Och Nils-Erik hemma i Malå skickar mig en vacker vänsterhand - en kraftfull hand - tycker jag.
Den tillhör Ann-Cathrine Strömberg/Tjärnlund; hon är massör, född på den norska nationaldagen och så är hon lillasyster till en storebror.
Och jag läser DN och ser att Jacques Werup är död.
Hyllningar, hyllningar. Finaste minnen.
Och jag tänker att den mannen var en så otroligt rar och trevlig kund i såväl stora som lilla Icabutiken i Ystad.
När Riktiga Matte har åkt hem, när pv har givit sig av till Kammarkörens övning inför adventskonserten, är det som om vi som är kvar här hemma, ja, som om vi tappar styrfarten.
Allra mest tappar lilla Nelly sin fart, om hon nu alls brukar ha någon.
I timmar ligger hon på soffan och sover och sover och sover.
Jo, men jag har berättat tidigare att jag följer en hel massa konton på Instagram .., människor som jag inte alls känner, några så kallade kändisar .., Angela Merkel, Anders Ygeman, det brittiska kungahuset, fotbollsspelaren Viktor Lindelöf, Britt Ekland (men där hoppade jag av) och så den franske presidenten Francois Hollande. Ja, jag vet att det ska vara en liten grodsvans på c:et i herr presidentens förnamn, men den får jag inte dit.
Den mannen har vuxit så i mina ögon och när jag ser bilden i dagens tidning, tänker jag att han - presidenten - verkar vara en rejäl människa. Kanske är det greppet som han håller den andre mannens hand .., kanske är det just det som rör så vid mitt hjärta? Och allvaret i hans blick.
Och någon undrar säkerligen: men varför följa såna som man inte känner och såna som man inte ens delar åsikter med? Jo, för att det är intressant; för att det berikar ens liv. Just så enkelt är det.
Och så är det Fars Dag.
Alla snälla pappors dag.
Min hette Ivar Nilsson och jag fick lära känna honom i tjugotvå år, men det är ju inte det sämsta; det finns dom som aldrig träffat sin pappa.
Här försöker han locka mig ut i Solvikens iskalla vatten och det var tydligen på den tiden jag inte var fullt lika sugen på kalla bad.
Den lilla ramen köpte jag hos antikhandlaren i Skanderborg på Jylland.
Pappa och mamma i Dikanäs hos mormor.
Jag var kanske tolv, tretton år när jag tog bilden med min nya Instamatickamera.
Att ha haft en snäll och omtänksam pappa, det är guld värt.
Mest minns jag hans alltid så varma händer.
Och att han hade glimten i ögat.
Som en spjuver var han.
4 kommentarer:
Nej, inte Jacques Werup ocksa. Finns det inga granser for hur manga som kan forsvinna pa ett och samma ar. Han var min forsta nyckel till insikten om ursprung och identitet och hemhorighet i varlden. Nu maste jag grata.
Tur han har dig, Hollande. 4 procent av fransmännen tycker att han gör ett bra jobb, de är extremt missnöjda. Bådar sannerligen inte gott inför valet. Socialistpartiet har slitit sönder sig själva, högerpartiet sliter med korruptionsskandaler och väntande åtal mot t ex Sarkozy som föga överraskande poppat fram igen när det drar ihop sig till val. Jag bävar!
Jag har också ett gott öga till den franska presidenten, även här baserat på sådant som handslag och för mej även hur han uppträdde under ceremonin till minnet av slaget i Somme. Och i dessa tider när folk röstar med röven så kan man väl göra sej en uppfattning hur det känns i hjärtat och magen lika gärna och köra på det när nu hjärnan verkar vara omodern att använda.
annannan: ja, nu faller dom ifrån på löpande band och jag blev så bedrövad när jag läste om J.W. Som poet eller författare har jag egentligen inte anknytning till honom, men som kund i affären (affärerna) .., och han var alltid vänligheten personifierad på ett så mjukt och fint sätt! En människa som satte avtryck.
cruella: se där .., då tillhör jag minoriteten då; ja, det må vara hänt, han kanske inte är skicklig statsman, men som människa tycker jag att han verkar vara .., ja, rejäl. Och som sagt, vad är alterntivet?
steel city anna: kunde inte ha uttryckt det bättre själv ,-)
Skicka en kommentar