Humle ...

Så här är det: jag ä l s k a r humle!

Vi hade det hemma i Malå .., det fanns i Dikanäs hos min mormor .., och det fanns och finns säkert också kvar på landet utanför Ystad där jag bodde under många år.

Så ..., i somras föreslog jag pensionatsvärden att ..,, ja, varför inte låta lite humle växa upp längs husväggen?

Inte en tanke hade han haft på något sådant.

Men nu har han.

Och tänk ..., så fint det kommer att bli nästa sommar.

På pensionatets rehab.avdelning ..

... finns endast en anställd.

Så här är han klädd efter den dryga 25 kilometer långa turen på rullskidor.

Och så värst elegant är väl inte det heller, men det är en vänlig herre som schangdobelt bjuder på ett glas Martini i dagrummet.

"Så du sover bättre i natt och inte hostar så mycket ...", säger han.

Det är ett bra rehab det här.

Gärsgård.

Eller gärdesgård.

Eller staket.

Välj själv.

Men vackert är det.

I dagrummet ...

Pensionatets rehab-klädsel.
Direkt sexig kan man väl inte påstå att man är.
Nåja, det är ju insidan som räknas.


... fördrivs tiden med att göra ... just ingenting.

Man lyssnar till P1 där det pratas och pratas.

En av programledarna säger att på hennes gravsten ska det stå "ni tyckte väl om mig ..?"

Jag ligger på soffan-utan-namn och lyssnar och ler lite för mig själv.

Just så är det nog för oss alla.

Ute viner vinden.

Och plötsligt bara, försvinner strömmen.

Det blir alldeles tyst.

På fönsterrutan spatserar en liten fluga.

Det är nästan så att jag hör tassandet mot glaset.

Då och nu.

Kolla fönstret.
Så stooort och vackert.

När bloggmadamen för åtta år sedan opererades och därefter sjukskrevs i fem vårliga veckor, då hade hon knappt haft en enda sjukdag under flera års tid.

Det blev brått att ändra inkomstuppgiften hos Försäkringskassan och fk-kvinnan häpnade över hur få sjukdagarna hade varit.

Nu är det minsann annorlunda.

Inom loppet av två år har jag mer sjukfrånvaro än jag har haft totalt under hela mitt yrkesverksamma liv och det är tämligen långt, i alla fall trettiofem år.

Det är som om hela systemet rasar ihop.

Och jag tänker att "åååå, jag måste ut och få frisk luft och gå på långa promenader!", men då svullnar knäet upp och ett rent elände blir det att ta sig hem igen.

En ond cirkel är vad det blir.

Och när man har just har återvänt hem från sju soliga dagar i Grekland, då vill man helst sjunka genom jorden när man, efter att länge ha suttit med telefonluren i ena handen och gruvat sig, ska ringa jobbet och meddela att "nä, jag blir hemma även i morgon".

Man skäms.

Man tänker på vad arbetskamraterna ska säga i fikarummet.

"Jaha, nu igen ...! Ja, det blev inte långvarigt det inte .., suck och pust."

Och då tänker man vidare på vänner som är drabbade av andra sjukdomar .., oftast kvinnor som har blivit svedda eller rejält brända och som går hemma under kanske ett år eller mera.

Vågar dom någonsin gå ut på stan och vara glada, utan att deras arbetskamrater tror att ..."jaha, ja, men hon ser ju oförskämt pigg ut, man kan undra varför hon alls är hemma ...?"

Vågar dom någonsin skriva på sin blogg att "idag känns det bra"?

Minst tre kvinnliga väninnor har nu varit hemma i en veckas tid eller mera från sina arbeten; vi är alla i samma ålder och bär alla på likadana tankar.

Skamkänlsetankarna.

Och jag tänker på när jag - när det nu blir - ska operera mitt knä och så stundar minst tre månaders sjukskrivning och man får inte köra bil på sex veckor och det kan jag väl klara, för jag har ju ingen bil .., och vad i hela fridens dagar ska man ta sig till under tre månader när man kanske känner sig ganska pigg, förutom det där med benet?

Ja, idag, en onsdag i början av oktober, sitter jag till exempel här på pensionatet, dundersnuvig och hostig, och bläddrar bland sidorna i Vilhelmina kommuns fotoarkiv.

Den är som en guldgruva.

Som en outtömlig skattkista.

På bilden syns ett antal tjusiga damer som står uppställda mot Kalixta Normans bagarstuguvägg i Risträsk.

Året är 1916.

Kalixta själv står, enligt bildtexten, längst nere till vänster.

Det är kanske sånt man får ägna sig åt, då, under den där Långa Tiden.

Åka baklänges i tiden.

Och framåt.

Och mellan varven stanna upp just här och nu.

Så är det nog.

Lediga-dags-fönstret ...

Och tänk .., att fastän själva huset var så skruttigt, så var fönstret helt ljuvligt vackert .., ja, titta bara ....!
Långt mycket vackrare än dagens låtsas-spröjs-fönster som, i mina ögon, är nästan själlösa.

.... fanns på min mammas morfars hus.

Folkskolläraren P-O Hansson.

Eller rättare sagt, det hus som var hans svärföräldrars och som han, hustrun och barnen (däribland min mormor ...) senare kom att bo i?

Det var i Sunnansjö, i södra Lappland.

Från rehabcentret ...

... meddelas att det har hostats precis hela natten.

Och det är skillnad på vården förr och nu.

I fjol, då vaknade den vårdansvarige så snart patienten hostade det minsta lilla.

I år, gäller egenvård.

Så den ihärdigt hostande madamen har i nattens mörker smugit sig nerför trappan och till köket, där hon stampat lite extra för att skrämma iväg små möss vilka möjligen har letat sig in för att få lite värme ..., och det har letats efter honung och Alvedon (fanns i ryggsäcken) och sedan knatats upp igen .., till den så gott sovande vårdpersonalen.

Dagen ska tillbringas helt och hållet på centret "nä, ta bilen du, jag orkar ändå inte ...".

Snart vankas frukost.

Det blir valnötsbröd, ost, plommonmarmelad och gott kaffe.

Kanske kan patienten uppsöka dagrummet och titta lite på tv?

Därefter blir det nog sängläge i salen.

Ja, patienten ligger på en 2-sal; herrar och damer delar rum på det här rehabcentret.

Ajöken, sa fröken.

Litet ps: ja, detta med egenvård är nog bra och hälsosamt och man får betänka att personalen ändå gör sitt yttersta.

På hur många rehabcenter utdelas kindpussar och de allra mjukaste snällord av personalen?

Nä, just det.

Detta är något alldeles extra.

Sjukresa eller nåt sånt ...

När jag letar en bild, hittar jag den här och blir så glad.
Det är ju min mormor, Anna Fransiska Elisabet längst nere till höger.
Till vänster om henne sitter systern Gerda.
Och hatten var han tvungen att ta av sig, mannen längst till höger.
Jo, den ligger nere vid stolsbenet.
Hur länge som helst kan jag bli sittande och titta på såna små detaljer!


Vid sextiden tar jag tåget till Malmö och sedan byte till ett väldigt försenat Öresundståg norrut.

Till landet Halland.

Där är mer än fullt och jag får byta plats, då två pratglada män från Göteborg kliver på och visar sig ha sittplatsbiljett - det har nästan ingen av de vana resenärerna, ty vi vet att i Lund kliver första omgången av .., det är alla studenterna, sedan ny sväng i Landskrona och efter Helsingborg är det som regel gott om plats i tåget - och vem vill betala extra för säker sittplats den korta biten?

Bakom mig sitter en kvinna i min ålder och hennes barnbarn, kanske ..?

Kvinnan är på gränsen till berusad och nyss hemkommen från Spanien och stackars tonåriga flickan i hennes sällskap skäms så det är inte sant.

Kvinnan pratar HÖGT och har en utpräglad stockholmsdialekt som låter breeeekig och göteborgsherrarna ler lite när damen pratar i sin mobil och låter oss alla ta del av semesteräventyret.

"Ja, all-inclusive är ju himla bra, men jag trodde kanske att man fick fritt med vin också .., men så var det inte .., det var bara maten ...", säger hon puttrigt.

Tio minuter försenade anländer tåget till Halmstad.

I sin röda Volvo sitter pensionatsvärden och väntar .., nu har han fått ont i halsen och är på gränsen till snuvig .., jo, så kan det gå.

Och nu ska här kureras meddelst på-landet-vistelse och jag ha med mig en bok av en av mina favoritförfattare, Peter Robinson .., det ska bli min nattlektyr.

Och med den berömda Tankens Kraft ska här tillfrisknas.

Äjmen.

"Houston calling ...!"

Lilla Sally.

Hej Elisabeth,

Jag lämnade just en kommentar på din blogg om min katt Sally.

Cecilia i Houston sa...(och bloggmadamen har inte hämtat å, ä och ö-prickarna som med den övriga texten .. men ni läsare är ju så begåvade; många av er är minsann akademiskt skolade ., så ni förstår allt ändå. Ja, vilket smicker ...).

Min Sally ser nastan ut sa har! Hennes fargfalt ar lite mindre bara. Hennes pals har en jattefin kvalite, alldeles supermjuk. Vad fargstallningen kallas vet jag inte (brunranding? :-)), skoldpaddsfarg tror jag ar svart, rott/orange, kanske vitt och brunt i falt, snarare an rander.
Nar jag bodde i New York tog vi hand om en vacker katthona som var "dilute tortoise", hon var gra, kaffe-med-mjolk och vit i falt. Valdigt fin och snall men hennes agare ville ha tillbaka henne... Saknaden var svar och nu har vi tva alldeles egna missar."

När det pratas katter lockas jag att lämna kommentarer när jag läst mest i det tysta!

Andra skickar bilder på händer och fönster till dig, jag tänker skicka en bild på min Sally och på Alice (på mattan) som var var lånekatt i New York (hon som är en diluted tortoise såvitt jag förstår).


Katten Alice.

Tack för en fin blogg!

Hälsar Cecilia i Houston.


/ Tack själv, du rara Cecilia! säger bloggmadamen.

Alla ni som skickar bilder av fönster eller vad det vara månde .., ååå, vad jag tycker att ni är vänliga och generösa!

Träningsdagbok dag 1.

Soffan Ektorp.

Idag har bloggmadamen tränat inför Den Stundande Operationen.

Det har blivit benlyft och knäböj och strääääck-ut och lite sånt.

Eftersom bloggmadamen ideligen hemsöks av allehanda sjukdomar - är det inte tandvärk, så är det förkylning eller "världens-värsta-yrsel" - tar hon det ändå ganska lugnt med sin träning.

Man måste vara rädd om sin lekamen, utan att för den skulle tappa stinget alldeles helt och hållet.

Sålunda har en löpslinga upprättats mellan soffan Ektorp och de inre regionerna i köket, främst då i trakten av kylskåpet.

Ett flertal gånger har bloggmadamen sprungit fram och tillbaka längs den sträckan, för att sedan pusta ut på den tidigare nämnda soffan.

Såväl vätske, - som matkontroll finns i köksregionerna och det tackar bloggmadamen alldeles särskilt för .. ja, det är faktiskt som i Evertsberg eller Hökberg.

Två gånger har rundan förflyttats till ytterdörren (hämta tidningen och kolla posten ..) och sedan raskt tillbaka till utgångsläget.

Sist av allt blev det en dusch i badrummet, beläget mellan kök och vardagsrum.

Den rundan är inte den kortaste.

Bloggmadamen anser att detta har utvecklat sig till en bra träningsdag och ser med förväntan fram emot nya löprundor.

Liten kisse på Samos.

Om man klickar på bilden, ser man ännu tydligare hur underbara tassarna är.


Åååå, alla dessa katter som kommer smygande och sätter sig vid bordet när det är dags för mat.

Och snabbt lär dom sig vem som kan vara tänkbar matutdelare .., det är oftast dom kvinnliga matgästerna.

Uppe i bergen, i lilla byn Manolates, upptäcker jag den här lilla krabaten.

Hoppsan .., där är det minsann kattmat på burk som blir till delikat lunch.

En jordemors vänstra hand ..

Granne med oss på lilla pensionat Lefteris, är Gunn-Britt och Stein fra Norge.

Från Elverum.

Ungefär samtidigt varje morgon äter vi frukost på balkongen och då blir det lite småprat eller mycket .., och Gunn-Britt berättar om livet som barnmorska och hur det har förändrats och vilken oerhörd stress där är och vilka besparingar som sjukhusets direktörer har beslutat om och hur svårt det har varit att klara av, allra helst som barnmorskorna också skulle ha hand om gyn-patienterna.

"Och det kan vara svårt sjuka kvinnor, verkligen svårt sjuka och vad gör jag om jag står med en förlösande kvinna och blir kallad till en gynpatient som behöver omedelbar hjälp ...?" säger Gunn-Britt och suckar.

"Dom styrande säger att vi ska titta på Sverige ., titta hur dom har centraliserat och löst det hela .. men det fungerar ju inte heller så bra!" fortsätter hon.

Nu, när den här pratglada barnmorskan är i mitten av de femtio, säger hon sig ha tänkt över sitt liv.

Hon vill leva annorlunda.

Bort med all hemsk stress och mer av vila och komma sig i form.

Att ta hand om sig själv, helt enkelt.

"Ja, inget vet man om framtiden ..., det är här och nu som gäller", säger hon.



En gång i livet, under väldigt många år, var Gunn-Britt gift med en man från Torsby i Värmland.

"Det var väl inte Svennis ...?" säger vi och skrattar gott.

"Nä, inte alls ...!" svarar hon och ler vänligt.

Gunn-Britt är Fisk och har vänster tumme upp och den hurtige Stein (som liksom pv kämpar på med Vasaloppsåkande och gör det med den äran .... och orienterar gör han också!) är Våg, om jag minns rätt.

Sista kvällen på Samos, knackar det på vår dörr.

Där står det glada paret från Norge och ger oss var sin liten present, så där så vi ska få en trevlig hemresa och kanske kan det gälla även som smärtlindring vid tandvärk ..?

Ja, se det var några rara människor det.

I brevkorgen ...

... hittar jag ett vykort från Salta i norra Argentina.

Året är 1979.

Min mamma är avsändare och mottagare en treårig liten fröken.


Och jag ler åt hur påhittig mamma var.

"Här sitter pussen".

Just där.

Dagens fönster ...

Först ut är en rar kund i affären, Madame Grå, som brukar kommentera här på sidan.

Alldeles nyligen hemkommen är hon och maken från en resa till Schweiz där dom bland annat har vågat sig på att åka med Glaciärexpressen.

Och så kommer några bilder susande längs Regementsgatan och sladdar in genom mitt lite öppna fönster.

"Bilden är från Zermatt och visar ett antal fönster med joddlarpelargonior på alla balkonger", skriver Madame Grå.


Nästa bild har färdats lite längre genom rymden .., nämligen från den östra delen av Småland.

Det är nyblivne 40-årigen och magistern ., herr Tomas, som är avsändare.

Så här skriver han:

"Hej Elisabet!

Hoppas att du hämtat dig efter tandvärk och att din resa på det hela ändå var till belåtenhet.
(Jodå, den var helt underbar!! hälsar bloggmadamen.)

På bifogad länk finns ett fönster, eller snarast skuggan från ett fönster, på en bild jag tog i morse, och som du får använda som dagens fönster.

Det är mitt hemmakontor med fönster i söderläge som nu när solen står lite lägre dekorerar väggarna på egen hand.

När jag kliver in i denna miljö så väcks mina estetiska gener till liv och det rycker till lite i armarna efter kameran som ligger på skrivbordet.

Nu efter några veckor kan jag dessutom rapportera att det är riktigt kul att vara fyrtio!

Jag känner mig faktiskt lite mer vuxen. /tomas."



Den här bilden, av ett källarfönster fångat i flykten, kommer från Kerstin i Trelleborg.

Precis som bloggmadamen och Bettankax .., ligger hon också däckad hemma, eller har gjort det i ett par dagars tid.

Det är väl något datavirus som har spridit sig, förstås.

Och just när jag sitter vid slagbordet och skriver detta, ser jag tretton svanar komma flygande från öster i > formation .... och ååå, så vackert det är och nu ska jag ta mig kaffe och några Strrrrong Pills, ja, ja, så stronga är dom inte .., det är mer den vanliga sorten.

Och som ett ....

... brev på posten, kommer förkylningen.

Igår satt jag i våldsamt drag i mittenkassan, då entrédörrarna hakat upp sig och det var full storm rakt in i butiken (läs: till kassorna).

Ont i halsen natten mot idag.

Hosta och förfärlig snuva efter lunch och så exploderar allt bara när jag är på väg hem.

Ååå, vad jag kommer att förlora mycket pengar av lönen i november, men det må vara hänt.

Att stå i kassan med näsdropp och hosta - nätack -.

Nu ska jag krypa under filten.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... finns i den grekiska staden Pythagoria eller Pythagorion, som det ibland står i resekatalogerna.

Inte soffan Ektorp ...

Till höger om spegeln sitter ett litet anslag där herr Lefteris meddelar att för 4 euro per dag får man disponera två solbäddar plus ett parasoll.
Om man vill.
Och det vill man.
Åtminstone en av dagarna.

Nej, det här är den grekiska hotellsängen utan namn, med en rejäl ravin mellan de två bäddarna.

Och precis som pensionatsvärden på bilden ligger och läser en bok och bloggmadamen ligger närmast balkongdörren och fibblar med kameran .., precis på det viset har jag legat på soffan Ektorp och inte gjort nånting .., annat än tittat på Mitt i naturen och det här norska programmet som handlar om människor som bor på ödsliga ställen.

Tv 24 är en alldeles underbar kanal!

Och nu blir det sängen.

Min egen.

Herr Sultan från Ikea.

Godnatt alla vänner!

Det är när jag letar efter ...

... kamerasladden, som jag hittar ett nästan sönderläst brev från min mamma.

Brevet är skrivet den femtonde maj 1979 och den som fick brevet är mellandottern.

Och jag lägger mig på soffan Ektorp .., drar ner läsglasögonen över ögonen och börjar att läsa.

"Kära lilla älskade, lilla underbara .., lilla födelsedagsbarn!

Grattis på 3-årsdagen!

Vet du, mormor har tänkt på dig hela dagen och t.om gråtit en skvätt framför alla fotografier av längtan att få krama om er och se er och känna de där små mjuka armarna och allt det där ...

Oj, lilla A om du såge alla dessa fattiga små fina och lortiga trashankar som springer här på campamentet bland högar av skräp, stora och små grisar .., getter och små söta killingar .., får, åsnor, hundar och katter och papegojor, höns och allt vad det nu är, ja, då A lilla .., då gjorde du säkert stora ögon.

Idag var mormor och gav en spruta till fru som skulle föda sitt 9:e barn.
Två är döda, så sex är kvar. Två sängar, det var allt möblemang i rishyddan!
Resten .., 1 gryta, 1 kaffepanna och trasor-trasor-trasor!

Oj, oj, oj som det ser ut i somliga hyddor!

En annan hydda som mormor går till dagligen, där ligger 8 personer på 1 filt och alla sover på golvet. De äter bara fisk och sapaljo, ja, alla gånger jag varit dit har de haft samma maträtt.

Nu ska jag vända på bladet och skriva till mamma.

Krama Maria och så får hon krama dig från mormor! "

Och när jag nu .., trettio år senare har läst det tunna par-avion-brevet och lagt det ifrån mig, ser jag allt suddigt.

Och plötsligt minns jag mamma som hon verkligen var .., innan herr Alzheimer kom in i bilden.

Som en hälsning från mamma blev det.

Kändes det.

Ett eftermiddagsfönster från ....

... södra Frankrike, tänka sig .., att ett sådant kommer susande genom rymden och landar i en dator i Ystad.

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Bilden är tagen i den lilla bergsbyn Evenos, strax norr om Toulon.
Byn är nästintill övergiven .., ligger på hänförande höjd med utsikt över Medelhavet och hisnande bergstoppar och sänkor.

Kram från Monet."

Själv håller jag mig till nio gånger åtta ..

Om man sällskapar med en småländsk pensionatsvärd som dessutom är mattelärare, då är det kanske inte så underligt att man måste stanna till vid en byst av herr Pytagoras.

Därtill i staden Pythagoria.



Bloggmadamen har inga som helst problem med multiplikationstabellen eller vanlig huvudräkning, men se när det kommer till sånt här ..., då tackar hon för sig.

Men ta bilder av herr P och pensionatsvärden .., jo, men se det kan hon göra.

Söndagsfönstret ...

Bara en bit utanför lilla byn Pyrgos på den grekiska ön Samos, stannar vi till vid en lika liten kyrkogård.

Vandrar omkring.

Där är torrt och fnöskigt .., och från varje gravplats möts vi av för oss obekanta ansikten.

Kvinnor och män.



Och pojken som bara blev sju år.



Och mannen med det yviga skägget.

Frånsett syrsorna som spelar så ihärdigt och lite fågelkvitter, är där alldeles, alldeles tyst.

Massor av sena kvällsfönster ...

... som speglar sig i motorhuven.

Det hände sig utanför Det Eleganta Hotellet i Athen.

Nån slags insikt eller nåt sånt.

Jaha.

Då har man fått gråta en skvätt.

Stina Lundberg - Dabrowski .., såååå bra!

Eftermiddag ...

Samos.
Det är det där avskavda det handlar om.


Fotboll på tv.

Fisk i ugnen.

På andra sidan gatan kånkar mustaschprydda herrar på kylskåp och frysboxar .., ty nu töms lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år.

Det gestikuleras och pratas hejvilt.

En av männen tycks våldsamt upprörd.

"Snart utbryter nog skottlossning ...?" säger jag till pensionatsvärden som halvligger på soffan Ektorp och lite förstrött hejar på Kalmar FF.

"Jaså ...?" säger han som inte har bloggmadamens livliga fantasi.

Och utanför fönstret viiiiiiiner vinden.

Till Kesu ...

Så här är det.

I mitt barndomshem hängde väggklockan i köket.

Då, på den tiden, låg ett gulnat urklipp i botten på klockan och urklippet var mina systrars mammas dödsannons.

Gunhild Nilsson ..."min kära maka .., Rigmor och Birgittas mamma", stod det.

Gunhild blev trettiotre år.

Jag tittade ofta på urklippet ., och funderade över varför vi aldrig pratade om henne ..?

Jo, där fanns ett fotografi av henne ovanför öppenspisen ., hon log in i kameran .., klädd i en norsk kofta och om huvudet hade hon en slags turban virad .., kanske för att dölja bristen på hår .., ty Gunhild dog på grund av en ilsken hjärntumör.

Så småningom hamnade även pappas dödsannons på klockans botten.

Och nu .., min mammas.

Där ligger också nyckeln.

En gång i veckan; varje söndagkväll .., drar jag upp klockan som en gång hängde i min pappas farbrors hem.

Det är den absolut enda sak som jag inte vill mista, förutom kameran.

Och så här låter den.

Lördagsfönstret ....

... är mitt.

Idag är det oväder i sydöstra Skåne.

Motvinden låg som en vägg mot mig när det var dags att cykla hem från affären!

Och lokalradion varnar skåningarna.

Fredagkväll på Regementsgatan 19 A.

Från köket doftar det av köttfärs till tacon.

Ett fönster står som vanligt öppet.

Och Lasse Berghagen är gäst i Gokväll.

Pling-pling-i-min-mobil !!

"Äntligen fredag.
Bra dag på jobb, ute alla åtta timmarna men skönt nu med ledig helg.
Ska städa, mitt hem förfaller ;-).
Frusen om fötterna, sol i hjärtat.
Kram, kram."

Av sådana ord blir man glad, hälsar bloggmadamen sittandes i sin anorak i ett hem som också har förfallit.

Första arbetsdagen ...

Underbara snabbjobbande och alltid genom-butiken-springande Sanna, då, på den tiden det begav sig.
En arbetskamrat så sprängfylld med energi!

... efter tio dagars ledighet .., går hur bra som helst.

Det är till och med roligt att träffa alla kunderna och många är rara och frågar hur det har varit i Grekland och var vädret fint och hur känns det att ..?

Sånt prat.

Och alla plu-nummer (förutom stjälkselleri och rödbetor i lösvikt) sitter som dom ska.

När klockan är lite över fem och jag cyklar hemåt, känns höstluften frisk och klar.

Solen flödar!

Jag ser två sädesärlor och tänker att hösten är fin den med .., och om några timmar kommer pensionatsvärden på besök och inte ett uns spår av tandvärk har jag haft.

Det är som ett nytt liv.

I alla fall nästan.

För en vecka sedan ....

... promenerade jag i små gränder .., lyssnade till småfågelkvitter .., och hälsade på kattorna som strök förbi.

Nu är det oktober.

Allt är som vanligt igen.

På en krok hänger min röda arbetströja.

I högerfickan väntar sprättkniven.

Och tänk ...., all tandvärk är som bortblåst!

Fredagsfönstret ...

... stod och vilade sig lite någonstans på den grekiska ön Samos.

Insikt nr 158 ...

En vecka i Grekland utan tv och radio och man tänker inte ens på det.

Men så kommer man hem och ligger på soffan Ektorp, slår på tv:n och slukar allt.

Där är Plus med ettrig Sverker .., Mitt i naturen .., där är ett norskt program om livet på landet - "Där ingen skulle tro att någon kunde bo .." - .., och så ett fullkomligt underbart danskt program där barn filmar och berättar om sin vardag; det handlar mycket om skilsmässor ..., och sist av allt ..., Debatt som ikväll handlar om riksdagspolitiker .., ja, rubb som stubb.
(Och jag gillar Stig-Björn Lundgren som debattör, fast han säkert retar livet ur många ..., det är nånting med hans kynne.)

Bäst var detta:

"Där ingen skulle tro att någon kunde bo"

Norsk programserie från 2008. Reportage om människor som valt att bo långt från staden, men nära naturen. På fjällgården Fossdal, på gränsen mellan Møre og Romsdal och Sør-Trøndelag, bor tolv år gamla Anita Martinsen tillsammans med sina föräldrar och gårdens alla djur. Framtidsplanerna har hon redan klara, Anita ska bli författare, veterinär och fjällbonde.

Även i SVT1 4/10, SVT24 4/10 och SVT1 7/10

Av bara farten läser jag även tidningarnas webbsidor.

Hamnar på Aftonbladet som väl vill berätta om Viktiga Saker i vår värld.

Jo, jo.

Jag undrar jag hur många kvinnor som ikväll ligger på rumsgolvet och testar detta.

Själv har jag inte hunnit dammsuga, så det får vara.

Och här kommer fyra, nej, fem .. kvällsfönster.

"Hej Elisabet!

Som lite välkommen hem och plåster på tanden så kommer det två fönster från mig från en dagstur förra lördagen.

En dagstur som bl a gick till vackra Grythyttan.


Fladderfönstret ,-)
Som äntligen kom rätt.

Fönstret med röda väggar runt om är ett fönster på Grythyttans Gästgiveri.... ja just det gästgiveriet som han Carl Jan numera har haft hand om.

Gardinerna som fladdrar lite är så fina tycker jag!


Sen från antikvariatet i samma by ( är det en by... ? )
Tyvärr var det stängt när vi kom förbi.
Fångade fönstret istället för att kanske köpa en bok.



Nu är jag på Loka Brunn och fotar.

Där kan man så klart dricka deras eget riktiga brunnsvatten i just det här rummet med sina pelargonfönster!

Vattnet smakar lite mossa och järn. Men vad gör det om det är nyttigt.

Vattenpaviljongen tror jag rummet heter..... om jag kommer ihåg rätt...?

KvällsHej från mig!

Turtlan."


Ops, nu kom jag på..... det ena fönstret är ju fångat i Lokas egen lilla kyrka.

Så var det ju!

Kvällströtter tror jag visst!

Sylvia Vegas vänstra hand ...

På tåget hem från Köpenhamn hamnar jag intill Sylvia.

Sylvia är kund i affären och frågar så där apropå om jag fortfarande ägnar mig åt att fånga vänsterhänder?

Jo, det gör jag ju .., men kanske inte så ofta som tidigare.

Så jag blir glad och tar fram kamera, penna och papper från ryggsäcken.

Det visar sig att Sylvia är född 1970, är Jungfru och lillasyster.

Hon kommer från Ecuador och varit i Sverige sedan 1994 .., i femton år, alltså.

Var hon arbetar?

Jo, på MAS i Malmö, på sjukhusets neurologavdelning, som läkarsekreterare.

På den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, hur tillfreds hon är med sitt liv just nu, säger hon nästan genast ..."nio".

Hon trivs med arbetet och fritiden, med sin familj och inte minst med taxen Piplup.

Ungefär så är det med Sylvia.

Solljus ...

Ett torsdagskvällsfönster från ...

... rara vännen ellis i Västmanland.

Pling-pling ...

Från underbara vännen Bente i Norge kommer en länk susande genom rymden.

Jo, jo.

Nu vet vi det.

När det är över ...

Från den blå sportväskan som står på golvet intill tv:n, ser jag dem.

Fru Snorkel och Herr Cyklop.

Ännu ouppackade.

Och fiskarna i det turkosfärgade havet var små och genomskinliga och där fanns större sorter, men då oftast bara en och en.

Ibland hände det att småfiskarna nafsade på våra ben.

På soffan Ektorp ....

... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.

En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.

Jag läser dem från första till sista sidan.

Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.



Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.

Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.

Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.

Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.

Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.

På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".

Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.

Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.

I drömmen, alltså.

En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.

Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.

Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.

Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.

Mot söder står fönstret står öppet.

Rullgardinen fladdrar lite i vinden.

Bilar kör förbi.

Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.

"Säg till om det gör ont .."

Skugga och Ljus på Samos.


I jämförelse med Sofiasjukhusets avdelning för tandbesvär, ja, i Athen, är Folktandvården i Ystad rena himmelriket.

Där är tyst och lugnt i väntrummet .,. en man sitter och läser lokaltidningen och en äldre kvinna kommer in och ställer gåstavarna ifrån sig ..., och så ler hon så vänligt mot oss andra ..."godmorgon, godmorgon!".

Och så sitter vi där tysta och väntar.

I väntrummet.

Och så öppnas dörren.

"Men hej Elisabet!" säger en tandsköterska vänligt och visar mig vägen in till behandlingsrummet.

Sköterskan är kund i affären, jo, jag känner igen henne, men visste inte vad hon arbetar med.

Och för den blonda tandläkerskan som kommer från Polen och heter något så förtroendeingivande som Anna, får jag berätta och jag visar röntgenplåten från det grekiska sjukhuset och Anna och tandsköterskan ler och jag berättar om Strrrrong Pills och allt det andra.

Det visar sig att min tand är rejält inflammerad och det blir rotfyllning rakt av .., ja, inte fyllning, utan rensning.

Rejält med bedövning, ändå vickar jag ihärdigt på tårna och kan nog mest liknas vid en svävande dam.

När allt är överstökat för den här gången .., känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Ååååå, detta att bli vänligt bemött .., det är nästan det viktigaste av allt!

Nu är det bara att vänta på att bedövningen ska släppa ,-)

Återbesök nästa fredag.

Och himla synd att alla Strong Pills har tagit slut.

Halleluja!

Fick en återbudstid hos Folktandvården i Ystad nu kl.8.50.

Här ska köpas fikabröd och bjuda personalen på.

Vilka ä n g l a r!

En liten bloggpärla ....


... hittar man här.

Och där finns ännu mera!

Och det tar aldrig slut!

Och så var det ...

... vardag igen.

Ösregn och mörkblå himmel.

Friska vindar!

Bilden är från frukosten utanför hotellet .., där solen når fram tidigt på morgonen.
Där syns den allra ljufvligaste youghurt .., flytande honung från lilla byn Pergos uppe i bergen .., och där är salami, ost och färskt bröd.
Minst lika gott som på Eleganta Hotellet.

Torsdagsfönstret ...

"Hej!

Den här bilden är inget speciell som så, men jag tyckte det var lite kul med de andra fönsterrutorna speglade sig i det här gamla fönstret.

Bilden är tagen bland de skeva och sneda Söderkåkarna runt Åsögatan i Stockholm.

Jag var där i går och solen vräkte ner.

Plåtade lite på måfå. När jag kom hem och såg den här bilden på dataskärmen tänkte jag med detsamma på dig.

Lägg upp bilden bara OM DU TYCKER.

Kram

/Kesu."

Tvär-slut ...

En dricker te med citron.
En annan starkt kaffe. Utan mjölk.

Om man har varit tillsammans under dygnets alla timmar i en veckas tid och så plötsligt säger man hej och tack på stationen i Malmö och åker åt var sitt håll och sen blir det kväll och man ska gå och lägga sig .., då kan det kännas lite tomt.

Eller mycket.

Och så ringer telefonen.

Det är pensionatsvärden som hör av sig för att säga godnatt.

"Men det är tomt och tyst här ..., till och med att jag saknar tandagnisslet lite ...", säger han.

Jo.

Så är det.

Alldeles förfärligt tomt blir det.

Ett sent kvällsfönster från ...

... den lilla, lilla bergsbyn Manolates på Samos.

En kvinna i min ålder kanske .., lagade maten.

Vi tog omelett och en grekisk sallad.

Överjordiskt gott.

På väggen inne i köket fanns fotografier av kvinnans mamma.

Där utanför hördes syrsor och fågelkvitter.

Vill någon ha lite mat ...?

Ja, absolut.

Uppe i bergen ...

I lilla byn Manolates.

Uppe i bergen ...

Först själva mopperesan upp till himlen .., till bergsbyn Manolates på ön Samos i Grekland.

Å, vilken fasans väg!

Smal och slingrig och bråda djup om man har stupsidan.

Men väl uppe .., men hjälp, så vackert!

Och medan vi promenerar längs ännu smalare små gator, hörs den allra ljuvligaste musik från en cd-spelare .., och vi möter en keramiker och utanför hans butik/verkstad .., spankulerar en katt.

Vi pratar om katten .., och mannen ler lite .., och så säger han ..."kom .., jag ska visa er nånting!"

Och vi följer honom in i en butikslokal alldeles intill.

Där är mörkt där inne.

Och så ..., öppnar han skåpdörren.