Det var då det ...
Eftermiddagar i affären. Ofta var vi bara två kvar då ...., mycket att göra hela tiden. En lista ute på lagret över vad som skulle hinnas med innan stängning. Man kryssade i och kände sig nöjd om alla kryssen kom på plats.
Bort med tomma backar .., fronta och göra fint.
Kolla datum.
Femton minuters fikarast som sällan blev så lång. Och Gunilla - salig i åminnelse - i fönstret. Nu är bilden borta och ingen av dom nyanställda vet vem hon var. Ingen vet hur härligt hon brukade sjunga i charken .., eller hur suverän hon var på att sälja.
Och ingen spritsade wienerbröden så fint som Madde.
Nu är hon och hennes syster Malin sjuksköterskor och arbetar på sjukhuset i Halmstad.
Lyckliga patienter som blir omskötta av dem!
Cornelia - häst och hundtjej - var suverän på att hålla fint i brödskåpen.
Nu är hon ansvarig för delikatessen.
Själv fyllde jag på i tobaksskåpen och ville ha det fint. Här har jag skrivit ner vilka cigarettlimpor jag ska ta med mig från lagret. Level röd K = röd kort Level, förstås.
Vi översvämmas av paket och lastar av bur efter bur och enormt stora pappkartonger med paket (skymtar i bakgrunden) och allt körs sedan in till postutrymmet bakom kassa 1.
Den ständiga frågan till chauffören var "hur många burar har du idag ...?"
"Åtta", kunde han säga och vi tänkte men HUR ska vi rymma alla paket?!
Emma ute på lagret ..., bara att hugga i!
Ställde en gång en fråga här på bloggen, ja, om ni tänkte ofta på jobbet och så här svarade ni.
Sista bilden: Längst uppe till vänster syns Bodil (delägare i butiken, gift med Mange) och hennes underbara pappa Sven-Åke. Så är det Erik (Sonja kallade honom Hemköps egen Adonis) .., andra raden längst till vänster är en hälsning från Lina som slutade för att läsa till läkare i Polen. När jag låg inne för hjärtat, uppenbarade hon sig tillsammans med en annan läkare och när jag upptäckte henne bakom munskyddet blev jag så rörd så tårarna kom! Dom två rutorna intill är berömbrev.
Längst nere till vänster alltid så rara Elin ..., sen Johanna (lika rar hon, underbar att arbeta kväll med och numera färdig socionom och alla hennes tre bröder har arbetat i affären, två som chefer) och sist fina Gunilla.
Såja, nu har jag vandrat längs minnets allé.
Om jag saknar jobbet?
Nej, inte jobbet som sådant, men arbetskamrater och kunder.
O m jag gör.
Känslan av att befinna sig i ett sammanhang.
Så var det med den saken, säger jag högt för mig själv.
4 kommentarer:
Burarna med paket påminner mig om min tid på posten. Det var oerhörda mängder paket till jul och ändå var det innan folk började beställa på nätet i den mängd de gör idag. Men roligt var det åtminstone så här i efterhand.
Tack och lov har jag möjlighet att besöka mina kolleger var sjätte vecka. Det är när jag besöker min frisör på samma gata lite utanför stan.
Man vill ju hålla sig snygg i håret. Och hålla koll på vad som händer. ;-)
Jag träffar mina pensionerade kollegor en gång i månaden när vi äter lunch. Och en del av de andra, som jobbar kvar, träffar jag också emellanåt. Roligt med den kontakten när man jobbat tillsammans länge! ellem
Gunnel: ja, det är helt ofattbart så det har exploderat med nätförsäljning och jag tillhör dem som använder mig av det, så jag ska inget säga :)
Min f.d. klasskompis Dinah arbetade på posten i Kallhäll och älskade jobbet.
Bert Bodin: och jag är överlycklig över att kunna titta in i affären och prata lite med dem! Ibland känns det otroligt långsamt här hemma. Men det är ju upp till en själv.
ellem. Precis! Tyvärr är dom jag arbetat längst med, dom har slutat, t.om innan jag själv gick
Skicka en kommentar