Oktober ...

På marken drivor av nedfallna äpplen och löv.
Inte en snigel i sikte på månader!
Knappt något fågelkvitter.

Men rönnarna står röda som små utropstecken vid det vita huset.
Längst till vänster ett annat vitt hus .., där bor lilla Edit med sin mamma och pappa.

När vi kommer hit till svängen, kan vi antingen gå till vänster och ner mot havet, eller höger och grusvägen som bär till Kustvägen och så hemåt på det viset. Idag blev det högersväng.

Såja, nu är vi tillbaka på Ejdervägen.
När jag såg allt det gula på fältet begrep jag ingenting .., för det ser ut som ett betfält också, ja, bland allt det gula. Nån - jag minns inte vem - trodde på nån slags raps som självsått sig.
Vi får väl se vad det blir av detta ...?

Och strax bär det av till affären, men sen .., tre dagars ljuvlig ledighet!
Lyssnar till detta underbara medan jag gör mig klar.

Tisdagsfönstret ...

... finns i Malmö och det var jag själv som hade fönsterhåven med mig.

Elva år ....

Hur många gånger har jag inte sagt att det bästa med jobbet i butik, det är alla underbara möten med kundernas barn! Precis så är det.

En av alla småttingarna är Petronella.
Då bilden togs fyllde hon nio år och var på besök i affären och hon berättade så glatt att hon fått ta hål i öronen och hur roligt det var.

Idag har Petronella födelsedag; hon blir elva år och då är man ju egentligen ingen småtting längre.

Alldeles otroligt rar och fin är hon!

Måndagsfönstret ....

... finns bara tvärs över vägen.

Och hur många av oss har inte minnen av ett sånt här hockeyspel där gubbarna ibland bokstavligen ibland trillade av "pinn" ...?

 Som att öppna en skattkista ...

I Åkersholm - inte långt från Ängelholm - i en gammal lagård eller nåt sånt, där ligger självaste paradiset,  i alla fall om man är det minsta intresserad av saker som inte nyproducerade.
Där inne (i liksom tre rum) finns travar med manglade lakan och örngott ( allt vackert ihopknutet med röda band) ..,  där finns kaffekoppar från långt tillbaka, tomtar av alla möjliga slag, byråer, stolar, lampor, trasmattor, skolplanscher, leksaker, burkar, bestick, fåtöljer, ullfiltar, ja, nästan allt man kan tänka sig!

På Instagram finns butiken under namnet #antikkulan, men skylten vid vägen visar till Antik & Design. Där har jag köpt åtminstone tre saker som jag tycker sååå mycket om; en liten äggkopp från Arabia, en assiett från jag vet inte var, bara att jag älskar den .., en väckarklocka som tickar så hemtamt, plus - nu blev det fyra - en bjällra som används i Sälen för att heja fram Team Taurus och andra Vasaloppsåkare.

Apan på bilden längst upp, den som putsar skåpet, har liksom blivit ett med instagrambilderna och när den en dag var försvunnen funderade vi vart den nu tagit vägen?

Nåja, det hade vi inte behövt göra, för där - bakom kassadisken - satt hela familjen Apa och tittade på oss och det gick bra att ta en bild, ja, se så fina dom är!

På ena väggen upptäckte jag en tavla - den på bilden här ovanför - och pang! sa det, så hade jag fallit pladask! När jag tittade närmare efter .., så visade det sig vara en slags minnesord över en förlorad
liten dotter och det är tydligen pappan som har skrivit och tecknat, eller om han bara har tecknat och målat och det är flickans mamma som skrivet texten.
Papperet är gulnat - allt är målat på vanlig makulatur känns det som - och det är betydligt mer gulnat än på bilden här ovanför.

Titta, är det inte helt fantastiskt så fint det är ...?

Så här står det: "Som blomman uti våren varm med fägring träder fram, så hafver jag som litet barn invid min moders barm, jag slumra trygg till sista stund då härran tog mig bort, jag fick ej lång tid slumra där, hos mamma som jag höll så kär; min barndoms tid blef här så kortt, och nu jag bärs till grafven bortt. jag är nu i mitt bässta hem  hos Gud i Himlens sal! bland englaskaror tusental, inför wår gud i helig skrud av ewig fröjd lofsjunga!!!

Farwäl min ömma far och mor; Farväl med dig min kära bror; Wi sär nu ej på jorden här hvarandra mer; Dock hoppas bed wår härre gud som syndare förlåter så får vi träffas åter!

Till mine ar wår elskade dotter som med döden afgick den 30 Mars år 1898.

Anna Josephina Rydman."

Längst ner står att läsa: "Ritad och täcknad af en djupt sörjande fader  ... G (?) F .O Rydman."

Ja, nu önskar jag bara att jag hade kunskapen att ta fram vem flickan var och och var familjen bodde.
På nåt sätt ska det väl ändå gå.

Visst är den fin?

Här en länk till detta lilla paradis ....

Dagens fönster och lite till ...

Timmen är sen och även om jag ska inte ska vara på jobbet förrän halv elva (medarbetaresamtal, sen jobb från tre till åtta), tänker jag göra natt.

Men först en liten resumé över dagen som inleddes med ett besök hos underbara Antik & Design i Åkersholm, bara några kilometer hitom Ängelholm (antikkulan på Instagram) där jag gjorde mitt LIVS fynd! Om detta ska jag berätta och visa bilder i morgon. Det finns inte ord för den glädje det köpet gav mig, men nu måste jag få hjälp utifrån för att - om möjligt - få veta lite mera om detta underbara!

Därefter Ikea och Väla köpcenter i Helsingborg.
Jag hade tänkt mig en vinterkappa, men det var ju rent hopplöst .., alla såg likadana ut, eller så var det otympliga historier typ tjocka täck-kappor, så det blev inget av den saken. Benet krånglade, det var långt att gå från ingång 2 och hela vägen till slutet, men för en gångs skulle hittade jag tillbaka utan bekymmer!

På Ikea inhandlades en ram (den tusende i ordningen) och lite annat smått och gott, men sååå billigt har det aldrig varit att passera kassan, ja, som idag! Kön till dom varma korvarna tycktes alltför lång för att vi skulle orka invänta vår tur .., nej, vi åkte vidare.

Sist av allt middag hos Anders och Maja. Vi bjöds på härlig fläskpannkaka (de båda smålänningarna - Maja och pv - valde lingonsylt till pannkakan, medan sonen och jag själv tog hallonsylt. Harry och Nelly låg på fina soffan (ja, jag hade lagt dit en filt) och sov gott, i alla fall Harry.
Nelly tänker ju bara på mat.

Sen hemåt i kolsvarta mörkret.
Jag körde.
Och pv har ont i sin ena testikel (pungbråck) och nödgades idag inhandla mera löst sittande byxor - typ jogging - och en sittdyna, ja, nu känner vi oss som vore det hemmet nästa .., ja, allt som fattas är väl bara en förhöjning av toalettstolen, så är det fullbordat ,-)
Om drygt en vecka vankas röntgen för hans del, eller ultraljud rättare sagt ..., och sen hoppas vi på operation, så här ont ska han ju inte behöva ha det.

Fönstret ja, det fångades i Ystad av mig. På innergården. Och det var många år sedan.

Ps. Glömde mitt - inte pv:s - besök på Body World på Malmömässan.
Om detta kan man läsa här och jag kan säga, att detta var det mest intressanta jag någonsin varit med om när det gäller människokroppen! Ds.

En tripp utomlands ....

Tänk, vilken förmån, att en vanlig söndagmorgon få slå sig ned vid datorn (höra äggen koka i köket och veta att snart är det frukost) och sedan få skutta runt bland bloggvännerna.

Nu är det sannerligen inte många från min länklista som uppdaterar, så den kan jag med gott samvete snart helt och hållet ta bort. En som ännu håller ut och vars bilder alltid gör mig så ..., varm i hjärtat, är Anna i Sheffield.

Titta här bara! Men glöm inte att klicka upp bilderna!

Dagens fönster ....

För någon vecka sedan tillbringade chefen och hans fru några dagar i Sorrento, i Italien.
Alldeles lyriska var dom efteråt!

"Ja, tre och en halv vecka i USA på olika platser .., vet du, det här var nästan bättre, vilka underbara dagar!" sa chefen och visade bilder från sin mobil.

Och ett fönster hade han också att dela med sig av - utsikten från badrummet -!

I flödet av bilder dök även den här upp.

"Åå, men den kan du väl också mejla mig!" bad jag.

Och se, det gjorde han.

Tack Mange! Vilken snäll chef du ändå är!

Dagar att minnas ....

Det är väl snart två år som lilla Nelly har bott hos oss och det är nog - helt ärligt - först nu som jag tycker att jag lärt känna henne på riktigt. Från början var hon såååå jobbig, enveten och tjurig - men egentligen var det ju jag som liksom klampade på - och då blev det fel.
Den madamen har sån  i n t e g r i t e t.
Hon  v ä g r a d e  helt enkelt att följa med på promenadrundorna, vände om och sprang hemåt.

Nu, är allt annorlunda.

Hon får gå kopplad bara tills vi kommit över själva Ejdervägen, sen får hon vara lös och varje gång hon kommer till mig klappar jag om henne och säger att hon är såååå fin och hon blir så glad och viftar på svansen, ja, hon ler med hela ansiktet, om man nu kan säga så om en hund.

Idag var hon mer sprallig än nånsin!
Skutthoppade över torkade vattenpölar ..., svischade förbi harry i en våldsam fart och var på det hela taget som ett litet yrväder!

Vi gick johanssonrundan .., förbi fabrikörens jättelika hus där det alltid är tomt och tyst ., sen nerför åsen och mot havet till .., slog oss ned på den där "bänken"av nästan murket trä och satt där en bra stund och bara hade det skönt .., tittade ut över havet (ja, det gjorde jag, inte hundarna) och jag såg fiskmåsar spatsera nere i vattenbrynet och jag tänkte att hjäp, så lågt vattnet står!

Och ack att man hade varit förutseende och tagit med sig kaffetermosen och lite av den där goda lammsteken från igår!
Harry, som i två veckors tid varit helt oregerlig då dalmatinern Elsa löper som värst .., börjar äntligen lugna ner sig och ja, ni behöver inte säga det - oj, om jag hade stått på mig - pv ville absolut inte låta kastrera harry som unghund, men inser nu att det hade varit det allra bästa.

Men nu är det mer den vanlige harry ..., han som är den snällaste av snällaste och så mjuk och fin!
Han som mer eller mindre avgudar sin husse och skriiiker av glädje när denne efterlängtade smålänning kommer hem från jobbet.

Utanför fabrikörens hus står nånting som liknar en milsten, men som nog inte är det, i alla fall finns där ingen text, men oj, så vackert ljuset föll just där!

Och mot söder till ..... ljuset som silades genom löven!

För att inte tala om den ljuvliga poppelns blad - då är vi nästan hemmavid -!
Finns där nånting som doftar mer ... sinnligt, än poppel,. särskilt när det regnat?

Annat som gör hjärtat glatt ...., två månaders helgprenumeration på Göteborgs-Posten, en tidning som jag verkligen tycker om. Men nog känns det som om man utnyttjar tidningarna dåliga ekonomi - 39:- för åtta helgers läsning, det är ju nästan som att få den gratis!

När vi kommer hem, ser det efter en stund ut så här.
Nära, nära harry vill nelly ligga.
Alltid.

Och nu väntar snart arbete - tre till åtta -.
Det ska väl gå bra och sen ledig helg!

Vad Lillan i Cornwall upptäckte ....

Gårdagens fönsterbild från ett soldattorp - fångat av Ulrika - , fick Lillan i Cornwall att höra av sig.
Så här skriver hon och jag tycker att det är så otroligt alltsammans:

"Jag har upptäckt att en ana till mig, Daniel (Larsson) Blanck som var korpral mellan 1777 0ch 1806 i Norra Vedbo Kompani hade nummer 97, och måste således ha bott i torpet på Ulrikas bild. Det är väl rätt fantastiskt ändå?"

Lillan i Cornwall

Dagens fönster, ringblomssalva och lite Kent ...

Fredag.
Ljust, ljust blå himmel .., mängder med fåglar som flyger i flock (kajor ...?) ..., påfyllning i fröautomaterna .., SVT:s gomorronprogram i bakgrunden .., och en ledig helg som väntar.

Om du Elisabeth i Värmland läser här, så ska du veta att din ringblomssalva nästan gör underverk för stela knän! Eller om det är massagen kombinerat med salvan? 

Efter att mormor kasat omkull med hyrmoppen, ville Emil hellre åka med Kent.

Annat trevligt?
Vi hade Hilda och Patrik på middag igår (dom bjöd - jättegott var det!) och det pratades om viktigheter som kommer att gå av stapeln till våren och tidigare på kvällen hade jag - för första gången på jättelänge - ringt till Kent i Växjö.

Det var Kent från Växjö som gjorde en då liten Emil och mig sällskap till Samos och det har varit dåligt med kontakt dom senaste åren. Ååå, så roligt att höra hans röst!
Och denne smålänning som ett tag hade sån otur med ett ben som kraschade - bokstavligen - och ett hjärta som krånglade mer än lovligt, han lät pigg och kry och som alltid så glad.
Härligt!
Och nej, vi sällskapade aldrig, men blev goda vänner.

Läge för magkatarr kanske ...?

I det gamla ekskåpet trängs skivor av Bob Dylan

Blir inte detta en dag som går till historien, då vet inte jag!
Och jag undrar hur det har sett ut på världens all nyhetsredaktioner?
Hur hinna med allt som hänt!?
Kanske måste extrapersonal kallas in?
Mera kaffe!
Hämta energidrycker!
Ont i magen!

Först får pv:s store favorit Bob Dylan nobelpriset i litteratur .., så får vi veta att den thailändske kungen Bhumibol har avlidit och som om det nu inte vore tillräckligt, så meddelas det att prinsessan Christina har blodcancer och så har norska charmtrollet/duracellkaninen Therese Johaug fastnat i en dopingkontroll .. , ja, det var knappt att man trodde sina ögon när man skrollade ner på nyhetssidorna!!

Enligt Johaug har hon använt läppbalsam som landslagsläkaren godkänt och den läkaren lär nog få det (har det säkert redan ...) hett om öronen i grannlandet. Intressant var det att se helt skilda kommentarer på olika sidor .., ja, hos norska nrk.sport där var det idel medömkan och "vi tror på dig Therese", och om jag säger som så .., så lät det inte riktigt lika gulligt på svt.sport på instagram.

Nåväl.
I det gula huset på kullen, där händer inte alltför stora saker.
En lammstek har precis tagits ut ur ugnen och hur nånting kan bli så himmelskt gott, enbart med salt och vitlöksklyftor (instoppade i steken), det övergår mitt förstånd! Lägg därtill en knaprig stekyta.
Mitt högra ben är nu sämre än någonsin och det är ett enda haltande ..., pv håller på att göra en äppelkaka .., och om en stund kommer Hilda och Patrik hit och ska bjuda på brutna potatisar och soyabitar - men det blir nog lammkött kanske för oss som inte är veganer - ja, till potatisarna.

Anne-Marie frontar i delikatesshyllan ....

Trivsamt på jobbet.
Förmiddagspass .., fika tillsammans med Erik och småprat med Anne-Marie i charken.
Cornelia i kassan .., denna så rara och goa tös!
Visade henne hur man skickar tillbaka icke uthämtade paket eller rek och det känns så bra att för en gångs skulle hinna med såna bitar.
Och så mejeriet förstås och jag har det betydligt enklare än Carina som är ansvarig för den biten (och mer än så) och som har alla leveranser från Dagab, ååå, så jag beundrar henne!
På bilden här ovanför skymtar Anne-Maries armar.
Anne-Marie har arbetat i butik i drygt tjugo år, varav sexton på Hemköp i Haverdal .., hon har tio barnbarn och har redan köpt och slagit in julklappar till dem alla!
Det ni!

"Kan du ta lastpallarna när du ändå ...?" frågar Erik. Jodå, det kan han.

Vid niotiden på morgonen kommer chauffören med fruktleveransen.
Han har då varit igång i många timmar, ja, jag tror att dom börjar vid ett-tiden på natten med att hämta bilarna och sen är det full fart.
"Men hur kan du lasta av varorna mitt i natten till andra butiker ..?" frågar jag.
Jo, chaufförerna är som alla andra anställda och kan öppna och lämna ifrån sig varorna.
Ahaaa .., det hade jag noll koll på! 

Jag har sagt det förut och säger det igen: chaufförer är en yrkesgrupp som - enligt mitt sätt att se det - nästan alltid är såa trevliga och pratglada typer!
Den här chauffören kommer från Helsingborg och det hade jag kunnat räkna ut utan att veta det, ty den dialekten lärde jag mig att känna igen efter åren med den lurvige helsingborgaren.

Återstår nu en arbetsdag, därefter ledig helg.
Elva arbetsdagar kvar innan vi åker till Danmark!
Så underbart att ha nånting att längta till! 7

Och tänk .., att jag äntligen ska få titta in i Michael och Anna Anchers hem!

(Mer om skånska dialekter hittar du här ...).

Torsdagsfönstret ....

.... är ett soldattorp tillhörande Norra Wedbo Kompani.

Ulrika agerade fönsterfångerska.

lycka ...

två månaders helgprenumeration på Göteborgs Posten
till en kostnad av 39 kronor

#snartkonkursigen

ingen insikt alls ....

kyckling som kokar på spisen
(kokt kyckling med stark currysås .., ris och grönsaker - himmelskt gott -!)
partiledardebatt hos SVT
jag har två favoriter men röstar inte på någon av dem
jonas sjöstedt och isabella löwin
balanserade
ja
lugn är även herr åkesson
men inte heller honom röstar jag på

Lediga-dags-fönstret ....

.... kommer från Ystad och det är rara vännen Solbritt som fångade det i flykten.

"Ett arbetarbarackfönster", skriver hon.

Tack snälla! säger jag.

Solbritt var kund i affären där jag en gång arbetade och på Sturups flygplats träffades vi så där helt apropå - det var länge sedan, sju år tillbaka - och det var då jag passade på att fånga hennes vänstra hand. Visst är den fin!

Resumé över en dag ....

Bra dag på jobbet igår - allt beror på hur mycket man hinner med -!
Och där är underbara småttingar som förgyller ens tillvaro.

Bella, till exempel, som går i första klass och berättade om glädjen i att ha fått läxa och när jag frågade vad som var roligast i skolan fick jag och några kunder veta att  .., jo, det var när fröken tar fram den röda mattan och så får man berätta om nånting som man har blivit glad av och jag tänkte att det ju var ungefär som Uppmuntringslotteriet.

Och så var där lillkillen som är fyra år och som själv konstaterade att han är "väldigt envis".
Jo, minsann.
Snart ska han kalas och fylla fem år och han berättade var han bor - "nära Annies gård" - och jag sa att det var ju bra att veta, om han nu skulle bjuda mig på kalaset.

Då tittade han läääänge på mig och sa sedan ..."näää, ingen i affären får komma på mitt kalas!"
Så var det med den saken.

Annat?
Veckotidningarna som vi hittills har fått på tisdagar och torsdagar, har nu ändrat leverans till måndag och onsdag i stället och på anslagstavlan på lagret sitter ett anslag om medarbetare-samtal. Det är nog första gången under många, många år som jag har varit med om nåt sånt! Nästa vecka är det min tur och på onsdag ska jag tillbaka till Hässleholm för träff med den kirurg som för sju år sedan satte skalpellen i mitt högra knä.
Den nya antiinflammatoriska medicinen som jag fick, den visade sig ge biverkningar i form av svullna händer och fötter, så den sattes ut.
En läkare i Ystad sa en gång leende att läkemedelsindustrin borde ha Elisabet Nilsson som testperson när det gäller biverkningar, så jag kanske borde söka nytt arbete ...

Med Emil på Samos ....

Avslutade dagen - som då hade blivit till kväll - med att ligga i sängen och lyssna till Nordegren och Epstein, där detta att få barnbarn och vad det "för med sig" diskuterades.
För mig har det enbart inneburit stor och innerlig glädje.

Knepigt blev det förstås när den äktenskapliga skutan kapsejsade och jag blev ensamseglare i en liten 1:a på 30 kvm och inte kunde ha Emil och Emma  hemma hos mig som tidigare - ja, som när jag bodde i huset med deras morfar - men det fungerade ändå på nåt vis, mest för att deras mamma var suverän på att ta dem till mig; dels för att sova över eller att göra mormor sällskap på stranden.

Och sen alla resorna vi gjorde tillsammans!
Så underbart snällt av deras mamma och pappa och låta dem åka med mormor!

Och med Emma i Grekland ..., på Kefalonia, tror jag.

Nordegren & Epstein är för mig en slags trygghet.
Alla kvällar - måndag till och med torsdag - lyssnar jag på dem vid läggdags.
Och aldrig en enda gång att jag inte somnar ifrån efter halva programmet, men då blir det repris igen.

Slut på resumén.

Tisdagsfönstret ...

... fångades på Ven, ja, för några år sedan.

Det var en sån där underbar sommardag, jag hade inte känt pv så värst länge och visste inget om nåt uppbrott till landet Halland.

Tionde oktober ...

Ååå, jag tycker verkligen om hösten!
Klar och mild luft .., ljumma vindar.
Allt har liksom lugnat ner sig.
I hagarna vid Lilla Stensjö går fåren och betar .., och jag hör kacklandet från alla tusentals höns som går ute i sina hägn.
Några duvor sitter på det gamla lagårdstaket .., jag räknar till sju stycken.

Det har regnat natten mot idag och på morgonen.
Betbladen påminner om daggkåpeblad.
Ingen lärka sjunger i skyn; inga tofsvipor .., men om några månader så..!

Och när jag närmar mig det gula huset får jag - om inte en chock, så närapå -.
Plötsligt är vägen avskuren och jag som ska köra till jobbet om några timmar!

"Inte en chans .., vi är nog inte klara förrän i eftermiddag, kanske vid sjutiden ...", säger mannen i den gula dressen, han som har en cigarett i munnen hela tiden medan han pratar.

Det hade kanske inte gjort nånting om boende längs vägen aviserats med en lapp i postlådan om att detta skulle ske. Faktiskt.

Nattinatti med två andra i sovrummet ....

Måndag och ny vecka.
Himlen är gråmulen och småfåglarna väntar på frukost.
Jag dricker kaffe ur älsklingsmuggen - den som inhandlades i Skärhamn, i Bohuslän - och lyssnar till tv-prat;  det handlar om kvällens VM-kvalmatch i fotboll, om komikern Ann Westin och så nattens debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump.

I en en och halv timme låg vi vakna - pv och jag själv - och lyssnade till den verbala duellen mellan de båda presidentkandidaterna och alldeles tysta var vi och flera gånger sa jag ..."är du vaken?" och jo, pv - han som stiger upp klockan fem var morgon - var verkligen vaken.

Och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att hur är det möjligt att USA med en befolkning på över 300 miljoner människor .., ja, men hur kan det komma sig att man vaskar fram en presidentkandidat som Donald Trump?

I nattens debatt fick "vanliga människor" ställa frågor (i förväg godkända) till de båda kandidaterna och den allra sista frågan fick mig att le: dom ombads nämligen att säga en positiv sak om sin motståndare. Hillary Clinton svarade att hon ...., "respekterade" hans barn (vilket jag tycker var aningen fegt ...) och till min oerhörda förvåning sa Donald Trump att han beundrade sin motståndares envishet; helt enkelt att hon är en fighter.

Ja, tänk om varje debatt kunde avslutas med nånting sånt!

I efterdyningarna av debatten tittade jag lite förstrött på en repris av live-sändningen från nattens spektakel. Om man vill se hur trycka-på-knappen-leenden ser ut, så kan man klicka sig fram till 1:43:00 i inspelningen och framåt.

Särskilt herr Trump (men även H.C) kan den konsten; ungefär som såna här sprattelgubbar/dockor där man drar i ett snöre och så flaxar dom med armar och ben och kanske ler dom också. 
Fortsätter man och tittar ytterligare några minuter, upptäcker man fru Trump som står där bland alla människorna och ser ut som en främmande liten fågel och så ensam hon verkar .., det är nästan så att jag tycker synd om henne!

Så var det med den natten.

Theresas vänstra hand. Hon är Skytt.

Och jag tänkte på Theresa, den unga kvinnan från Chicago som igårkväll handlade i affären.
Hon, som ingenjör, var här å arbetets vägnar, men eftersom hennes släkt på pappans sida en emigrerat från Eldsberga i Halland till trakten av Chicago, så hade hon flugit hit några dagar tidigare för att se var släkten hade sitt ursprung.
Det var första gången hon besökte Sverige.
Just innan hon tackade för sig och lämnade affären, så frågade hon om vi följer med i den amerikanska presidentvalsdebatten och jag sa att jo, verkligen!
"Vinner Donald Trump och blir president, då vill jag flytta till Sverige!" sa hon och log.

Söndagsfönstret ....

... fångades av AP som i helgen är i Skåneland.

Tack Anna!
Det var omtänksamt av dig!

Bästa dagen ....

Nånting som verkligen fascinerar mig, det är det här att så gott som alla hästar som vi möter eller passerar, dom struntar högaktningsfullt i harry, men se nelly,   h o n   är intressant!

På lillrundan ser vi ibland åtta hästar i fyra olika hagar och alla följer dom nelly med blicken; somliga går fram till staketet och försöker komma nära henne, andra kommer lullande och stannar en bit ifrån.

När vi går johansson-rundan och då promenerar längs havet, då har man ett femton-tjugotal islandshästar som åskådare. Igår var särskilt en av hästarna så underbart go och fin och stod länge och lät sig gosas med och man kunde nästan tro att han var förälskad i nelly!

Harry vill gärna hålla sig nära husse och frustar hästarna till .., ja, då är det nog bäst att gå hemåt i snabb takt, tycker han.
Men den där skruttan som är tretton år ..., hon bryr sig inte, nej, hon låter hästarna nooooosa på henne och tycks totalt obekymrad!



Och hästen .., den slog helt enkelt följe med oss.
Det är filmat i motljus och inte mycket man ser, men ändå .., ni kanske anar känslan!

Lördagsfönstret ...

Det är många gånger per vecka som jag passerar den stora lagården i Lilla Stensjö - ja, där finns numera inga djur, bara kajor och duvor som sitter uppflugna på taknocken - och så finns där några små hus som kanske varit stall eller nåt sånt, plus ett jättelikt uthus där man lätt kan köra in en skördetröska!

I ett av de mindre husen, sitter det här fönstret.

Då och nu ....

Från ellem i Skellefteå kommer ett utdrag från en bok som handlar om den första barnmorskan i Dikanäs, där min mamma en gång växte upp. När jag läste texten tänkte jag osökt på några tidningsrubriker från Skåne; det handlade om blivande mammor som upprördes över att tvingas åka två, tre mil till närmaste BB och jag tänkte på hur det är hemmavid, med tretton eller nio mil till närmaste BB och hur lite problematiskt det ändå är.

Så här lyder i alla fall utdraget .., tack du underbara ellem som tog dig tid med detta!

"I mars 1917 var det dags för Anna Lovisa Israelsson att föda sitt sjunde barn. 

Familjen bodde i ett gammalt stall med rum för forkörare på väg till Norge för att handla. Stallet var beläget vid Vefsenvattnet sju mil väster om Dikanäs i Västerbotten. 

Efter förlossningen drabbades Anna av bröstböld och måste uppsöka barnmorskan i Dikanäs för att få hjälp. Hon spände på sig skidorna och gav sig av genom väglöst land till närmaste orten Skalmodal för att hämta mjölk, sill och potatis till de tre hemmavarande barnen medan hon var borta. De var 11, 9 och 4 år gamla. Det nyfödda barnet lämnade hon hos sin bror och svägerska på andra sidan sjön. Första världskriget rasade. Sambon Konrad Lindkvist låg inkallad.

Nästa morgon spände Anna åter på sig skidorna och åkte under ökande smärtor till Dikanäs. När hon skulle komma tillbaka var det ingen som visste, men barnen hade fått förhållningsorder om att mjölka kon och geten ordentligt. De såg sin mor försvinna genom skogen mot öster.

Om detta öde i obygden berättar Folke Grubbström i senaste numret av tidskriften Västerbotten, nr 4:04, som handlar om att färdas.

Men barnmorskan kunde inte hjälpa Anna utan hon måste fortsätta till provinsialläkaren i Vilhelmina dit det var tio mil fågelvägen från Dikanäs. Hon hade inga pengar till skjuts utan fortsatte på skidor och med en ost som färdkost. Vatten att dricka fanns i bäckarna. På tredje dagen övernattade hon i ett nybygge i Tresund. Nu hade hon feber och yrade. Husfadern gjorde en sorts bysthållare av mässingstråd för hennes onda bröst och hon fick fisk och gröt att äta och smörgåsar som matsäck. De sista kilometrarna från Lövliden fick hon åka hästskjuts.

Så opererade doktorn bort bölden, Anna tillfrisknade och skidade hemåt. Metallbehån lade hon i ryggsäcken; den kunde kanske komma till användning igen. När hon äntligen kom hem och ställde upp skidorna mot stallväggen hade hon varit borta 14 dagar. Hon hade tillryggalagt sammanlagt 17 mil. Äldsta flickan ställde fram mjölk blandad med vatten på bordet. Det var vad huset förmådde."

När nåt saknas i hjärnan ...

Den dagen det var dags för skapelsen av undertecknad, då var det många hyllplan som gapade halvtomma i Vår Herres eller Frus egenskapslager och på hyllan för "förståelse av ritningar", där var det i alla fall alldeles totalt slut i lagret.

I hela mitt vuxna liv har det där inneburit krångel när det varit dags för ombyggnation, eller för den delen, ren och skär byggnation. Jag har alltså oerhört svårt att tänka mig in i hur en ritning blir, ja, i själva verkligheten.

Nu, när vi har pratat om att glasa in en del av den före detta dansbanealtanen, har problemet blivit uppenbart. Jodå, jag har försökt att tänka mig in i det hela och har ställt upp grejer på altanen för att liksom få en bild av det hela, men det har varit knepigt.

Tills igårkväll.

Då hade pv gjort en liten modell av några kartongbitar, allt i skala 1:25  och nu kunde jag plötsligt få en uppfattning om hur det kan komma att se ut. I alla fall någorlunda.

Himla finurligt och fort gick det också!

Och medan han planerar isolering av golv, planerar jag för ett litet bord med krokusar i pyttig vas och fotogenlampa som hänger från taket och sköna kuddar i sittavdelningen.
Helt olika tänker vi!

sigge nilsson ....

Lille sigge .., som nu när det har blivit lite kyligare ute, äntligen väljer att komma in till övriga familjen och på ena köksstolen - dit solstrålarna når - där har han parkerat sig mest hela dagarna.

Min härliga sticketröja har förvandlats till liggunderlag och hur jag ska kunna ta på mig den, ja, det återstår att se.

På djurfronten kan också meddelas att småfåglarnas servering har öppnat för vintern.
Efter ett besök hos Lantmännen i Slöinge kom jag hem med tjugo kilo solrosfrö och en ny fröautomat och nu är det full fart i restaurangen.

Dagens fönster ....

... finns i Lilla Stensjö och just här passerar vi - hundarna och jag själv - praktiskt taget varje dag.

Bakom den röda längan finns såväl får som ett oräkneligt antal frigående höns.

Dag 3 av 4 ...

 I Lilla Stensjö finns en gammal enorm lada, där skördetröskor och annat står. Där såg jag detta.

Lediga dagar susar iväg precis lika snabbt som jobbardagarna och nu återstår bara en enda.
Den i morgon.
I tre dagar har solen strålat och även om vindarna varit mer än friska - det knakade betänkligt i gamla träd när vi passerade tidigare idag - så har det varit skönt ute.

Pelargoniorna har tillfälligt fått flytta in i växthuset och dom har ansats rejält .., tomatplantorna som nu mest bestått av torra stjälkar, åkte i stället ut ...., och pv har nästan fixat det mesta med ytterdörren och vi har haft besök av Eva från Tyresö och hennes Långe Make. Nu är det sista dagarna här för deras del .., stugan ska stängas för vintern och om sex månader kommer herrskapet tillbaka.
Allt har sin tid.

Nu är det kväller.
På rumsbordet står en modell i kartong som pv har förfärdigat; så där så jag ska kunna göra mig en bild av hur altanen kan komma att se ut och det blev ju hundra gånger enklare!
Altanen mot gräsmattan till byggdes som en dansbana när pv fyllde femtio (ja, han älskar att dansa!), så det finns gott om plats och nu ska tre fjärdedelar glasas/byggas in och isoleras och där blir skjutfönster och dörrar och jag ser för min inre syn hur vi i februari, mars kan sitta där inne och dricka vårkänslekaffe och kanske kan jag ha krokusar i en skål på bordet (det som ännu inte finns, annat än i fantasin). Ja, ungefär så.

Helt ärligt begriper jag inte hur pv kan orka med så många projekt; men han verkar få ny energi bara vid  t a n k e n!

Torsdag och ett fönster ....

Den tredje lediga dagen av fyra.
Och igår ringde den vänliga forskningskoordinatorn upp mig och undrade om jag kunde tänka mig att återkomma inom två veckor, då det ska tas ytterligare bilder och så skulle kirurgen och någon fler diskutera/titta på om det går att åtgärda det hela med en slags plastskena/bit som sätts på protesen, ja, på insidan, alltså.

Jag sa att det går alldeles utmärkt att komma på besök.
I enkäten tog jag upp det här med att man gärna vill få reda på forskningsresultatet när den tiden är inne och att jag nog tycker att det är en rimlig önskan, allra helst som jag tar fritt från jobbet (förlorad inkomst) och kör tur och retur Stensjö - Hässleholm utan nån som helst ersättning.

Den här gången - så tätt inpå den förra - får jag betalt och det känns bra.
Dessutom gick det att lägga mötet på min lediga dag.
Perfekt.

"Kirurgen har två operationer på förmiddagen, så vi kan inte säga nån exakt tid för dig ...", sa koordinatorn, men det spelar ingen roll, det är intressant att sitta i ortopedmottagningens väntrum och människor i Skåne är så mycket mer pratiga och öppna än här i Halland, jo, men det blir bra.

Nu blir det promenad med hundarna.
Det blåser väldigt friska vindar ute just nu .., men solen strålar och himlen är ljust blå.
Molnen glider iväg mot norr .., är det verkligen sydliga vindar idag?
Inte enligt SMHI i alla fall.

En glad nittioettåring ....



Alternativt: några sekunder av glädje ...

Och jag blir sååå varm i hjärtat när jag ser hur sprallig och uppåt hon är, den där lilla skruttan.
Hon är inte fullt lika alert i början av promenaden. Då är det mest smågrus och allmänt trist.
Men vänta bara när vi kommer till ljunghedarna där det är mjukt och sviktar och inte ett gruskorn så långt ögat når ....