Idag ...

 ... skulle min mamma ha fyllt 92 år.

Här står hon vid diskbänken i köket hemma i Malå.

Hur minns jag henne?

Mamma i Bolivia, trettio år senare.

Kanske mest att hon hade ett sånt himla gott humör .., och hon var snabb i rörelserna och satt nästan aldrig stilla. Hon förde en evig kamp mot vågen .., blev sällan solbränd men alltid fräknig .., målade aldrig naglarna .., jag såg henne aldrig med örhängen, däremot med läppstift ..., hon hade världens tjockaste hår - något som har gått rakt i arv till mina döttrar -.

Det är mycket jag aldrig fick veta om henne. 

Att hon genom hela livet sörjde sin tidigt bortgångne far och lillebror, jo, det visste jag.

Men allt det där innersta som hon kände, det höll hon för sig själv.

Om man kan titta ner - eller upp - från där-man-nu-befinner-sig ..., och se en blogg .., så grattis på din födelsedag, mamma!

På bordet här står en liten vas med vitsippor, den är till dig.

Så här skriver en f.d. arbetskamrat till mamma om just mamma. 

"Hon var väldigt snabb med allt vad hon gjorde..o ibland nästan för snabb. 

Jag minns när man skulle gå på ett arbetspass på em och det var Ann-Gerd man skulle avlösa så var det svårt att hinna få nån ordentlig rapport om vad som hade hänt. Man fick "springa efter" henne för att hinna höra vad som hade hänt o vad som skulle göras. 

Det var inte det lättaste för hon var väldigt snabb.
Hon var lite för snäll också, hon insåg inte alltid att man måste ha viss veckovila för att orka med. Hon kunde ta hur många dagar i sträck som helst o det var inte alltid så klokt. Ibland var hon väldigt trött o glömde vissa saker, vilket var helt förståeligt. Hon hade svårt att säga nej när folk ville att hon skulle jobba extraskift. Men hon var en underbar kvinna på många sätt. Inget fjäskande för nya läkare eller andra personer. Hon var väldigt rak o ärlig, sa alltid vad hon tyckte. Inga krusiduller där inte! Tyckte väldigt mycket om henne o saknade henne när hon gjorde sitt uppbrott o flyttade."