På agendan ....
Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry.
Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade.
Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir l i k g i l t i g.
I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.
Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså.
Såååå vänligt!
Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade.
Mellan varven regnar det och så blir det lite uppehåll.
Vi satte oss ute en stund, pv och jag själv - då hade all ork tackat för sig - och knappt hade jag sträckt ut benen och lagt min lovikkavanteshand i hans, så kom regnet. Men det gör inget. Vi hinner. Orken räcker till en halv dag, det är inte det sämsta.
Han avbokar styrelsemötet med kammarkören. Något arbete blir det inte heller för honom den här veckan. Kanske inte ens nästa?
Jag säger att i sommar ..., ja, måhända struntar jag i tomater och annat och har bara blommor i växthuset? Så stor blir ändå inte skörden. Kanske kan vi bara bryggsegla? Kanske kan han ge sig ut med vänner? Jag kan vara hemma. Vi får se. Kanske ångrar jag mig.
Människor längtar efter att få ut och resa. Inte jag, inte nu. (Inte särskilt förvånande ..., jag ler när jag läser vad jag skrivit, det är klart, jag är för trött just nu!)
Och dottern som opererat sig får börja rida igen nästa vecka, vilken lycka!
Den äldsta gör inatt sitt fjärde pass .., hon ligger förstås efter ..., efter all omsorg om oss här nere. Hon blev som en mamma nästan.
Tittade in i affären när vi lämnat igen Sonjas bil ..,och jag hade inte tänkt gå in, men gjorde det ändå. "Men Bettan, så liten du har blivit!" sa Pernilla och jag log. Mötte rara arbetskamrater på lagret och i personalköket satt Jocke. När jag kom in, ställde han sig upp med utbredda armar, ungefär som pv på bilden här ovanför och kramade länge och jag svalde och svalde.
Så mycket kärlek och värme i den affären!
Johanna satt i kassan och en äldre herre stannade till i entrén och tittade på mig .., sa "ja, jag har hört ett rykte ...?" och så var det ju.
Man kan tänka på alla ensamma människor.
Så orättvist livet är.
Längtar efter ett dopp. Längtar efter att ligga på rygg i havet och titta upp mot himlen.
Gud, så härligt det ska bli!
Men det blir då det.
Nu ska jag ge mig ut på tandborstjakt; min underbara rosaröda tandborste har försvunnit och jag tänker inte ge mig .., den s k a finnas!
