måndag 3 september 2018

Dagens fönster och lite till (eller mycket).

"Jag följer dig hem ...", säger pv. Britt har redan gått för att bada.

Detta är den första pensionärsdagen för pv och han föreslår att vi ska bjuda Ecke och Britt på det sedvanliga elvakaffet.

Vi sitter i uterummet och det blir mycket prat om Ystad (Ecke är uppvuxen där, hans farfar var sillahandlare och vi får veta att Ecke som ung gosse körde ut sillen till dom som hade beställt, den kostade då sextiofem öre kilot) och vi pratar om Baltzar von Platen som bodde i Ystad och då kommer jag ihåg en av kunderna i lilla kvartersbutiken, hette inte hon von Platen?

Åååå, så jag får tänka efter och rota i minnets byrålådor!!
Till slut kommer jag på det: hon hette - eller heter kanske ännu - Rut von Platen!
Och jag minns att vi - denna Rut och jag - också pratade om denne genialiske Baltzar som var så begåvad och tekniskt bevandrad; ja, var hon hans syster eller hans dotter ..? 

Vi pratar också om USA-podden (den lyssnar även Ecke till) och jag berättar att jag natten mot idag tittade på flera inspelningar från republikanen John McCains begravning med tal av dom förra presidenterna och vilken otrolig skillnad det var - och är - på dem och på den nuvarande.
Och det var härliga tal, inte enbart insmickrande, men eftermälen fyllda med humor och värme.
För att inte tala om den vackra sången.
McCain hade irländskt påbrå.

Bild från igårkväll vid halv nio när vi (pv och jag själv) tog ett kvällsdopp efter jobbet.

Ecke som har varit lärare, tillbringade i sin ungdom något eller några år i Pennsylvania i USA (studier) och säger att han har varit en stor USA-vän, men nu, med herr Trump, känns det inte längre så bra.

Vad mer pratar vi om?
Om extrajobb .., om pv:s sista dag som fast anställd på Sturegymnasiet ., vi pratar om Harry och om att sakta men säkert förlora synen och detta att veta att snart väntar totalt mörker.
Eckes ena öga är förlorat redan -  vad synen beträffar - på det andra återstår endast åtta ynka procent.

"Ja, ja, jag ska inte klaga .., om ett år fyller jag nittio och dom flesta av mina vänner är redan döda", säger Ecke.
Allt är som bekant relativt.

Och Britt frågar vad klockan är .., klockan ett ska hon ta sitt dagliga dopp i havet.
Själv ska jag köra till Särdal, dit friherrinnan ansluter och så blir det ett par timmar på stranden.


Igår jobb från halv tre till åtta.
Linn blev sjuk och jag ringde Kalle och frågade om han kunde tänka sig .., och det kunde han.
Flera timmar efter stängning var det som om jag hade en känsla av att vi hade glömt nånting viktigt, men så kanske det inte var.

Enligt schemat är jag nu fri fram till på lördag, då ett nytt eftermiddags/kvällspass väntar.
Den saken är ju säker, att jag mår bra mycket bättre och är betydligt gladare när jag varit igång och träffat människor, men det ordnar sig väl så småningom.

Nu mot stranden!

8 kommentarer:

Rexxie sa...

Ruth, som är 89 år borde väl kunna vara Baltzars dotter rent åldersmässigt. Han är född 1898 och när Ruth föddes 1929 så var han alltså 31.

Rexxie sa...

Du kan för övrigt ringa Ruth och fråga, hon står med hos hitta.se :-)

Cecilia N sa...

Vilken Baltzar är vi inne på nu?
Han med kanalen eller han med kylskåpet?

Rexxie sa...

Han med kylskåpet! Det vore ett mirakel om kanalen-Baltzar hade en nu levande dotter... :-)

Ulrika sa...

Det är ju inget som säger att du måste sluta jobba helt, fortsätt ta nåt pass ibland så här när du mår så bra av det. :-)

Elisabet. sa...

Rexxie: nej, ringer henne gör jag inte, hon är gammal och det är fjorton år sedan jag slutade i lilla kvartersbutiken, det blir bara pinsamt om hon inte känner igen mig och blir förvirrad.

Ulrika: ja, det gör jag också, när det behövs på jobbet. Men jag är förvånad över att jag kan känna så här, jag som såååå såg fram emot pensionen! Och jag njuter, det gör jag, men inte såsom jag trodde att jag skulle göra. Jag saknar fart och fläkt och småpratet och känna att man gjort ett bra jobb.

Cecilia: du fick svar ser jag, av allas vår Rexxie ,-)

Pernilla sa...

Åh, vad jag älskar att läsa om din vardag.
Jag kan förstå att du saknar kontakten med kunder och arbetskamrater, du är ju så genuint människointresserad. Någonstans finns en balans och du hittar den säkert snart.
Det underskattade elvakaffet och dagliga dopp i havet, jag blundar och drömmer. <3

Ulrika sa...

Jag som just lämnat ett jobb jag verkligen älskade, fattar precis.
Att vara en del av ett sammanhang. Glädjen i alla möten.
Jag förstår så väl. I mig är det en sorg, men jag hoppas hitta ett annat jobb som ger samma känsla.