Elisabet

Nytt yrke ....

Halv sju är det uppstigning och halv åtta tar jag bilen och hämtar upp friherrinnan, hon som just den här förmiddagen ska på ögonkontroll, men inte på sjukhuset, utan på en ögonklinik på Slottsmöllan i Halmstad. Jag agerar alltså privatchaufför.

Alldeles enkelt att hitta rätt byggnad är det inte, men det lyckas.
Väntrummet är stort och fint .., och eftersom själva området tidigare har varit ett tegelbruk, så finns det gott om tegel i inredningen.
Bakom en tegelmur gömmer sig receptionen.

Ibland blir jag så full i skratt, när jag upptäcker hur absurt tokigt nånting har blivit.
Som i väntrummet.
Medelåldern på patienterna är säkerligen inte direkt låg .., av dagens gäster att döma skulle jag gissa på 75-80 år. Lägg därtill att dom flesta troligen har problem med synen.

Att då inreda med - visserligen snygga - men väldigt låga snurrfåtöljer, kanske inte är det allra mest ultimata, ja, en äldre dam tar sig knappt upp från fåtöljen när hennes namn ropas upp och när hon - för att få lite balans - tar stöd mot fåtöljens stålkarm, ja, då snurrar stolen och det är inte långt ifrån att hon dråsar i golvet.

Men där är trivsamt.
I en tillbringare finns citronvatten .., där är tända ljus i små lyktor .., på en tidningshylla trängs allt från Damernas Värld till Bilsport och från en högtalare hörs pratsmattret från Mix Megapol (något mindre trivsamt .., men det är förstås en åldersfråga).
På en jättestor tv-skärm simmar färggranna hitta-nemofiskar runt, runt, runt.

Vi är ganska många som väntar.
Intill mig sitter en äldre man med grå terylenebyxor, såna som min pappa hade.
(Hade för övrigt inte alla farbröder just terylenebyxor, i alla fall till helgdags?)
Grå stickekofta på överdelen.
Hjärtat blir varmt.
Mannen är liksom fyrkantig och påminner sååå om en annan man, han i Galway, på Irland, han som stod utanför hyrbilsbutiken .., den där mannen som jag tyckte var så tilldragande och som säkerligen var i åttioårsåldern.  En slags Hem-till-gården-man.

Ett äldre par sitter lite längre bort.
Kvinnan hör nästan ingenting, men kommer på att batteriet till hörapparaten ska bytas ut och i handväskan finns räddningen .., och sen är allt som det ska.
Hon heter Inga och har ont i höger skuldra.

Det blir en lagom lång eller kort väntan och därefter iväg till parkeringen.
På vägen dit passerar vi det gamla tegelbruket. 
Vilken hantverksskicklighet!
Och  t ä n k, om väggar kunde tala!
T ä n k .., om man finge veta nånting om människorna som åstadkommit detta ., om deras livsöden och deras drömmar.

Titta bara!

Och där utanför har någon rest ett slags minnesmärke över brukets grundare.
Över hantverkarna finns dock inget monument.