 |
| Ja, testa själv att skriva med "fel hand", så får ni se hur enkelt det är. |
Jaha, så var mitt besök på röntgenavdelningen i Halmstad (målgrupp J, våningsplan 2) avklarat och fort gick det och det är ju bara så typiskt, att den dagen när röntgenstrålar ska genomlysa ens skelett och visa vad som - kanske - är fel, då skuttar man omkring precis hur lätt som helst!
Så jag fick förklara för den vänliga sjuksköterskan att det måste vara mitt arbete som är boven till det onda; inte något fel på protesen.
Det måste vara alla tunga lyft, eller att det hela är tämligen ensidigt och då är det inte så mycket att göra åt det hela, för vilken arbetsgivare hoppar jämfota av glädje över att få en snart sextioårig madame på sitt samvete och inte är hon helt alert i benet heller?
Man får kämpa på, helt enkelt.
Om detta pratade vi en liten stund, ja, medan sköterskan vred och vände på mitt högra ben och jag fick ligga på rygg och på sidan och hon drog ner min klänning lite artigt så där .., det tyckte jag om.
Nu återstår ett besök hos en ortopedläkare; det blir senare i augusti och det är bra, då har jag arbetat i fem veckor och skuttar med största säkerhet i n t e omkring.
Inför det besöket ska ett antal frågor fyllas i.
Vikt och sånt.
Förra gången detta hände - med frågeformulär - såg det ut som på bilden ovan.
Då hade jag halkat på lagergolvet på Ica i Ystad och frånsett att det hela registrerades på seismologiska institutet i Uppsala ( ett mindre jordskalv i Skåne ...), så bröt jag alltså höger handled.
Det bär utför, så mycket kan man konstatera.
5 kommentarer:
Du är rolig. En av mina fasor det är att jag ska ramla. Vintertid skulle det innebära ett farväl till jordelivet, det är jag övertygad om. Sommartid skulle nog seismografen i Uppsala darra, så jag försöker stå i alla lägen. Håller med dig..varför blir man alltid bättre när man kommer till doktorn?
Ulf: det är även min fasa! När jag ser hur handbollsspelare eller fotbollsmålvakter slänger sig åt sidan eller åker i backen, då tänker jag alltid att hade det varit undertecknad, hade jag inte stigit upp just nåt mera.
Så illa är det ,-)
Elisabet
Hej!
Jag ville bara säga att jag är tillbaka i bloggvärlden, efter ett års vila.
Ser fram emot att dela med mig av min vardag i bilder och text igen! :D
Kram!
Jag ligger mycket lågt med min ledgångsreumatism, med tanke på framtida arbetsgivare... Med ett juste läppstift syns det inte ens utanpå!
Klara: välkommen tillbaka!
Kattis: det är tur att jag inte har så många år kvar i yrkeslivet och mot chefen kan jag inte mörka; dom vet precis, ser ju hur jag knappt tar mig nerför lastbryggans trappa när arbetsdagen är slut.
Skicka en kommentar