måndag 12 november 2018

Utflykt norrut och dagens fönster ...

Den första patienten läggs in i bilens bagage ...

I föregående inlägg berättade jag om väggklockan hemifrån som för ett par år sedan insomnat och därefter mest agerat väggprydnad. Otaliga gånger har vi tänkt leta reda på en urmakare som möjligen kunde bistå oss (eller mest klockan), ja, så att den liksom återuppstår.
Igår länkade Bert i Luleå till en klockreparatör i Falkenberg (jo, vi har sett hans annons tidigare, men aldrig tagit tag i det hela), men nu ringde pv till honom och jodå, det var bara att komma.

Och Amerikaklockan som jag älskar så högt ...

Den andra väggklockan, den som jag ropade in på autkion i Heberg och som saknade såväl pendel som en visare, den fick också göra oss sällskap.


I närheten av Eftra upptäcker vi en stor Highland-Cattle-kalv som spankulerar omkring vid vägrenen och uppenbarligen har tagit sig ut från hagen - men inte in igen -.
Hoppsan!
Det tar pv tio sekunder så har han klivit ut ur bilen och jag ropar "men vad ska du göra?!" och får till svar att han tänker "fösa in den i hagen igen", om han bara hittar nån öppning och jag tänker att nu har han fått spader.
Men se, ännu en bil stannar till .., det är Hemtjänsten i Falkenberg och ut kliver en resolut ung kvinna och hon gör pv sällskap och vips, så har dom agerat kofösare och pv lyfter bort strömgrejen och så får dom in kalven till den övriga skocken. Själv sitter jag i bilen och ringer till den enda bonde jag känner som bor i närheten, men det är inte deras djur, men frun som svarat vet vilka dom tillhör.
Ja, nånstans måste det ju ha blivit en öppning i stängslet.
Sen iväg till Falkenberg.


Så vackert där är!
Vi har svängt in på en liten sidogata med de allra vackraste trähus och mitt emot ligger en kyrka och längre ner flyter Ätran.
När pv lyfter ut väggklockan känns det som om vi bär in ett kärt barn till akutmottagningen.


Urmakaren visar sig vara en himla trevlig prick, kanske i vår ålder, kanske yngre .,. och han tittar på klockan och säger att den nog har minst etthundratjugo år på nacken och så tar han upp själva urverket och visar vad som säkerligen felas .., det är olja som geggat ihop (vi är oskyldiga) och med en slags kraftig tandpetare pillrar han i olika hål (det påminner om rotfyllning!) och säger att det ska säkerligen ordna sig, ja, nog ska han kunna fixa den så den både går och slår.
När jag frågar vad det kan gå på, säger han att .., tja, ungefär tre tusen kronor!
Jag ser resesparkontot minska radikalt, men pv säger att det här får bli min julklapp och födelsedagspresent från honom!


Sen hämtar vi in "lillebror" och klockmakaren säger att den var verkligen fin ..., och titta, där är små inläggningar av pärlemor, jo, nog är det en Amerikaklocka alltså och den är kanske enklare att laga; där fattas en visare och pendel och slagverket ska nog ordna sig också.

Den klockan betalade jag 250 kronor för och den är väl inte värd mera heller, men om ni bara visste hur mycket jag tycker om den. Och hur vacker jag tycker att den är!
Här finns en bild från nätet där man ser en liknande klocka.


Urmakaren heter Bengt, han är mellanbarn, Stenbock som jag själv (det gissade jag rätt på med en gång till pv:s förvåning) och han har vänster tumme upp.

Sen får vi ett kvitto och så småningom hör han väl av sig och det ska bli så outsägligt roligt att få två fungerande väggklockor .., och jag som älskar klockklang får ju i alla fall sånt i miniatyr - det är alltid nånting -.


På väggen på huset intill, kan man läsa följande.


Och så här ser det ut när man på gården, fast från andra sidan, då har jag alltså Ätran i ryggen.


Man kan ju undra ... hur många människor som har lämnat fotavtryck här, ja, under årens gång.


Dom gamla husdelarna gick alla i rött och grönt. Svårt att få fram rätt kulör här vid datorn, det var sååå vackert i verkligheten.


Innergården var byggd i fyrkant och ja .., här hade man lätt kunna tänka sig att bo!


Också från baksidan, med Ätran i ryggen.
Vi gick nämligen en runda med Harry efter att klockorna var inlämnade och då kunde vi gå in genom porten, men från andra hållet.


Och tänk .., om stenar kunde tala .....


Vacker och säkerligen väldigt gammal tegelvägg ...!
Det är sånt här jag är så glad för .., att jag bor där det fortfarande finns en massa historia i boningshusen! Jag saknade det sååå hemma i Malå! Där hade dom vackraste trähusen rivits; kvar blev Prästgården och Radio-Erikssons hus på Storgatan. Men alla andra!


Och så får det bli ett dagens fönster från herr urmakarens lilla verkstad.
Det kan inte hjälpas, men när man ser Ätran rinna förbi (det tycks ganska strömt) är det omöjligt att inte tänka på pojken Dante vars öde beseglades just i Ätran.
Men om det pratade vi inte.
Men tänkte.

Det här blev ett långt inlägg, men Anne i Mantorp blir väl i alla fall nöjd ,-)
(Hon säger sig tycka om just långa inlägg).

4 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Ja tänk om stenar kunde tala?
Vilket tjatter det skulle bli.
😋

Benved sa...

vilket bra tips, ditt kunde jag ju också tagit min klocka om den i varit för stor!

Anonym sa...

Det kan du tro - ler stort medan jag läser. ;-)
Anne i Mantorp

Elisabet. sa...

Bert Bodin: men ändå .., t ä n k !

Benved: ja, och vilken trevlig reparatör sen!

Anne i Mantorp: ,-)