Elisabet

Här och nu ...

Det är varmt, för att inte säga - hett - ute.
Över tjugofem grader.
Ingen lastbil med jord har uppenbarat sig ännu, så jag får hålla mig hemma.
Jag sitter ute på altanen och dricker vatten och bläddrar i en bok.
Efter en stund gör jag harry sällskap .., han har som vanligt lagt sig i skuggan under körsbärsträdet.
Det gör jag med.
En blå frottéhandduk blir huvudkudde
Så där ligger vi tillsammans.
"Du och jag Alfred ...".

Från min annorlunda utsiktsplats ser jag herr eller fru Kaja som bevakar ingången till skorstenen.
Där inne ligger två ungar - jodå - pv såg dem igår när han tog bort nätet som han tidigare i vår hade placerat över skorstenen, just för att slippa fågelungar däri.

"Men tänk .., nu kommer mamman sig ner, men hur ska ungarna ta sig ut genom det lilla hålet, näää, du måste ta bort nätet!" har jag sagt till pv som muttrat.

Igårkväll blev det av.
Såja.

Kanske kommer skatorna och norpar åt sig av kajans ungar, men hellre det än att dom blir instängda.

Vänder jag huvudet åt andra hållet, ser jag jordgubbspyramiden och all romansallat som vi nu plockar friskt av.

I fjol fick vi massor med jordgubbar - fåglarna försåg sig också - och säkert blir det bra i år med.
Pythagoras sats var det, ja .., och jag tänker på dig, SoF.

Så vacker, så vacker är den lilla blomman!

Så lägger jag mig igen.
Harry intill mig.
Jag pillar med hans mjuka, mjuka öron .., pussar på nosen och säger att han är världens finaste hund.
Nere på vägen hör jag postbilen.
Mot blå himmel flygskriker tornseglarna!

Och jag tänker på andra dagar och andra hundar. 

Jag befinner mig på Solviksbadet i Malå och jag är sex år och sitter och gullar med grannens släthåriga tax .., pappa och mamma är med och taxens ägare Sture är där också förstås ..., och vi sitter på slänten ner mot vattnet, nära glasskiosken .., och jag lyfter liksom upp taxens framben för att krama lite och då händer det: han hugger rakt mot mitt ansikte och blir hängande kvar och det rinner blod på mina kläder och pappa blir förskräckt .., nån får loss hunden och mamma säger att det här måste sys och jag får sitta i framsätet i vår PV och håller en handduk för ansiktet och handduken färgas röd av blod.

En ungersk tämligen oerfaren läkare som just då tjänstgör i Malå, han ska sy ihop det som nu är öppet sår .., mamma säger att hon ska söva med eter och jag behöver inte vara rädd .., det är mycket som ska sys, mer än femton stygn och det längsta såret är just under mitt vänstra öga, alldeles, alldeles intill själva benet under ögat!

Efteråt ska jag i tio dagars tid ha svarta sprettrådar i ansiktet .., under ögat och till vänster om mungipan .., trådarna ser ut som små spindelben och människor som vi möter ska fråga vad i all världens dagar som har hänt?

Och taxen ska många år senare bita sin ägare i näsan, så där så husse får ligga på Umeå lasarett där han lappas ihop och inte förrän den biter ännu en människa, får den sluta sina dagar.

Men nu är det andra tider.
Nu ligger vi - harry och jag själv - under ett körsbärsträd i landet Halland.
Alldeles raka ben har harry när han är trött, på gränsen till utmattad.

Tidigare idag körde jag honom till Haverdal där Anita - denna underbart vänliga och lugna kvinna - tog emot och klippte hans klor.
Jag begriper inte detta!

I hela mitt vuxna liv med hundar har jag fixat att klippa deras klor, men inte med Harry.

När vi svänger in på gården och han ser Anita, kryyyyper han ihop och vill vända .., men hon lockar försiktigt på honom (bjuder på hundgodis som han inte bryr sig om ..., nä, det där går han inte på) .., och efter en stund tar hon sig an hans klor - klipp-klipp-klipp - och han sitter alldeles stilla och blundar och vips, så är det överstökat.

Tjugo kronor kostar det och jag skäms när jag betalar.

Det är en vidunderlig sommardag det här.
Så snart lastbilen varit här, ska jag gå ner och bada ..., och snart har pv helgledigt och mitt jobb börjar .., nya öppettiderna inleds i morgon - aj, aj -, då blir det jobb från tolv till nio och vi är bara två stycken från klockan tre.

Och nu har han kommit och lämnat av sin last.
Yrkesskicklighet i alla former får min ohöljda beundran.
Och på den där skalan .., så säger chauffören att "ja, en tia .. jag älskar mitt jobb!"