Det bästa är nog att sjukgymnasten tog sig god tid att uppmuntra vid träningen!
Han förklarade också så att de otäcka maskinerna blev lite mindre skrämmande.
När man nu är handikappad (gammal och rädd) är det mycket viktigt hur sjukgymnasten beter sig.
Han var riktigt bra i torsdags och jag gjorde då mitt bästa, vilket är nödvändigt om jag ska bli bättre i knät.
Så känsligt är det!
Eva i Tyresö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar