För ett par dagar sedan, då, när det blåste som värst ..., såg det ut så här.
Omöjligt att ta sig ut på klipphällarna.
Idag är allt annorlunda.
Labyrinten är försvunnen ...
Och gubben av stenar ....
Och den lilla labyrinten ...
Spåren av vågornas rörelser ...
Och luffarschackspelandet i somras ...
Skoavtrycken ...
Strandrågens vispande i sanden ...
Och labyrinten på stdranden i Haverdal.
Ja, det är väl så det är med våra liv.
Ett tag - kortare eller längre - syns våra spår.
Sen är allt som vanligt igen.
5 kommentarer:
Vackra bilder - och tänkvärt... det där med spåren. Jag läste någonstans (glömmer alltid var jag läst klokheter) att om man vill veta vilken betydelse man har i livet så ska man doppa ner handen i en hink med vatten, och sen dra upp den igen. Det plaskar lite medan man håller på, men ytan är snart blank igen och handen är bortglömd.
Nu hoppas jag ju att alla blir ihågkomna av de närmaste, men ibland tänker jag på profiler här i stan som är borta och ingen pratar om dem mer... Vi gör nog inte så stora avtryck som vi tror medan vi håller på.
Vilka vackra bilder om livets förgänglighet.
Tanker pa dikten Det ar vackrast nar det skymmer, jag skall vandra ensam utan spar slutar den. Fina bilder! Naja, dom spar man kanske anda lamnar, kan man anstranga sej att gora fina och trevliga :)
Intressant filosoferande!
Bloggblad: ungefär så är det nog. Jag tänker nästan dagligen på mina föräldrar .., men jag sörjer dem inte längre. Jag tänker på dem så där som .., ååå, det här skulle jag ha önskat att pappa/mamma finge vara med om!
Eva på Frösön: tack snälla!
Steel City Anna: ja, ungefär så tänker jag också.
Ruta Ett: min pappa dog ju när han var bara fem år äldre än vad jag är .., jag vet att det påverkar mina tankar ...
Skicka en kommentar