På jobbet ....
Lena-bakade-små-hjärtformade-kakor med mycket mörk choklad i.
Och två tårtor som chefsskapet bjöd på, samt en lapp på bordet där dom tackade personalen för väl utfört arbete, ja, så där i allmänhet.
Sånt blir man glad av.
Och pv fick en bukett rosor (själv fick jag tulpaner i går, när han hade bilen till och från stan) och vi har kalasat på nygräddad baguette med kräftstjärtar och majonäs, citron och dill .., därtill kaffe och lagom till Veckans Brott, blir det färska jordgubbar med lika färska blåbär.
Allt känns bra.
Idag på jobbet stod jag och fyllde in Keldasoppor när en äldre kvinna passerade och hon log såå varmt och jag tänkte .., å, vad sånt betyder mycket, för det gör det ju verkligen ..., ett leende från en medmänniska kan vara det som håller någon annan på fötter! Nåväl, från tanke till handling var det inte så värst många sekunder, så jag hann upp kvinnan, tog henne i hand och sa precis det jag tänkte .., att man blir så himla glad av att mötas av ett sånt leende!
Då log kvinnan ännu mera och kramade om och berättade att hon hade köpt trisslotter av mig i ett par veckors tid och hela tiden vinner hon, nu senast 75 kronor och nu skulle hon köpa nya lotter och ja, det var därför hon var så glad. Sen sa vi hej då. Jag var glad långt efteråt.
tisdag 14 februari 2012
Ett allahjärtansdagsfönster ...
Nog är det en välsignelse att man har bloggvänner som har förstånd att tänka på att just såna fönster vore nog bra att ha en sån här dag!
(Ni ser väl det lilla hjärtat som hänger i fönstret ..!)
Turtlan, hon vet.
Först får jag en bild och några sekunder senare en ny ..."nej, vi tar den här i stället, gardinen hängde så konstigt på den första!" skriver hon och jag leeeeer så här mycket.
Och så underbart att ha ett stort träd utanför sitt köksfönster!
Så här skriver avsändaren:
"Ledig dag och ute är det vacker nysnö utanför mitt köksfönster. Solen skiner och det är runt nollan.
Så här på Alla Hjärtans dag ska jag ta en promenad till stan' för en lunchdate med mitt favorithjärta M.
En Alla Hjärtans Kram från Sola Stan till Gula Huset på Kullen.
Turtlan
(fotat med en sån där app i luren...)"
Tack snälla Turtlan! säger jag.
Ny väg ...
Idag slår vi på stort och tar En Helt Annan Väg.
Oj, så spännande det blir för harry ..., här vimlar ju av nya dofter och här är harspår och vad är detta och var är vi nu ...?
Nosen i backen nästan hela tiden!
Under natten har snön fallit .., några centimeter bara, men ändå, nu blir det ännu tystare ute.
Och likt stora trådrullar ligger kabeltrummorna och vilar sig i snön.
Nu har vi snart gått i cirkel och här, uppe på toppen, skymtar Fabrikör Johanssons nybygge.
Från det gula huset på kullen syns det inte alls och härifrån .., nja, nu har man väl vant sig.
Att det - inte det minsta - smälter in i miljön, det är väl en fråga om tycke och smak.
Längs lilla vägen där vi bor, finns även andra hus - typ Dallasvarianten -, som jag inte heller tycker passar in, men jag vet andra som tycker att just dom husen är hur läckra som helst!
Och så hemma.
DN hämtas från postlådan .., och så spelar jag in fågelkvittret.
Den här dagen ...
Bilden är inte norpad från nätet.
Det här med Alla Hjärtans Dag, ååå, jag är så förfärligt svårflirtad när det gäller att ta till mig den och det är precis likadant med Halloween, nej, jag fixar det inte.
Och så får man dåligt samvete för att man inte skickar små presenter eller kort och tänk, om nån tror att man glömmer bort dem eller .., ja, så där kan det kännas.
Men här kommer i alla fall en hjärtevarm hälsning till er alla, ni som råkar titta in här mer som av en slump .., och ni som är mer stadigvarande på besök!
Ni får låtsas att det är riktiga rosor och så önskar jag er alla en riktigt fin dag!
// Här finns en som har beskrivit den här dagen med mycket mera känsla!
Dagens fönster ...
... var mitt och fanns - och finns ännu - i Ystad.
Den lille katten köpte jag av keramikern Jane Bellevik, en alltid så parant kvinna som handlade dels i lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år, men även på Supermarket - det var när den lilla affären hade gått i konkurs och lagts till handlingarna -.
Jane berättade att hon och maken älskade att dansa och minst en gång per år reste dom utomlands till värmen.
Hennes man är nog den artigaste och mest komplimang-generöse herre jag någonsin har träffat.
Och katten, som jag tycker så mycket om, den ligger numera på ett litet bord i hallen, allt uti ett gult hus på en kulle.
måndag 13 februari 2012
Som ringar på vattnet och ett tack ...
Ett fönster kommer genom rymden via hemifrån-Ingela.
Det läggs in här på sidan och jag berättar om alla minnen som det fönstret framkallar hos mig.
Och jag berättar också om familjen som en gång bodde där.
Och om bidén som jag trodde var en fot-tvätt.
Någon dag senare kommer ännu ett mejl, nu från hon som var yngsta barnet i familjen.
Det är säkerligen fyrtiofem år sedan jag såg henne.
Och hon berättar om sitt liv och allt vad den där bilden framkallade hos henne.
Så här skriver hon i en kommentar ikväll:
"Min värld har blivit lite "ny" sedan lördagsfönstret den 4:e feb, mycket minnen och alla dessa bilder som är så fina, så fina, som en liten ny värld och som gjorde mig sticksugen för första gången på många många år när jag ramlade in på stickerskans blogg, jag läser varje dag, tack alla ni som delar med er så att jag kan få nya intryck och många leenden.
Stor Kram till dig Elisabeth fr Å."
Ett fönster kommer genom rymden via hemifrån-Ingela.
Det läggs in här på sidan och jag berättar om alla minnen som det fönstret framkallar hos mig.
Och jag berättar också om familjen som en gång bodde där.
Och om bidén som jag trodde var en fot-tvätt.
Någon dag senare kommer ännu ett mejl, nu från hon som var yngsta barnet i familjen.
Det är säkerligen fyrtiofem år sedan jag såg henne.
Och hon berättar om sitt liv och allt vad den där bilden framkallade hos henne.
Så här skriver hon i en kommentar ikväll:
"Min värld har blivit lite "ny" sedan lördagsfönstret den 4:e feb, mycket minnen och alla dessa bilder som är så fina, så fina, som en liten ny värld och som gjorde mig sticksugen för första gången på många många år när jag ramlade in på stickerskans blogg, jag läser varje dag, tack alla ni som delar med er så att jag kan få nya intryck och många leenden.
Stor Kram till dig Elisabeth fr Å."
Ett kvällsfönster ...
... från södra Skåne och från Kerstin, som har flyttat från Trelleborg ut på landet.
Lite om vinnarna ...
Förra lördagens vinnare i Uppmuntringslotteriet blev Bettankax som får den broderade duken) och tröstpriset (tändsticksask, krassefrön och bokmärke - ja, en disktraska ska nog få följa med också), gick till Ingela i Malå.
Stort grattis till de båda madamerna!
bettan (Lejon, för övrigt) kollar in herr och fru Prickigt Djur.
Det var i Ystad det.
Bettankax har jag känt i flera år .., men allt kommer sig genom bloggandet och riktigt hur och när och varför .., ja, det kommer jag inte ihåg.
Men annat vet jag: jag vet att hon är en av de absolut trevligaste kvinnor jag känner, hon är lång och stilig, har en härlig självironi, en stor portion humor och därtill ett hjärta av g u l d!
När jag var på väg till Hässleholm för att få nytt knä, stannade vi till någonstans för att tanka .., och just då - när jag kände mig aningen liten och ynklig -, kom ett sms till min mobil och det var så fint och omtänksamt skrivet, att jag aldrig glömmer det!
Den första bloggträffen hölls på Bryggeriet i Ystad.
Här visar bettan miraklet med en enkel ansiktslyftning.
"Titta här nu .., så här ser jag ut som vanligt ..!" säger hon.
Sen sätter hon försiktigt, försiktigt händerna på ömse sidor om ansiktet och drar lätt.
"Ser du ...? Nu är det ju alldeles slätt!" säger hon smajlande.
För en tid sedan kom med posten ett uppmuntringspaket från Lund, ja, jag vet att ni har sett det redan, men här repriseras så mycket så det spelar ingen roll.
Ja, det kom alltså från bettankax.
Det visade sig innehålla "hälsobars" ..., dvs, mina favoriter Anthon Bergs marsipanbröd!
Och ett eget företag har hon startat minsann ..., "Bettankry AB".
London, 2010.
Jag sitter på en uteservering för mig själv .., dricker te och äter en bulle och ringer till Bettankax och berättar om vad jag ser och hur lycklig jag är.
"Om du hade varit här nu, då hade du sett detta ...". säger jag.
Sommaren 2011.
En hjärtevärmarbild för den som tog den.
Och handen nere till höger ..., med rosa ring ..., tillhör förstaprisvinnaren.
Ja, det var lite - eller mycket - om förstaprisvinnaren det.
Då kommer vi till hemifrån Ingela.
Ingela - som är Fisk -, är en sån som jag minns från min uppväxt, även om hon är aningen yngre än undertecknad.
När jag tänker på henne, då ser jag en nästan kolsvarthårig kvinna med mörka ögon .., Fjällrävenjacka och garanterat en ryggsäck av samma märke.
Ingela växte upp i andra änden av samhället, men Malå är så litet, så man visste ju ändå vilka som fanns där.
En egen blogg har hon, den finns här.
För nästan exakt 1 år sedan, var det vernissage här på sidan.
Bloggvänner ombads då att skicka in bilder på sina tavelfavoriter - det säger ju faktiskt en hel del om människor, jo, det tycker jag - och från Ingela kom två bilder.
Det här var den första och så här skriver hon:
"Tavlan med lunnefåglarna är en akvarell av Dag Peterson.
Denne Dag Peterson är en av Sveriges mest omtyckta konstnärer som ofta målar djur och fåglar."
Att Ingela är intresserad av djur och natur och vår miljö, det förstår man nog då.
Och om nästa tavla får vi veta följande, nämligen att den inhandlades på Sri Lanka när Ingelas första barn hämtades just där.
Det är nu 24 år sedan.
Ingela berättar:
"Jag och en annan blivande mamma tog en taxi och reste längs den hysteriskt trafikerade Galle Road söderut.
Jag tror till och med att vi åkte tuktuk dit, men tog en riktig bil hem med våra nya konstverk och i mitt fall en morgonrock."
Såja, nu har vet ni kanske lite-lite mera om damerna!
Ledig dag ...
Högtryck och hela världen glittrar!
Ja, åtminstone stensjövärlden.
Solstrålar mot lagårdstaket.
Kajor som småtjattrar.
Hackspettljud.
Och badbollen som snurrat runt i bäcken, är försvunnen.
"Polska ambassadens" gräsmatta är nu helt klädd i vitt.
Så här låter det.
Vårvinterljud.
Det röda tegelhuset är det jag kallar för "Polska Ambassaden".
Och harry behöver inga lekkamrater .., han roar sig själv med en liten träbit.
Den hunden gör mig alltid lika lycklig.
Och grusvägen ut mot kustvägen .., den som leder till Ugglarp, Eftra, Heberg
och Falkenberg.
Etthundrasextiofyra centimeter Elisabet förvandlas till minst det femdubbla!
Och som små diamanter gnistrar snökristallerna, men helt omöjligt att fånga på bild!
Dagens fönster ...
Riktigt kallt nu på morgonen och en sol som får allt att glittra!
Eckes fönster är frostigt, men i glepan där uppe, skymtar ett gult hus på en kulle.
Annat som man minns ...
Sockerbullarna.
Sextital.
Allt var annorlunda.
Inte en enda pizzeria fanns så långt ögat kunde skåda, ville man äta kinamat fick man vackert bege sig till just Kina .., och taco - det ordet fanns i alla fall inte i Västerbottens inland -!
Ingen frysbox hade vi, däremot ett hyr-frysfack på Konsum.
I Konsums undre värld, med spiraltrappa ner till ett enormt frostigt landskap ..., där förvarades älgköttet som pappa kommit hem med.
Middagarna bestod av kokt eller stekt älgkött, hare, tjäder och fisk - mest sik - eller röding som mamma fått från morbror Olaf i Dikanäs.
Och av älgköttet maldes färs som mamma gjorde köttbullar av.
"Älgköttbullar" - godare fanns väl inte -!
Innan vi hade egen frys, ägnade mamma timmar åt att konservera det kokta köttet och på rader i matkällaren stod sedan glasburkar med prydliga etiketter.
Pommes Frites var ett främmande ord.
Sommartid levde vi nästan på tjockfil, sån där fil som släpper från skeden, ja, så där så den blev alldeles blank! I filet smulades tunnbröd ner och så hade vi rökt sidfläsk som tilltugg.
Iskalla vintermorgnar brukade pappa koka kornmjölsgröt som åts med med mjölk och lingonsylt.
Kaffet (oftast Löfbergs Lila) kokades i kaffepanna med visselsignal (ett litet svart lock, mer som en stor fingerborg, som placerades över pipen) som ljöd när det var dags att dra pannan från plattan!
I min tidiga barndom maldes kaffebönorna i en röd kaffekvarn.
Precis på pricken kan jag komma ihåg ljudet och sättet hur pappa höll i kvarnen.
På Karlssons Livs köptes kaffet som lösa bönor som hälldes i en mycket större kvarn.
Det ljudet - knaper-knaperljudet när bönorna krossas - sitter också fastgjutet i mitt minne!
Här finns en hel drös med kvarglömda ljud!!
Och vem minns inte Sveriges Bilradio med C-G Hammarlund?
Kommer ni ihåg signaturmelodin med bilen som inte ville starta ...?
Tidningsutbudet var tämligen begränsat.
Pappa -trogen socialdemokrat - läste Aftonbladet och så fanns förstås hemtidningen, Norra Västerbotten.
Annons från norran ... 1967.
Och tänka sig, Gunilla af Halmstad skulle komma till Bygdsiljum!
Så småningom kom andra tidningar in i vårt hem ..., "Det Bästa" som mamma tyckte var så intressant .,. och Lektyr och Fib Aktuellt, som pappa studerade med stor glädje. Särskilt mittuppslaget.
Själv prenumererade jag på Lilla Fridolf, medan storasytrarna läste Vecko Revyn med Ricky Nelson på omslaget.
Hos tant Alfrida som hade bageri i hörnan av Ringvägen - Prästvägen, kunde man köpa godis som förvarades i liggande glasburkar ..,. sega sockerbitar och kolaremmar var mina favoriter!
Hos Alfrida fanns även sockerbullar som var himmelskt goda!
Stora, runda bullar fyllda med vaniljkräm och med socker på utsidan!
Mjölkflaskorna.
I kökslådan fanns massor av små plastlock som passade precis.
Inte långt från mitt föräldrahem, låg mejeriet, en stor röd tegelbyggnad.
Mjölken köptes nämligen i hämtare (precis en sån hade vi!) med lock .., och först senare kom bruna glasflaskor med en slags tunt, tunt aluminiumlock (?) som man kan kunde släta ut med fingret och där var olika färg på locken, beroende på vilken sort som fanns i flaskan.
Minimjölk hade ingen hört talas om!
Allt sånt tänkte jag på, nu, när jag var ute på morgonpromenad med harry!
Och du .., vad kommer du ihåg?
Vill du, så berätta gärna!'
Hemifrånvännen säger ...
"Hej Elisabet!
Jag läste med behållning och intresse ditt blogginlägg om svunna tider.
Förmodligen hade vi en likadan kaffekvarn som ni, den var och är (för vi har den kvar) röd och fyrkantig med en svart skål ovanpå som man fyllde med kaffebönor.
Jag kan precis som du gör - höra ljudet och se pappa när han sitter med med kvarnen mellan knäna och vevar.
Hos den äkta hälften hade dom en grön dito med ett annat utseende, den har vi också kvar.
Dom står "sida vid sida" på gardinhyllan i köket och minner om det som varit.
Där står också några bruna flaskor av den sort du visade i ditt inlägg.
Om jag minns rätt så var kapsylen blå för fil, silver för mjölk och röd för grädde."
söndag 12 februari 2012
Dagens fönster ...
"Tänk vad man hittar när man letar i bildbanken efter helt andra saker.
Den här bilden gjorde jag för flera år sen och en god vän på skärgårdsön tyckte så mycket om den att han fick den.
Flera år senare blev han som förändrad och vänskapen försvann. Och med den bilden.
Men jag känner ändå att jag unnar honom den och hoppas den hänger kvar i hans gamla skärgårdshus.
Den här bilden gjorde jag för flera år sen och en god vän på skärgårdsön tyckte så mycket om den att han fick den.
Flera år senare blev han som förändrad och vänskapen försvann. Och med den bilden.
Men jag känner ändå att jag unnar honom den och hoppas den hänger kvar i hans gamla skärgårdshus.
Och att fönstren med hans farmors gamla skira spetsgardiner fortfarande speglar sig på mannens vackra kropp.
Kram från Monet."
// Ja, jag råkade slinta på tangenten - det här var tänkt som morgondagens fönster -. Nåja, det spelar ingen roll .., man kan ha två Dagens Fönster .., hälsar Elisabet.
Det mest typiska ....
Om ni - med ett enda ord - skulle säga vad som beskriver er partner, vad skulle det bli för ord?
Anna-Lena säger .... Snäll!! Snäll mot alla, egna barn, mina barn, barnbarn, djur och framför allt mig. Och så är han snygg också.
Mian säger ... Omtänksam och generös - det är han, Jan.
Härs och Tvärs säger ... Generös.
Mossfolk säger .... Omtänksam! Både när det gäller djur och människor. Stabil kommer på en väldigt stark andra plats.
Lugn, säger han själv när jag frågar. Det stämmer också väldigt bra och blir alldeles extra påtagligt när jag är i närheten ;)
Ulrika sa .... Äkta.
(Och på andra plats, nästan delad första: trygg.)
Turtlan sa ... svårt... kommer inte på ett ord så här på direkten.
Funderar och då kommer ordet "lugn". Men lugn låter lite fel för M är inte alltid lugn. Men jämfört med mig...
Funderar...
Nej nu måste jag bestämma mig....
Det får bli trygg. Han finns där även om vi ibland inte ses så ofta i perioder. Han gör så jag känner mig så trygg i tillvaron nu.
Men om jag får ta två ord så blir det kärleksfull och trygg. De orden vill jag ta!
annannan sa... integritet
Monet sa .... jag gjorde det lätt för mig och frågade maken.
Han tänkte en stund och så sa han (franskinspirerat förstås): Adorable.
Åh, sa jag förvånat. Jo, så är det. Du har dina svagheter men du är adorable! Fint va. Min första känsla är "snäll" men det känns så tråkigt, jag har läst att det ligger på allas topplista över egenheter man önskar sig. Unik vill jag säga, för så är det också. Och vad svarar du själv??
Elisabet sa .... (nu menar jag pv:s mest utmärkande egenskap): omtänksam!
(Om jag gör som Monet, så svarar pv - allt medan han steker kött -: "livsbejakande").
Steel City Anna sa...
Motsatsen till cynisk skulle jag säga, men kommer inte på nåt bra ord som inte är negativt laddat (typ godtrogen, blåögd, fast jag menar på ett fint och moget sätt).
Monica sa... beständig;-) och när jag frågar säger han själv: envis;-)
Och när det gäller Annas make och vår svärson så stämmer det, tror aldrig jag förut har träffat någon som aldrig säger något elakt. Vem det än är, vad som än hänt, vad den än har gjort och det diskuteras, både privat och i arbetssituation, han väljer då att aldrig säga någon elak kommentar eller cynisk utan väljer att kommentera på ett annat sätt...än vi kanske;-)
Om ni - med ett enda ord - skulle säga vad som beskriver er partner, vad skulle det bli för ord?
Anna-Lena säger .... Snäll!! Snäll mot alla, egna barn, mina barn, barnbarn, djur och framför allt mig. Och så är han snygg också.
Mian säger ... Omtänksam och generös - det är han, Jan.
Härs och Tvärs säger ... Generös.
Mossfolk säger .... Omtänksam! Både när det gäller djur och människor. Stabil kommer på en väldigt stark andra plats.
Lugn, säger han själv när jag frågar. Det stämmer också väldigt bra och blir alldeles extra påtagligt när jag är i närheten ;)
Ulrika sa .... Äkta.
(Och på andra plats, nästan delad första: trygg.)
Turtlan sa ... svårt... kommer inte på ett ord så här på direkten.
Funderar och då kommer ordet "lugn". Men lugn låter lite fel för M är inte alltid lugn. Men jämfört med mig...
Funderar...
Nej nu måste jag bestämma mig....
Det får bli trygg. Han finns där även om vi ibland inte ses så ofta i perioder. Han gör så jag känner mig så trygg i tillvaron nu.
Men om jag får ta två ord så blir det kärleksfull och trygg. De orden vill jag ta!
annannan sa... integritet
Monet sa .... jag gjorde det lätt för mig och frågade maken.
Han tänkte en stund och så sa han (franskinspirerat förstås): Adorable.
Åh, sa jag förvånat. Jo, så är det. Du har dina svagheter men du är adorable! Fint va. Min första känsla är "snäll" men det känns så tråkigt, jag har läst att det ligger på allas topplista över egenheter man önskar sig. Unik vill jag säga, för så är det också. Och vad svarar du själv??
Elisabet sa .... (nu menar jag pv:s mest utmärkande egenskap): omtänksam!
(Om jag gör som Monet, så svarar pv - allt medan han steker kött -: "livsbejakande").
Steel City Anna sa...
Motsatsen till cynisk skulle jag säga, men kommer inte på nåt bra ord som inte är negativt laddat (typ godtrogen, blåögd, fast jag menar på ett fint och moget sätt).
Monica sa... beständig;-) och när jag frågar säger han själv: envis;-)
Och när det gäller Annas make och vår svärson så stämmer det, tror aldrig jag förut har träffat någon som aldrig säger något elakt. Vem det än är, vad som än hänt, vad den än har gjort och det diskuteras, både privat och i arbetssituation, han väljer då att aldrig säga någon elak kommentar eller cynisk utan väljer att kommentera på ett annat sätt...än vi kanske;-)
Och så ett kvällsfönster eller två ...
Efter promenaden med harry blir det brått att hämta kameran!
Solen är på väg ner borta vid horisonten och jag skymtar hela föreställningen i grannens fönster.
Bilden togs vid halv sex ikväll.
Vad man inte hade en aning om ...
Bilden kom till Facebook och ååå, så den väcker känslor!
Vid den rosa pilen växte jag upp och hur många gånger har man inte stått här, på toppen av Tjamstanberget, och tittat ut över världen.
Den där världen som var ens egen.
En barndom där man aldrig någonsin hade hört talas om korruption eller massmord .., aldrig om kärnkraft, datorer, mobiltelefoner, parabolantenner och knappt Thailand, som då kanske hette Siam?
Mamma och pappa åkte på charterresa till Las Palmas och det var långt bort det.
Efteråt visades mammas super-8-filmer för alla som kom och hälsade på.
"Titta, så vacker bouganvillan är!"sa hon.
Och hon hade filmat tjurfäktning och en ung tös som åkte rullskridskor.
Ibland tog vi pv:n och semestrade i Norge.
Det var innan den där Mallorcaresan.
Efteråt fick gästerna se svepande fjällbilder och nästan alla blev kräksjuka, för mamma hade inte lärt sig att hålla kameran stilla.
En gång åkte vi till Karlstad.
På hemvägen blev pappa och mamma ovänner och pratade knappt med varandra.
Jag satt i baksätet och undrade vad som hade hänt och tänkte att det är nog bäst att jag inte berättar - i alla fall inte just då -, att min nya (och fula!) klocka låg kvar i duschrummet på den där där campingplatsen, den som vi nyss hade lämnat.
Och tänk att man hade aldrig någonsin hört talas om barn som blivit utsatta för övergrepp av sina föräldrar och hade någon sagt det, skulle jag inte ha trott att det var sant.
Pedofil?
Det hade jag garanterat trott varit ett verktyg, möjligen att för att fila tårna.
Inte visste jag heller att män kunde bli förälskade i män, eller att kvinnor kunde bli dödligt kära i andra kvinnor!
Ordet skilsmässa existerade knappt, endast en i klassen hade föräldrar som separerat.
Någon barnombudsman fanns inte.
Och inte Bris.
Men sålde majblommor gjorde vi varje vår.
När vi åkte bil, fick jag som lillflicka ofta sitta i framsätet hos pappa.
Ja, i hans knä, alltså.
Ratta fick jag också göra,då, när vi nästan var hemma.
Bilbälten hade ingen på sig .., och om man ville, fick man ligga raklång i baksätet och se talltopparna susa förbi.
Och inte en enda människa använde cykelhjälm!
Alldeles själv fick man cykla till simskolan på Solviksbadet.
Minst ett par kilometer var det.
Narkotika - fanns det ordet alls -?
Inte huliganer heller.
När Malå mötte Norsjö i fotboll var det hårda bud, men inga upplopp.
Inga kravaller.
Alla såg på samma tv-kanal, för det fanns ju bara en.
En telefonväxelstation fanns i samhället och där arbetade Addie Bergström, hon som hade vinthundar.
Ibland ringde det hemma och då ropade den som svarade att ..."skynda dig, det är riks!", vilket betydde att det samtalet kostade mera än vanliga lokalsamtal.
På helgerna lyssnade vi till Frukostklubben med Sigge Fürst.
Jag brukade bjuda pappa på kaffe med kanelbulleskivor med smör på.
Sen låg vi där i sängen och lyssnade till Ante på Mobacken och gäster som fick frukostklubbnålar på sina kavajslag.
Telefonen var av svart bakelit och innan man lyfte luren var där en vev på höger sida som man vevade lite på, då kom man till växeln och så sa man telefonnumret, t.ex. 21, som var till sjukstugan i Malå - det var när man ville prata med mamma -.
Som en skyddad verkstad var den där barndomen.
Nära sjön bodde vi, bara ett stenkast.
Och så lite man anade om vad som komma skulle.
Dagens fönster ...
Nästan så här ser det ut i landet Halland idag.
Några centimeter nysnö och grått-grått-grått!
Bert i Luleå, han har legat i sängen och inväntat frukosten, skriver han lyriskt.
Här blev det lite annorlunda; pv tog harry på långrunda och själv dukade jag bordet, tände ljus och ordnade med frukosten.
Och Annika Bryn har varit vaken halva natten och upptäckte då att Whitney Houston avlidit.
I Västerås kanske min kollega Jessica gosar med katten, eller jobbar?
Igår ägnade hon sig åt detta.
Den storartade madamen i Göteborg, hon svävar säkert ännu omkring på lyckomoln, efter beskedet som kom i onsdags!
Madame Rouge i Västerbotten berättade tidigare i veckan om en förfärlig sportgren.
Jag håller med.
Men tänk, jag har lovat såväl chef (som också ska vara med och för övrigt doppade sig i julas) som kunder att på julaftonen 2012 delta i Juladoppet i Haverdal ....
Västerbotten ståtar även med andra sportgrenar och i Vilhelmina upptäckte min kusin Barbro detta .., och rekommenderade även pv att testa den här varianten!
Eva i Ystad har nyligen blivit med blogg och längtar säkert efter besök!
Och Tomas Jonsson i Småland är livrädd att hans blogg ska bli alltför banal och bara visa katter, men nu är det ju så att Muhammed har flyttat till honom och då ....
Den duktiga fotografen SoF har kalasat på något nytt i matväg - ingen hit - om man säger så.
Och en farmor i söder blir varm i hjärtat av ett meddelande ....
Nu väntar DN .., GP .., vinterstudion och så bara detta att njuta av ledigheten!
Fönsterfångerska, sa jag det .., var Ulrika.
lördag 11 februari 2012
Melodifestivalen .... deltävling 2.
Å, helt rätt låtar som vann - enligt mitt sätt att se det -!
Munspel gillar jag skarp, keps också ..., och sättet han sjunger på, dessutom!
Heja Ulrik Munther!
Bra var också västerbottningen David Lindgren.
Vilken utstrålning!
Bra programledare ..., och resten av startfältet ... nä, inget som föll mig i smaken.
Å, helt rätt låtar som vann - enligt mitt sätt att se det -!
Munspel gillar jag skarp, keps också ..., och sättet han sjunger på, dessutom!
Heja Ulrik Munther!
Bra var också västerbottningen David Lindgren.
Vilken utstrålning!
Bra programledare ..., och resten av startfältet ... nä, inget som föll mig i smaken.
Nej, jag ger inte upp ....
Om ni - med ett enda ord - skulle säga vad som beskriver er partner, vad skulle det bli för ord?
Mian säger ... Omtänksam och generös - det är han, Jan.
Härs och Tvärs säger ... Generös.
Mossfolk säger .... Omtänksam! Både när det gäller djur och människor. Stabil kommer på en väldigt stark andra plats.
Lugn, säger han själv när jag frågar. Det stämmer också väldigt bra och blir alldeles extra påtagligt när jag är i närheten ;)
Ulrika sa .... Äkta.
(Och på andra plats, nästan delad första: trygg.)
Turtlan sa ... svårt... kommer inte på ett ord så här på direkten.
Funderar och då kommer ordet "lugn". Men lugn låter lite fel för M är inte alltid lugn. Men jämfört med mig...
Funderar...
Nej nu måste jag bestämma mig....
Det får bli trygg. Han finns där även om vi ibland inte ses så ofta i perioder. Han gör så jag känner mig så trygg i tillvaron nu.
Men om jag får ta två ord så blir det kärleksfull och trygg. De orden vill jag ta!
annannan sa... integritet
Monet sa .... jag gjorde det lätt för mig och frågade maken.
Han tänkte en stund och så sa han (franskinspirerat förstås): Adorable.
Åh, sa jag förvånat. Jo, så är det. Du har dina svagheter men du är adorable! Fint va. Min första känsla är "snäll" men det känns så tråkigt, jag har läst att det ligger på allas topplista över egenheter man önskar sig. Unik vill jag säga, för så är det också. Och vad svarar du själv??
Elisabet sa .... (nu menar jag pv:s mest utmärkande egenskap): omtänksam!
(Om jag gör som Monet, så svarar pv - allt medan han steker kött -: "livsbejakande").
Steel City Anna sa...
Motsatsen till cynisk skulle jag säga, men kommer inte på nåt bra ord som inte är negativt laddat (typ godtrogen, blåögd, fast jag menar på ett fint och moget sätt).
Monica sa... beständig;-) och när jag frågar säger han själv: envis;-)
Och när det gäller Annas make och vår svärson så stämmer det, tror aldrig jag förut har träffat någon som aldrig säger något elakt. Vem det än är, vad som än hänt, vad den än har gjort och det diskuteras, både privat och i arbetssituation, han väljer då att aldrig säga någon elak kommentar eller cynisk utan väljer att kommentera på ett annat sätt...än vi kanske;-)
Om ni - med ett enda ord - skulle säga vad som beskriver er partner, vad skulle det bli för ord?
Mian säger ... Omtänksam och generös - det är han, Jan.
Härs och Tvärs säger ... Generös.
Mossfolk säger .... Omtänksam! Både när det gäller djur och människor. Stabil kommer på en väldigt stark andra plats.
Lugn, säger han själv när jag frågar. Det stämmer också väldigt bra och blir alldeles extra påtagligt när jag är i närheten ;)
Ulrika sa .... Äkta.
(Och på andra plats, nästan delad första: trygg.)
Turtlan sa ... svårt... kommer inte på ett ord så här på direkten.
Funderar och då kommer ordet "lugn". Men lugn låter lite fel för M är inte alltid lugn. Men jämfört med mig...
Funderar...
Nej nu måste jag bestämma mig....
Det får bli trygg. Han finns där även om vi ibland inte ses så ofta i perioder. Han gör så jag känner mig så trygg i tillvaron nu.
Men om jag får ta två ord så blir det kärleksfull och trygg. De orden vill jag ta!
annannan sa... integritet
Monet sa .... jag gjorde det lätt för mig och frågade maken.
Han tänkte en stund och så sa han (franskinspirerat förstås): Adorable.
Åh, sa jag förvånat. Jo, så är det. Du har dina svagheter men du är adorable! Fint va. Min första känsla är "snäll" men det känns så tråkigt, jag har läst att det ligger på allas topplista över egenheter man önskar sig. Unik vill jag säga, för så är det också. Och vad svarar du själv??
Elisabet sa .... (nu menar jag pv:s mest utmärkande egenskap): omtänksam!
(Om jag gör som Monet, så svarar pv - allt medan han steker kött -: "livsbejakande").
Steel City Anna sa...
Motsatsen till cynisk skulle jag säga, men kommer inte på nåt bra ord som inte är negativt laddat (typ godtrogen, blåögd, fast jag menar på ett fint och moget sätt).
Monica sa... beständig;-) och när jag frågar säger han själv: envis;-)
Och när det gäller Annas make och vår svärson så stämmer det, tror aldrig jag förut har träffat någon som aldrig säger något elakt. Vem det än är, vad som än hänt, vad den än har gjort och det diskuteras, både privat och i arbetssituation, han väljer då att aldrig säga någon elak kommentar eller cynisk utan väljer att kommentera på ett annat sätt...än vi kanske;-)
Facit ...
Rent obegripligt är det ju att man kan bli så trött av sju timmar på jobbet!
Men så är det.
Och sprängvärk i fötter och ben och ett knä.
Kommer hem till pv som fixar middag - det doftar himmelskt från ugnen - och nu blir det Melodifestival och ost och vin (jag skulle nog kunna leva på ost, särkild Bavaria Blue, Cambozola eller Saint Agur) och vinet är också gott (Santa Ines Reserva) och nu är jag ledig såväl söndag som måndag och det känns som b ä s t!
Rent obegripligt är det ju att man kan bli så trött av sju timmar på jobbet!
Men så är det.
Och sprängvärk i fötter och ben och ett knä.
Kommer hem till pv som fixar middag - det doftar himmelskt från ugnen - och nu blir det Melodifestival och ost och vin (jag skulle nog kunna leva på ost, särkild Bavaria Blue, Cambozola eller Saint Agur) och vinet är också gott (Santa Ines Reserva) och nu är jag ledig såväl söndag som måndag och det känns som b ä s t!
And the winner is ....
Hoppsan!
Min dator tog sig av daga precis lagom till en minut i elva ,-)
Nu är den på banan igen.
Lördagsfönstret ...
Jo, fönstret hos Ecke, förstås.
Mitt älsklingsfönster.
Och i gula huset på kullen en bit därifrån, pågår frukostbestyr.
Äggröra med bacon .., nybakade scones .., pl.marm.-11, cheddarost, te och kaffe.
Och nypressad juice.
Äggröra och hundrastning står pv för .., det övriga har fallit på min lott.
Därefter stundar filminspelning och jobb från tolv till sju.
Ja, för mig, alltså.
fredag 10 februari 2012
Och så ett kvällsfönster ...
"Hej, här kommer ett fönster från vår hytt under vår resa i Kabirien.
Här kunde vi sitta och njuta och se ut över karibiska havet och Atlanten.
Kram från kusinen."
Och Niklas ...
... han är bara bäst!
Niklas i Skavlan, alltså.
(Den amerikanske författaren var som en relik från en svunnen tid. Man trodde knappt sina öron!)
anna of sweden lade upp sin niklas-favorit på sin sida.
Här ovanför är min.
... han är bara bäst!
Niklas i Skavlan, alltså.
(Den amerikanske författaren var som en relik från en svunnen tid. Man trodde knappt sina öron!)
anna of sweden lade upp sin niklas-favorit på sin sida.
Här ovanför är min.
Om vad vi minns ......
Steel City Anna minns sina morföräldrar.
Vilket fint inlägg!
Intressant vad man minns, man undrar ju vad folk kommer tänka om en själv när man går hädan :)
Jag säger ett minne från morföräldrarna istället för föräldrarna:
Min morfar minns jag med brun- och svart smårutiga skjortor med många små knappar, stora glasögon och ett milt lite roat leende. Jag minns allra bäst när jag och morfar var i köket och alla andra hade gått till nåt annat rum efter middagen och jag satt och ritade väldigt koncentrerat i flera timmar.
På hela den tiden kunde morfar säga "jaa, du tycker om att rita du" och jag svarade "ja, det gör jag". Det var annat än när det var föräldrar och mostrar och morbröder inblandade det, eller mormor för den delen, då sa morfar "nu hör jag ingenting, för alla pratar samtidigt".
Mormor minns jag mest med ett enda ord: oro.
Från när jag var yngre minns jag mormors pillemariskhet, men den liksom tonande ut med åren. Jag minns leendet där också, det pillemariska, och ögonen, de oroliga.
// Å, tack Anna! Det känns som om din morfar och mormor klev fram här och visade sig.
Steel City Anna minns sina morföräldrar.
Vilket fint inlägg!
Intressant vad man minns, man undrar ju vad folk kommer tänka om en själv när man går hädan :)
Jag säger ett minne från morföräldrarna istället för föräldrarna:
Min morfar minns jag med brun- och svart smårutiga skjortor med många små knappar, stora glasögon och ett milt lite roat leende. Jag minns allra bäst när jag och morfar var i köket och alla andra hade gått till nåt annat rum efter middagen och jag satt och ritade väldigt koncentrerat i flera timmar.
På hela den tiden kunde morfar säga "jaa, du tycker om att rita du" och jag svarade "ja, det gör jag". Det var annat än när det var föräldrar och mostrar och morbröder inblandade det, eller mormor för den delen, då sa morfar "nu hör jag ingenting, för alla pratar samtidigt".
Mormor minns jag mest med ett enda ord: oro.
Från när jag var yngre minns jag mormors pillemariskhet, men den liksom tonande ut med åren. Jag minns leendet där också, det pillemariska, och ögonen, de oroliga.
// Å, tack Anna! Det känns som om din morfar och mormor klev fram här och visade sig.
På Spåret ....
Ikväll har pv slagit personbästa ..., han har tagit nästan allt.
Dusty Springfield tog han bums och låten också förstås.
Uddevalla = full pott!
Genua tog jag på tio (men gissade) .., Sampdoria tog jag också, liksom mezzosopran, men han tog resten.
Rosornas krig tog han snabbt, liksom ekonomen som fått Nobelpris.
Andrea Doria klarade han, bulkfartyg och trial likaså.
Själv klarade jag burkslav.
Vem där?
Det tog jag före dom tävlande och före pv (halleluja .-)
Ja, ikväll är jag alldeles omåttligt impad av pv:s kunskaper
Ikväll har pv slagit personbästa ..., han har tagit nästan allt.
Dusty Springfield tog han bums och låten också förstås.
Uddevalla = full pott!
Genua tog jag på tio (men gissade) .., Sampdoria tog jag också, liksom mezzosopran, men han tog resten.
Rosornas krig tog han snabbt, liksom ekonomen som fått Nobelpris.
Andrea Doria klarade han, bulkfartyg och trial likaså.
Själv klarade jag burkslav.
Vem där?
Det tog jag före dom tävlande och före pv (halleluja .-)
Ja, ikväll är jag alldeles omåttligt impad av pv:s kunskaper
Fredagkväll ...
En utmattad mattelärare som slocknar redan innan klockan är kvart över sex.
Fem mil på cykel per dag och en hel drös med lektioner .., då ser det ut så här.
Och harry sover också.
Mätt och belåten är han.
Trivs nära husse.
Och tidigare i dag.
En ihopkrupen pElle ovanpå soffan.
Tretton-noll-noll.
Syrien och Kenya och människor på flykt.
Jag betalar hundra kronor till kvinnor i Palestina och läser DN från första till sista sidan.
Dricker kaffe, sittandes ute på stentrappan.
Telefonpratar med min storasyster.
Lyssnar till fågelkvitter.
Från köket hörs ännu mera nyheter.
Kris i Grekland!
I landet halland är himlen ljust, ljust blå.
Hackspetten arbetar ihärdigt.
Jag tänker att jag borde plantera om min avocadoplanta.
Hullerombullerlivet ....
Gammel-pElle på köksbordet ..., vilande på solstrålarna.
pElle som numera ofta dråsar i golvet när han ska hoppa upp på arbetsbänken.
Kanske är det synen som sviktar och därför brister det i avståndsbedömningen?
Men till solstrålar tar han sig lätt som en plätt ....
På jobbet.
Vid mitt schema sitter ett litet urklipp och jag förstår på en gång vem den skyldiga är.
Jodå, i charkrummet står hon och formar köttfärsbiffar och ler filurigt.
Anne-Marie - som nog är eldigare än undertecknad - och jag själv har dåliga knän, ja, det är nog det hon tänker på ....
Frånsett lilla Fridhems Livs i Ystad, har jag nog aldrig arbetat i en affär med mer tillsammansglädje än här på Ankaret ..., och ibland tänker jag på det här med hur lite som behövs - i alla fall för mig -, ja, för att jag ska trivas.
Att mötas av leenden .., av arbetskamrater som alltid hälsar eller säger hejdå när dom går .., att få en klapp på axeln eller en varm kram (och ge, förstås, det också!) ... att mötas av förståelse om man råkar göra ett misstag ..., allt sånt.
Den uppmärksamme ser på schemat ett diagonalt streck över fredagen.
Det strecket betyder ....... l e d i g d a g.
Och en kvarglömd inköpslista.
Och en till.
Ebba som har skrivit ett meddelande.
Dagens fönster ...
... visar utsikten från badrumsfönstret.
Alla björkarna ..., pv:s trädgårdsstolar som i antalet skulle räcka till en uteservering .., utspridd aska på frusen mark (inte från någon begravning, utan från pannan) och långt borta .., vägen till Falkenberg.
Och idag: ledigt.
Gomorron-tv .. DN ..., nybryggt kaffe .., mejl från Australiensyster som skriver om hjärtundersökning och underligt väder .., glasögon på vardagsrumsbordet .., harry på soffan .., syrien-syrien-syrien-dödochelände-prat och prat.
Och lyfter jag blicken: talgoxar i lilla eken.
Om en utflykt ...
Torsdagkväll.
Ligger under täcket och lyssnar förstrött till P1-prat.
Trailers för kommande program.
Alltid dessa trailers.
Intill mig en sovande pv och vid fotänden - harry -.
Och så blir det Dagens Dikt, ikväll med Jesper Svenbro.
"Dagens dikt ..." tänker jag.
Och herr Svenbro läser eller berättar .., eller kanske både-och, och det handlar om en resa till fjällen i hans barndom.
En resa som ska bli av.
Han berättar om all längtan och om ryggsäcken uppe på vinden och om utrustningslistan som han skriver på.
Två månader innan det är dags för avresa, drunknar författarens pappa under en kajaktur och av den efterlängtade fjällturen blir förstås intet.
Det är en dikt, alltså.
Efteråt kan jag inte somna.
Mest hela tiden ligger jag och tänker på Jesper Svenbro och hans pappa och om vad som hände på fjället många, många, många år senare.
Det var nästan magiskt.
// Om Jesper Svenbro kan man läsa här.
Torsdagkväll.
Ligger under täcket och lyssnar förstrött till P1-prat.
Trailers för kommande program.
Alltid dessa trailers.
Intill mig en sovande pv och vid fotänden - harry -.
Och så blir det Dagens Dikt, ikväll med Jesper Svenbro.
"Dagens dikt ..." tänker jag.
Och herr Svenbro läser eller berättar .., eller kanske både-och, och det handlar om en resa till fjällen i hans barndom.
En resa som ska bli av.
Han berättar om all längtan och om ryggsäcken uppe på vinden och om utrustningslistan som han skriver på.
Två månader innan det är dags för avresa, drunknar författarens pappa under en kajaktur och av den efterlängtade fjällturen blir förstås intet.
Det är en dikt, alltså.
Efteråt kan jag inte somna.
Mest hela tiden ligger jag och tänker på Jesper Svenbro och hans pappa och om vad som hände på fjället många, många, många år senare.
Det var nästan magiskt.
// Om Jesper Svenbro kan man läsa här.
torsdag 9 februari 2012
Och ytterligare några kvällsfönster ...
"Här får du två fönsterbilder från vår lilla by.
(Detta är den första, hälsar Elisabet).
Den ill-lila färgen har jag bara sett härnere men på något konstigt sätt passar den faktiskt in.
Föreställ dig den färgen på en svensk stadsgata!
(Detta är den första, hälsar Elisabet).
Den ill-lila färgen har jag bara sett härnere men på något konstigt sätt passar den faktiskt in.
Föreställ dig den färgen på en svensk stadsgata!
Kram från Monet."
Till Monet: jodå, det kan jag föreställa mig! I Ystad har nämligen en frisör en ill-rosa-lila (mer rosa än lila) ytterdörr till sin salong och om denna dörr var det ett fasligt spektakel innan den blev godkänd.
Om den blev/är vacker?
Nej, det tycker jag inte.
Men andra kanske har en annan åsikt ,-)
Massor med kvällsfönster från Göteborg ...
"Hej Elisabeth!
Idag när daghunden Addis och jag var ute på långpromenad gick vi förbi Härlandafängelset och då passade jag på att fixa lite fönster till dig.
Här är fönster så det räcker och blir över.
Fängelset byggdes 1907 och jag hade en kompis, som på 70-talet satt inspärrad här i två omgångar för vapenvägran.
Genom de pyttesmå, gallerförsedda fönstren satt fångarna och längtade ut.
Men de hade inte så rolig utsikt på ena sidan huset. Det var nämligen Östra Kyrkogården de såg.
Numera huserar stadsförvaltningen här och huset har döpts om till “Härlanda Park”, men i folkmun är kommer det nog alltid att vara “Härlandafängelset”.
Det roliga är att det byggts till och nu finns det även ett kulturhus där och det heter “Kåken”. Jaja, Göteborgshumorn lever...
(Det senaste är den långa, ringlande, röd målade bron som byggts för att förbinda E6 med E45 – “Röde Orm”, fast myndigheterna har döpt den till Marieholmslänken.)
Här kan man läsa mer om fängelsets historia om man vill.
Bamsekram från Ann."
Ska vi inte hjälpa till ...?
Cecilia N har vidarebefordrat följande brev.
Någon som vill vara med?
Faddrar önskas till skolprojektet "Kunskap är Ljus" i Tulkarem.
Först, ett stort tack till alla faddrar 2011 och till er som tidigare skänkt pengar varje månad till
Skolprojektet i Tulkarem.
Vi har kunnat skicka 3000 kr i månaden under hela 2011 och även om det är en liten summa så har det hjälpt till att hålla skolan igång.
I den senaste lägesrapport från Abla, vår kontaktkvinna, berättar hon att vårt lilla bidrag är det
enda som håller skolan flytande. Ibland måste hon själv betala någon utgift när kassan är tom.
Den ständiga knappheten på pengar gör att lärarna ibland slutar helt plötsligt vilket
naturligtvis ställer till problem, och de undermåliga lokalerna gör att de inte kan genomföra
önskade föreläsningar och möten.
Trots detta fortsätter man med läs- och skrivklassen för
kvinnor och fortsättningsklasser i engelska, matematik och arabiska. De har också klasser för
mindre barn i arabiska, engelska, naturkunskap och matematik.
I examenstider fördubblas deltagarantalet och de måste ge lektionerna i omgångar.
Förra sommaren ordnade de en liten examensfest när kvinnorna i läs- och skrivklassen fick
sina intyg. De genomförde också en gemensam utflykt för alla elever till en park i Tulkarem
som livligt uppskattades.
Abla betonar hur tacksamma de är för vårt stöd och hur viktigt det är med möjligheten till
skola och kunskap i flyktinglägret. På sikt bidrar det förhoppningsvis till självförsörjning, fred
och demokrati. Kunskap är ljus!
Vi i arbetsgruppen i Härnösand vill verkligen fortsätta att stötta projektet.
Vi får regelbundet kvitton från Abla så vi har koll på att pengarna används som avsett. Därför hoppas vi att du vill vara med som fadder ytterligare ett år och gärna försöka att hitta fler faddrar.
Har du någon kompis som vill vara med? Det handlar om 100 kr per månad under 2012.
Även andra sätt att samla in bidrag är bra. Vi förmedlar gärna ett tips från en av våra
fadderfamiljer: nästa gång du har en liten fest så uppmana gästerna att lägga en slant till
skolprojektet istället för gåborts-present eller blommor. Sen kan du enkelt skicka in pengarna
till projektets konto.
Vi kan inte längre använda stiftets konto utan vi har öppnat ett eget konto för förmedling av
bidragspengarna.
Nu sätter du in pengar på bankgiro 835-5075 Kunskap är ljus och kom
ihåg att skriva avsändare!
Om du vill/inte vill fortsätta som fadder så är det bra om du svarar
på mailet så vi får koll på hur många vi kan räkna med.
Pengarna kan du betala i omgångar
eller på en gång.
Förhoppningsfulla hälsningar från arbetsgruppen i Härnösand!
Kvinnor för fred Kvinnor i Svenska kyrkan
Det här med minnen och så en fråga ...
Om man frågar ett antal syskon om deras minnen från sin barndom, så kan man - jo, så är det verkligen -, få för sig att barnen har vuxit upp i helt olika familjer!
Så har det ibland varit för oss tre systrar.
Nu är åldersspannet oss emellan relativt stort och det är säkert en orsak till att man minns så olika .., föräldrarna har då blivit äldre och agerar kanske på ett helt annat sätt med det yngsta, än med det äldsta barnet.
Det är som om det är vissa saker som etsar sig fast hos olika syskon.
Just så är det ju förstås också med andra människor, inte bara ens föräldrar.
När jag tänker på t.ex. Ingelas pappa, då ser jag framför mig en alltid leende man (läs: kund i affären hemma) som rör sig med en slags självklar pondus. En som är trygg i sig själv. Men det är leendet jag minns.
När jag tänker på grannfrun Margareta - hon som arbetade på biblioteket i Malå - är det hennes inåtvridna fot som jag minns .., och sättet hur hon låg på knä på med rumpan i luften .., ja, när hon rensade i rabatterna.
Tänker jag på grannen Gustav, så ser jag honom sitta på farstutrappan av trä ..., och där sitter han och tänder sin pipa och tittar ut över trädgårdslandet.
Där är det ett slags oerhört rofyllt lugn som jag förknippar med honom.
Lekkamraten Leifs mamma - tant Marianne - hade stora bröst och ett förkläde.
Jag tyckte att hon såg ut som drömmamman personifierad.
Märta från trakten av Umeå, hon som gifte sig med vår granne - han, den evige ungkarlen (trodde vi) Gunnar Persson -, var inte bara underbart snäll och rar, som lillflicka tyckte jag dessutom att hennes läppar var så ovanligt stora och vackra ..., och tänk, sedan dess tycker jag nästan alltid omedelbart om människor med just stora läppar!
Det är oftast det till synes så .... oviktiga, som man kommer ihåg.
Inget storslaget .., inget hjältedåd.
Ett av förra veckans fönster visade jägmästarbostället i Malå och jag berättade då om mina minnen från det huset .., mest om bidén (tala om oviktigt minne) som jag trodde var en slags fot-tvätt.
(Här hade jag skrivit något om Gunilla som - genom sin man - kände till familjen Magnusson, men jag tar bort det, eftersom jag hade för bråttom och skrev utan att tänka mig för. Är det ovanligt? Svar: nej)
Och helt ofattbart hör jägmästar-dottern av sig via mail ..,. och nu kommer jag till det som egentligen det här inlägget skulle handla om; det här om vad man minns.
Ty i ett mejl skriver hon (som var sex år när familjen flyttade från Malå till Småland) att hon minns vägen ner till vårt hus .., hon minns mitt rum på ovanvåningen .., stövarna .., hon minns min pappa Ivar vid matbordet och minns hans röst .., hon minns att hon fick palt med sirap och smör och att hon låg sjuk på vår soffa i vardagsrummet och tappade rösten, det var just i den vevan när familjen skulle flytta från Malå.
Men så kommer det där på slutet .., det som gör att mina tankar om vad vi egentligen minns, sätter igång.
Så här skriver hon som var sex år när flytten gick söderut:
"Din mamma minns jag mycket väl med värme, hon tröstade mig ofta när jag var ledsen, jag minns hennes händer och hur det var att hålla henne i handen. Hon var trygghet för mig som jag minns det, och den som förklarade för mig var det var att flytta."
Om allt detta hade jag absolut ingen aning!
Som tonåring tror man väl heller inte att ens (som många tycker: töntiga föräldrar) ska ha någon som helst betydelse för andra människor och allra minst för andra barn eller ungdomar.
Tack som berättade! säger jag.
Och nu frågar jag er: om ni tänker på er mamma eller pappa, eller någon annan människa som har fastnat i ert minne, vad är det första som då tjoppar upp i er minnesbank?
Om ni vill .., får ni mer än gärna berätta!
Jag gör som jag brukar .., lägger upp era kommentarer allt eftersom, ja, om det nu kommer några.
(Kvinnan längst till höger på bilden är min mamma. Då bildens tas är hon 20 år.)
Torsdagsfönstret ...
... finns här i närheten, ja, det är fönstret i Eckes lilla gula hus, förstås.
And I love them!
Ja, alla fönster i det huset, menar jag.
onsdag 8 februari 2012
Och så ett kvällsfönster ....
"Hej, här kommer ett fönster från ön St. Maarten, som vi besökte under vår resa i östra Karibien.
Det var så ljuvligt att promenera bland de färglada husen och lyssna till karibisk musik som hördes överallt.
Kram från kusinen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)