Elisabet

Dagens fönster och lite till (eller mycket).

"Jag följer dig hem ...", säger pv. Britt har redan gått för att bada.

Detta är den första pensionärsdagen för pv och han föreslår att vi ska bjuda Ecke och Britt på det sedvanliga elvakaffet.

Vi sitter i uterummet och det blir mycket prat om Ystad (Ecke är uppvuxen där, hans farfar var sillahandlare och vi får veta att Ecke som ung gosse körde ut sillen till dom som hade beställt, den kostade då sextiofem öre kilot) och vi pratar om Baltzar von Platen som bodde i Ystad och då kommer jag ihåg en av kunderna i lilla kvartersbutiken, hette inte hon von Platen?

Åååå, så jag får tänka efter och rota i minnets byrålådor!!
Till slut kommer jag på det: hon hette - eller heter kanske ännu - Rut von Platen!
Och jag minns att vi - denna Rut och jag - också pratade om denne genialiske Baltzar som var så begåvad och tekniskt bevandrad; ja, var hon hans syster eller hans dotter ..? 

Vi pratar också om USA-podden (den lyssnar även Ecke till) och jag berättar att jag natten mot idag tittade på flera inspelningar från republikanen John McCains begravning med tal av dom förra presidenterna och vilken otrolig skillnad det var - och är - på dem och på den nuvarande.
Och det var härliga tal, inte enbart insmickrande, men eftermälen fyllda med humor och värme.
För att inte tala om den vackra sången.
McCain hade irländskt påbrå.

Bild från igårkväll vid halv nio när vi (pv och jag själv) tog ett kvällsdopp efter jobbet.

Ecke som har varit lärare, tillbringade i sin ungdom något eller några år i Pennsylvania i USA (studier) och säger att han har varit en stor USA-vän, men nu, med herr Trump, känns det inte längre så bra.

Vad mer pratar vi om?
Om extrajobb .., om pv:s sista dag som fast anställd på Sturegymnasiet ., vi pratar om Harry och om att sakta men säkert förlora synen och detta att veta att snart väntar totalt mörker.
Eckes ena öga är förlorat redan -  vad synen beträffar - på det andra återstår endast åtta ynka procent.

"Ja, ja, jag ska inte klaga .., om ett år fyller jag nittio och dom flesta av mina vänner är redan döda", säger Ecke.
Allt är som bekant relativt.

Och Britt frågar vad klockan är .., klockan ett ska hon ta sitt dagliga dopp i havet.
Själv ska jag köra till Särdal, dit friherrinnan ansluter och så blir det ett par timmar på stranden.

Igår jobb från halv tre till åtta.
Linn blev sjuk och jag ringde Kalle och frågade om han kunde tänka sig .., och det kunde han.
Flera timmar efter stängning var det som om jag hade en känsla av att vi hade glömt nånting viktigt, men så kanske det inte var.

Enligt schemat är jag nu fri fram till på lördag, då ett nytt eftermiddags/kvällspass väntar.
Den saken är ju säker, att jag mår bra mycket bättre och är betydligt gladare när jag varit igång och träffat människor, men det ordnar sig väl så småningom.

Nu mot stranden!