Om ni klickar på bilderna, så flytta stolen lite bakåt .., det är uppenbar risk för vattenstänk!
Och hör ni BRUSET ...?!
Det är lördag i början av februari år 2006.
I några månaders tid har jag mailat friskt och så småningom telefonpratat ännu mera, med en för mig dittills obekant man från Halland.
Vi har träffats på en dejtingsida där jag sedan en tid tillbaka har hoppat av. (Jag hade ju fått tillbaka pElle och kände mig nöjd och glad .., vem behöver en man, när man har en katt!?).
Nåväl, två idoga män fortsatte att höra av sig, en av dem, skulle komma att kallas för pensionatsvärd.
Och så skulle jag alltså hälsa på och jag låtsades att det var ett vandrarhem eller ett pensionat som jag skulle besöka .., ett eget rum skulle jag få - det hade jag blivit lovad - och jag ville på inga villkor att det skulle heta "dejt", då blir det lätt så spänt och otrivsamt, så där som om man ska på besiktning.
Så .. jag hyrde en bil .., tog sikte norrut och gav mig av.
Till pensionatet.
Efteråt skrevs detta.
"Så här är det: när jag kommer körande och har svängt av från Stora Vägen som går från Malmö till Göteborg och därefter svängt höger och sedan vänster och så rakt fram längs en liten slingrig väg med gärsgårdar på höger sida och passerat ett litet skolhus som ser ut som det tillhör rekvisitan till en film som illustrerar Barnen i Bullerbyn .., då ..., efter en liten raksträcka .., upppenbarar sig plötsligt havet framför mig!
Jag är femtiofyra år, men har aldrig varit med om en sån total-upplevelse .., så där så jag på riktigt Tappar Andan.
Hela vägen från Landskrona och norrut har jag häpet konstaterat hur ovanligt högt vattenståndet är och i Helsingborg är havet turkosfärgat och alldeles skummigt och nu har jag ett STORMANDE och vredgat hav framför mig och jag svänger höger och fibblar med kameran och tänker att detta är inte sant!
Glöm inte att klicka nu ....
Jag befinner mig i Halland.
Kusten är kargare än i Ystad.
Klippor .., ljung .., vindpinade enar.
Åååå, det är så vackert!
Och min första tanke är: "hit ska jag ta ellis när hon kommer nästa gång, hon kommer att älska detta rakt av!"
Området nere vid vattnet är Naturreservat.
Det blåser inte: det s t o r m a r!
Min stickade mössa blåser av mig och landar i gräset.
Vinden piskar mot kinden.
På radions väderleksrapport talas om snöoväder.
Man tittar mot himlen och undrar ...
Men där nere vid vattnet strålar solen.
Några upp-och-nervända båtar väntar på vår och sommar.
Och inte ser jag någon Rödbena ...
Och inte någon Strandskata heller.
Men jag upptäcker fönster som gör mig vimmelkantig av glädje!
Och där är hela tiden havet!
Det är eftermiddag när bilderna tas.
Senare på kvällen ska jag komma att äta en god middag gjord på räkor och lite annat gott; jag ska dricka ett glas vin och jag ska sitta med min rosa älsklingshalsduk (den som var lika dyr nästan som insatsen till en mindre lägenhet ...) runt halsen och jag ska se säkringar komma och på och jag ska komma att sova i ett rum med lilafärgade tapeter och i en säng vars madrass är hård och alldeles ljuvlig för min rygg och jag ligger där med högerarmen som vanligt hängande utanför sängkanten och det är alldeles, alldeles tyst och mörkt och inte ett endaste gatlyse når in till rummet.
Och tänk .., inte en susning har jag om vilket äventyr jag ska få vara med om nästkommande dag; inte en aning har jag om vilken magnifik människa jag ska få möta (Axel Jonsson hemifrån) och tänk, att det nog är tio år sedan vi sågs senast, och inte vet jag heller att jag ska få mumsa på hembakt frukostbröd med hackade valnötter i på morgonen .., nej, allt jag i den stunden vet är att detta är ett enda stort äventyr och att det känns bra.
Precis så är det."
// Var det .., hälsar bloggmadamen två år senare.
