Elisabet

Firande och ett nytt sjökort ...

Ja, här sitter kaptenen på skutan och funderar väl lite på hur han ska navigera på den - för honom - nya oceanen .., den med livslång ledighet och ingen klockradio som går igång fem minuter i fem varje morgon från måndag till fredag. Inga fem mils cyklande per dag .., inga nationella prov att rätta ..,  inte så mycket planerande, ja, allt är blir ju mer eller mindre nytt för honom.
Nya vindar. Ett nytt hav. Och finns några sjökort att tillgå?

Själv har jag befunnit mig på den oceanen i dryga två månaders tid och känner mig ännu inte hemma.
Mest rådvill.
Ibland salig.
Andra dagar är det neråt.
Det är en alldeles otrolig omställning för den som i mångt och mycket "varit sitt jobb".
Och hur många gånger har jag inte sagt att arbetskamrater och kunder har känts som min nästan-familj?
Ja, nu tänker väl några som läser här att det var då eländigt värre, stackars människa, har hon inga vänner! Inga Riktiga Vänner?

Igår hade vi i alla fall vänner på besök.
Vi firade pv:s födelsedag och det nya livet och hit kom Hilda och Patrik och lille Edvin (som växer så det knakar och nu till och med tittar på oss med sina blå ögon!) och friherrinnan förstås och Edvins mormor Mymmel som på bilden håller i sin lille älskling och jag sa "men vilken vacker hand och vilka vackra ringar!"  och så Eva från Tyresö och hennes man som inte alls är så lång som jag har trott; allt är ju relativt här i världen, det är nog vi andra som är kortvuxna. (Ni kan stryka ordet "nog").

Det blev tacobuffé och flera timmar av samvaro i uterummet och den lille killen gick runt mellan olika famnar och det var lättsamt och trivsamt. På slutet tårtor, två stycken, vilka blivit över när den nyblivne pensionären bjudit sina arbetskamrater på flera såna.

Jag tillhör den skaran av mänskligheten som vill ha det tomt på diskbänken när jag går och lägger mig; alltså diskade jag rubb som stubb och när klockan var elva stöp jag och sov nonstop, rakt av hela natten (!) och vaknade först klockan sex och var PIGG!

Låg kvar till åtta ., lämnade övervåningen .. och detta var vad som mötte mig när jag närmade mig det sista trappsteget: vardagsrummet med älsklingssoffan och lamporna med dom korsettfärgade skärmarna, dom som jag aldrig har tyckt om, men kanske vant mig vid.

Till frukosten lyssnade vi till Söndagsintervjun i P1 där Anne-Sofie von Otter gav sin bild av dels sitt egen uppväxt och karriär, men också sin bild av maken, Benny Fredriksson, före detta chef för Stadsteatern i Stockholm och som tog sitt liv efter aftonbladets skriverier om hans chefsskap.
En intervju som fick oss att sitta blick stilla och alldeles tysta vid köksbordet.

Medan vi lyssnade väntade Harry på att få lite rester rester av äggröra och bacon och nu, lite senare, flödar solen och jag tänker ta mig en sväng till Steninge och ta ett morgondopp och sen väntar ett eftermiddagspass tillsammans med underbara Linn!

(Igår i affären upptäckte jag Carina i mejerikylen. Carina är jämnårig med pv och gick i pension i fjol och hennes man har nog varit hemma ungefär lika länge. Nu stod vi där på lagret och pratade och det visade sig att Carina arbetat tre dagar på raken i mejeriet .., hennes man hade blivit head-huntad till ett chefsjobb, pv ska arbeta extra nu på fredag som kommer och själv har jag tagit minst ett extrapass per vecka. Kanske den nya tidens pensionärer? Kanske).

Ja. Så är det.