Kan härmed berätta att dokumentären som visades idag på Röda Kvarn - den första i filmstudions arrangemang i höst - ja, den var helt fantastisk!
Det är så lätt att döma innan man vet.
Thailändska kvinnor - ofta unga - som lämnar sitt land och flyttar till män i något skandinaviskt land och då vet vi förstås hur det är.
Men filmen dömer inte och den är gjord med respekt - mest för kvinnorna kanske - men även för männen som dom gifte sig med.
Allt är inte svart eller vitt.
Filmen handlar om drömmen om ett annat liv ., om att kunna försörja föräldrar, syskon och barn .., och jag är fascinerad över kvinnornas inombordsstyrka och förmåga att anpassa sig. Lite värre - när det gäller anpassning - var det med dom danska herrarna. Var det en enda av dem som kunde tänka sig ett liv i Thailand? Nej, jag tror inte det.
Förutom detta att under en tioårsperiod få följa ett antal människor - att följa dem på så många sätt - så är filmen vansinnigt vackert filmad och musiken satt som en smäck till det hela!
Jag tror att man se den för en billig peng hos TriArt.se
Jo, det kan man. Trettionio kronor kostar det, men filmen kommer förstås mer till sin rätt på stor duk.
Salongen var inte helt fylld, men så brukar det vara när det är dokumentärer som visas, ja, så förklarade Mymmel (Hildas mamma) det. Det var också Mymmel som presenterade filmen och gjorde det sååå bra och på ett så jordnära sätt. Jag tycker verkligen om henne! Verkligen!
När eftertexterna rullat, gick jag ut i den ljumma luften.
Barfota i sandalerna.
Upptäckte den här skylten i ett fönster.
(Det är jag som ringat in med vitt).
Stannade till lite på torget och tittade på alla grönsaker som var till salu.
Blev sugen på att köpa vindruvor .., just såna här som ligger i klasar, brukar vara så goda.
Nej, det blev inget köp.
Pratade med pv som var klar för dagen och då var färdig att hämta sin cykel som varit på reparation.
Vi beslöt att träffas i Skallkrokens hamn, för ett dopp.
Eftersom jag ju hade bilen, var jag där nästan en timme innan herrn dök upp och under tiden satt jag och tittade på mastupptagning, vilket alltid är lika intressant. Ibland rent av spännande. Det var två båtar som därmed blev klara för att - på fredag - tas upp på land. Masterna läggs prydligt på långa hyllplan i det grå huset som skymtar i mitten av bilden.
Och hela tiden hade jag solen i ansiktet.
Det var v a r m t .., så varmt att jag tog av mig linnejackan och satt bar-ärmad.
Så kom då till sist pv.
Han, som tidigare var harig när det gällde att bada i icke-somrigt-vatten - dvs lite kyligare - har ändrat sig helt. Nu tog han av sig alla kläderna (jag hade glömt inte bara cykelhållaren, även hans badshorts) och hoppade i plurret i Adamsdräkten och sen raskt upp igen.
Själv simmade jag en stund, inte länge, men ändå ..., och det var övermåttan ljuvligt.
Inget kaffe, det fick gå ändå.
Och väl hemma igen så har det pratats segelbåt och mejlats och kanske åker vi ner till Landskrona i helgen och tittar på hur båten ser ut i n u t i - vi har enbart sett den exteriört - och Maja har peppat pv (tänk, så många fina minnen vi får när vi är ute och seglar med er!) och ganska spännande är det.
Det är fortfarande den där Hallberg Rassy 35 det gäller.
Ungefär så här ser den ut, men med trädäck.
För övrigt?
Intressant tv-program ikväll i SVT1; det handlade om hur vår hjärna och kropp hanterar stress.
Jag tänkte på mig själv .., vet precis hur min reaktion vid stark stress blir: är det på jobbet kan jag få ren och skär black-out i skallen .., eller börjar svettas kopiöst. Hemma kan jag hacka tänder. Det har också hänt - men alltid då jobbrelaterat - att jag fått gå och kräkas, bland annat när jag beordades ta över kassaansvaret och allt vad därtill hörde, det var på Ica Supermarket i Ystad.
En gång när jag lyssnade till ett samtal mellan mina barns pappa och hans storasyster, förstod jag av samtalet att döma att hon drabbats av cancer. Det tog en halv minut, så började jag hacka tänder nåt alldeles förskräckligt!! På pricken minns jag var jag befann mig; det var i den stora dubbelsängen av furu i sängkammaren i Kungsängen.
(Det visade sig sedemera att provsvaret var felskickat .., det hörde till någon annan patient).¨
Och du som eventuellt läser här?
Hur reagerar du på stress, rent fysiskt?
9 kommentarer:
Nog har man sett så'na där Thailandsförhållanden ibland. Och jag undrar hur det kan hålla. Oftast ser kvinnan prydlig och snygg ut, medan mannen ser ut som en "slusk" snudd på. Äktenskapstycke är det inte tal om. Men, som du säger, det är väl en chans för kvinnan att kanske få ett bättre liv, åtminstone materiellt.
Hjärnprogrammet var lärorikt. Själv har jag haft ett stressigt servicejobb i 45 år. Ibland tvivlade jag på att jag skulle orka med det. Men på något sätt lärde jag mig just det som han påpekade. Man måste få återhämtning. Alltså - jobbet lämnade jag på jobbet, när jag gick hem. Det funkade bra.
Var det något jätteproblem, som inte löste sig under dagen utan var tvunget att jobba med intensivt de närmsta dagarna, så tänkte jag bara; ja, om en vecka är allt normalt igen, så varför ska jag oroa mig.
Det funkade också.
Bert Bodin: jag tror att du skulle tycka om filmen! Verkligen. Den gav insikter.
Apropå jobb och stress: för mig var det tvärtom. Jag hade - särskilt när jag hade Ansvaret För Nånting Viktigt som stora summor pengar - svårt att släppa tanken på att allt var rätt och riktigt när jag cyklade hem.
Låste jag ordentligt ..?
Sånt. Det är LJUVLIGT att inte ens behöva tänka den tanken numera.
Dessa Thailandsfruar gör mig oftast bedrövad. Ja, inte människorna själva förstås. Vad gör inte en människa för sin familj t.ex.
Men jag har mött så många kvinnor som sannerligen inte haft det lätt (en hel del i mitt jobb i kyrkan).
Och så många av männen som tycker de kan behandla sin fru hur som helst. Män som inte klarar starka kvinnor som säger ifrån och säger vad de tycker t.ex.
Det finns säkert fall av äkta, ömsesidig kärlek men jag tror inte det är det vanligaste.
Ulrika: i filmen ser man inte mycket av det vi förknippar (jag förknippar) med ömsesidig kärlek; det är mera en slags affärsuppgörelse. Mannen vill inte vara ensam, kvinnan vill ordna ett bättre liv; för sig själv och sin familj/ föräldrar etc. En kvinna hade levt i ett förfärligt förhållande i Thailand och tyckte förstås att livet var totalt annorlunda och bättre i Dk. Det sorgligaste var ändå att se viljen press många unga flickor kände från föräldrarna, att få hjälp med försörjningen. Få var till sist detta att sälja sin kropp något som gav inkomst, men till ett högt pris. Då kom drömmen om Ett Annat Liv.
Hör inte alla provsvar till en patient?? ;-)
Rexxie: haha ., ja, nu förstår jag. Jo, men jag har ändrat :)
Såg Hjärnprogrammet igår. Intressant o lärorikt. För in del så blev det en hel del igenkänning om Drottninggatan. Tänker att jag klarat mig så bra efter vad jag var med om. Var ju ändå i lastbilens färdväg minus 50 -70 cm. Tror att den hjälp vi fick väl hemma var otroligt bra.
Jag har ju jobbat i en miljö där saker ett tu tre kan hända. Kommit in på en vårdsal och på 2 SEK ska man besluta om larma, starta HLR etc. Hittat folk som ligger på golvet till synes döda, kraftiga blödningar mm. Men precis som de sa på tv så tränas man på något sätt. Så länge det händer i en miljö man är på sätt och vis trygg och bekant med. Men skulle det hända utanför sjukhuset reagerar man annorlunda eller om det är något som berör dig som privatperson. Då är jag precis som alla andra. Nja... inte helt men till viss del. Kan bero när o hur.
Men tror o vet att alla åren i mitt jobb tränat vissa förmågor när saker smäller till eller vad det vara månde.
Tack SVT säger jag också.
Turtlan: tack som berättade!!
Skicka en kommentar