanske går jag ner och frågar om vi kan få en gruppbild ,-)

Elisabet. sa...

SoF: detsamma! Jag kan inte göra såna där fina hjärtan ...,-(

OneLessKidney sa...

nähä, det funkade inte!

Elisabet. sa...

Rexxie: nädu, så enkelt är det inte! Det funkar - ibland - på Facebook, men bara ibland.