söndag 28 mars 2021

Resumé över en söndag ...


För första gången på åtta månader kan vi bjuda hem Sonja. Vilken omåttlig glädje! (Bilden är från kanske fem, sex år tillbaka, då Sonja ännu bodde med Gösta inne i Halmstad). Pv hämtade henne och äntligen börjar hon röra sig riktigt bra, om än med stöd av en krycka. Lite andligt stöd, kanske. 
(För den som glömt det, efter ett besök i hyreshusets tvättstuga snavade Sonja och bröt lårbenet ..., det var i somras).

Så blev det våfflor med allt vad därtill hör (hjortron,- eller hallonsylt och vispad grädde) och vi satt i vardagsrummet och pratade länge, länge. Mest om allt som hänt och om alla känslor. Om rädsla, ångest, ensamhet. Om att känna sig utslängd i yttre rymden. Om känslor som man inte ens trodde att man hade inombords. All ilska och frustration. Detta att inte känna igen sig själv. Och hur det kan förändras och bli nästan som vanligt igen.

Pv agerade färdtjänst när Sonja skulle hem igen - men först en sväng förbi affären så hon kunde handla -. Själv dukade jag av och diskade. På väg in i köket med kaffekoppar och fat, tänkte jag .., eller det slog mig, att jag rörde mig på ett annat sätt. Det kändes som om jag fått kraft i benen; som om jag gick mer bestämt. Vilken känsla! 

Som om nu inte detta vore tillräckligt, blev det bestämt att vi åker ner till Malmö för att vara med på 2-årskalas till helgen och den som läser här förstår ju vad det betyder. Glädje och ännu mera glädje.  

Ny arbetsvecka för pv väntar .., i morgon tar han bilen och jag ska testa att cykla i morgon - om det inte är ösregn som idag - och eftersom det är jag som ska gå ut med Harry, blir det fler promenader, om än inte så långa.

Så är det. 

Det känns bra ändå. 


4 kommentarer:

mossfolk sa...

Så underbart! Alltihop!

Elisabet. sa...

Precis så!

Anonym sa...

Så härligt att höra att din rehab går så bra! Och att Harry har lite koll på matte. ♥️ ellem

Elisabet. sa...

ellem: det känns som ett smärre mirakel :)