tisdag 8 maj 2018

Uppbrott ....

Malå. Så vackert att man kan dåna. Utsikten är från Tjamstan, berget mitt i samhället.

Det var någon gång på hösten 1992 som vi bestämde oss för att flytta från Malå.
Då hade vi, i femton års tid, bott i det som en gång var mitt barndomshem och den äktenskapliga skutan hade tagit in vatten och var nära att gå på grund, men så skulle vi flytta söderut och börja om på nytt. Så där som man ofta gör.
(Man kan också köpa ny, fin soffa, tapetesera om i vardagsrummet eller åka på semester. Jodå, för vår del fungerade det i tio år).

Jag minns att sista veckorna hemma gick jag omkring och liksom insöp allt det jag tyckte om.
Packade ner minnen, kan man säga.
Jag gick ner till sjön där jag badat som lillflicka eller suttit på sommarstugeräcket och låtsats rida över prärien .., jag cyklade Lindenäsrundan och kände doften av pors och jag försökte ta in allt som hade betytt så mycket för mig.


Det var precis samma sak när flyttlasset från Ystad skulle gå till Halland. 

I ett par veckors tid gick jag omkring med ett slags vemod i hjärtat.
I Ystad fanns det som varit - och till viss del ännu var - min trygghet.
Där fanns mina barns pappa (som trots skilsmässan ju ändå var en slags trygghet) och där fanns Anders och bara några mil norrut hade jag ju min rödvitrandiga  storasyster med familj.

Och jag kände nånting som liknade sorg över att behöva ta farväl av rara arbetskamrater och när flyttlasset skulle gå, bara någon timme innan, ringde det på ytterdörren och där stod en kvinna som varit kund i kvartersbutiken där jag arbetat och kvinnan hade så bråttom och verkade nästan generad .., så räckte hon över en fin krukväxt, kramade om mig och tackade för vänligt bemötande under dom tretton åren i affären och vips, så var hon försvunnen.
Så många gånger jag har tänkt på den kvinnan!
Och jag tänkte också att aldrig kommer jag väl att få uppleva nåt sånt igen; så underbart vänliga människor!

Och lilla lägenheten som var så sliten och som var mitt livs allra första  e g n a  bostad .., hur svårt var det inte att lämna den? I sju år hade även den varit min trygghet.
Så mycket som hade hänt på dessa 31 kvadratmeter!

Juli 2010 ..., flyttlasset går till landet Halland.

Men allting går här i världen, i alla fall om man får vara frisk.
Den hyrda släpvagnen packades .., soffan Ektorp och alla pelargoniorna trängdes bland mina få pinaler och så åkte vi norrut. Det var pv som hämtade sin blivande sambo.

I åtta år har jag nu bott i landet Halland .., i sju år har jag arbetat i affären och aldrig har jag väl haft mer underbara arbetskamrater än just här?  Och tänk, lika vänliga kunder!

Vad ville jag då med det här inlägget?
Vad hade jag för tanke?
Jo, så här.

Det är precis samma sak nu som i Malå och i Ystad .., nästan varje dag tänker jag att nu ska jag verkligen  n j u t a  av den här sista tiden i affären! Och nej, det fungerar inte alltid .., ibland är jag för trött och slut på, men i det stora hela .., jo, men då försöker jag verkligen.

Lite drygt en månad kvar bara, tills grinden i den andra hagen öppnas.
Ååå, så spännande det är!



7 kommentarer:

Bert Bodin sa...

De flesta avsked är vemodiga på ett eller annat sätt. En del är det inte. Förrän det gått några år. Då!

Anonym sa...

Då kan vi skutta i den nya hagen tillsammans, friskt gräs är det säkert också där.
PV

Eva i Tyresö sa...

Å vilket fint tänkvärt inlägg!
Många känner nog igen sig!
Men jag vågar inte ge mig iväg som du!
Jag stannar.
Men köpet av stugan i haverdal gav mig ett hopp in i evigheten
Och i år är det sagolikt att komma hit!
Kram o tack från Eva !

Elisabet. sa...


Bert Bodin: det säger du ...? För mig är nog de allra flesta vemodiga. Förutom ett, när jag sade upp mig från kvartersbutiken femte ägare som behandlade oss kvinnor som nån slags idioter.

Pv: det får vi hoppas!! Och inget elstängsel!

Eva i Tyresö: det handlar nog inte så mycket om mod, tror jag.

Jessica sa...

Åh vad jag känner igen mig! Och trygghetsknarkare som jag är så är jag inne på mitt 18:de år på samma butik. "Mina" kunder och mina arbetskamrater är lite som en andra familj för mig.

Hoppas din sista månad på jobbet blir rolig och minnesvärd! :)
Kram!

Steel City Anna sa...

Åh så vackert. Jag blir nästan sugen på att flytta dit!

Elisabet. sa...

Jessica: ja, precis så känner jag det! Allra helst som jag ju bara har min syster här i närheten och barnen bor på andra håll ,-)

Steel City Anna: vore det inte för myggen, så ,-)