Dagens fönster ....

Det elfte (fast det blir fler)  och den är tagen av Eva på Frösön, denna gudabenådade fotograf.

Så här skrev hon:

"Bilden är tagen på Rödön, hos en vän som driver en liten gårdsbutik där. 

Vi var dit igår eftermiddag just som solen var på väg ner bakom fjällen. 

På gården finns en gammal vacker stenladugård och där, på ett av de gamla fönstren, där såg vi solens strålar."

Och annannan i Portugal föll pladask för den vackra bilden och lovade att försöka mygla sig till ett pris om det här vackra fotografiet lottas ut någon gång.

Och så här berättar Eva om bilden här ovanför: här kommer fönstret på vår f d bagarstuga i eftermiddagsljus. Vi bakade tunnbröd för två veckor sen och det var som vanligt roligt. Ibland saknar jag vår gamla gård något alldeles otroligt mycket, särskilt den här tiden på året.

Ännu ett bidrag från Eva på Frösön; det här håvade hon in när familjen varit på semester i Skottland.

Under semestern i Skottland kom den här bilden ..., och Eva berättade så lyriskt om hur vackert det var i Ardgour - här sitter hon på hotellrummet och tar sig lite fika -.
Det var då jag tänkte att Skottland ..., dit ska vi åka!

Till Kroatien kom hon också ..., och fångade utsikten från det här fönstret.
Wooooow! säger jag bara.

Ett till. 
Visst är det otroligt vackert!

Rörd till tårar ...

Bilden från Expressen. Fotografen heter Mauricio Duenas Castaneda.

Idag tilldelades Colombias president Juan Manuel Santos Nobels Fredspris.
Det var sedvanlig tv-sändning från Oslo och om jag är ledig - vilket jag är idag - brukar jag alltid följa med i såväl den prisutdelningen, som den i Stockholm.

Det här blev nåt alldeles extra.

Först hölls ett tal av en kvinna i vitt - jag skäms som inte kommer ihåg hennes namn - det handlade om själva motiveringen av valet av pristagare (ett  b r a  tal!) och sedan var det president Santos tur.

Nej, jag har inte lyssnat till alltför många tal i mitt liv.
Jag har inte varit politiskt aktiv och suttit på valmöten .., däremot har jag ju dinglat med småflicksbenen i Filadelfias bänkar och lyssnat till eldiga väckelsepredikanter och det är ju i och för sig också en slags tal.

Men aldrig någonsin har jag blivit såå gripen, som av president Santos tal!
Aldrig.

Han  m å s t e  ju ha läst från en prompter eller från nånting; han kan ju omöjligen komma ihåg precis allting - det var ju dessutom textat - men det såg ut - och hördes - precis som om allt kom direkt från hjärtat! Jag begriper det inte!

Och det var ett så livgivande tal ., så berörande ..., så mycket klokskap ..., ja,  jag satt i loppisfåtöljen och tårarna rann mest hela tiden och s o m  jag önskade att mamma hade fått vara i livet; för även om hon höll till i Argentina och Bolivia, så låg ju hela Sydamerika henne varmt om hjärtat.

Vilken man! säger jag.
Vilken talare!

Dagens fönster ....

Det tionde.

Här hade vi minsann en tävling om vem som kunde böja tummen mest bakåt (Christina Ekström i Norrtälje vann, om jag minns rätt) och Gunnars tumme gick inte av för hackor.
Av bara farten kom även ett fönster med.

Kort och koncist skriver han: "I skolan var det jag som fick sätta fast häftstiften ....".

Snart helg ....

Och först blir det johanssonrundan med hundarna och då har jag detta på min högra sida, jag har bara vänt mig om och tagit bilden. Ungefär i mitten av bilden kan man - när det är klart väder - se silon i Falkenberg. Tjugotvå kilometer är det från oss till Falkenberg, ja, om ni sitter och undrar.

Nelly hade absolut noll inspiration till någon promenad, men så snart vi kommit över bäcken, passerat lagården och hästarna och svängt ner mot havet till, då fick hon energi! Åååå, så hon sprang och skuttade och viftade på viften. Såna gånger går man hela tiden med ett leende .., man blir verkligen glad över andras glädje!

Kom hem och gjorde allt som brukar göras.
Renbäddade, vädrade länge och dammsög i sängkammaren (nu har vi likadana påslakan, det händer inte ofta ,-) .., har ätit fiskhandlarens goda fisksoppa .., fyllt på fröautomaterna till småfåglarna (rödhaken och nötväckan är numera dom enda som ger ifrån sig tillstymmelse till kvitter) och plockat undan här nere.

På ett A4-papper har jag skrivit ned det som ska ordnas inför lillejulafton den 21:a.
Det blir friherrinnan, Hilda och Patrik, Hildas mamma Mymmel och så Sonja, förstås. Och vi själva.
Blandad kompott blir det .., mycket veganskt, men även Janssons, sill och skinka. Och knytkalas.
Synd att inte min rödvitrandiga syster vågar sig ut på decembervägar, annars hade dom ju varit med.

Ser ni glaset på bilden här ovanför?
Ååå, det fick jag av Emma när hon var betydligt yngre än de tjugo år hon blir nästa gång.
Och som jag tycker om den!

Om herr Ohsumi

Något av det mest intressanta som visas i tv under året, det är för mig när nobelpristagarna presenteras, ja, inte bara själva arbetet som nu ska belönas, utan kanske mer ....,  människan bakom.

Yoshinori Ohsumi är årets pristagare i medicin.
Om honom berättade SVT:s Thomas von Heijne så varmt och närapå kärleksfullt; hur denne stillsamme man hade det aningen trögt när det gällde studier (herr Ohsumi säger själv i en intervju att han låg fem, tio år efter i sin utveckling, jämfört med andra), hur fattigt och eländigt han växte upp, ja, allt sånt! 

Jag älskar när vi tittare får såna här inblickar i nobelpristagarnas liv! 

Och tänk, att det gick så bra för honom, herr Ohsumi! 

För övrigt tycker jag att Thomas von Heijne har en av de mest behagliga röster som finns. 
Och ännu mera för övrigt tycker jag att Victoria Dyring är suverän som programledare i SVT:s Nobelstudion och vilken ur-läcker studio, dessutom! 

Dagens fönster ....

Det nionde.

Från Fårö på Gotland kommer det här fönstret och det var Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) som var redo med håven. Så vackert det är; nästan som målning!

Och sommarlängtan sätter in!

Hydroklortiazid Evolan

I två veckors tid, lite drygt kanske, har jag ätit den här kompletternade blodtryckmedicinen.
Tänk, jag tycker att hjärnan går på lågvarv sedan en vecka tillbaka!
Det är så fruktansvärt obehagligt och bara detta att räkna kassorna gör att jag - som är annars är snabb när det gäller sånt - och därtill inte har några problem med huvudräkning, verkligen får sitta och  t ä n k a  efter.

Den som har läst här vet vad min största skräck är.
Skräckens skräck.
Just det.
Att bli som mamma.

Nu har jag gjort klockövningen (han säger ett klockslag och så ska jag rita en klocka och visa hur mycket klockan är, något som mamma i början av sin demens inte hade en chans att klara!) och pv har rättat.

Doktor Göransson påstår att det är godkänt .., ja, urtavlorna är ju lite vinda och sneda, men i stort sett ,-)

Min läkare i Ystad sa - lite på skoj - att läkemedelsverket borde ha mig som provperson när eventuella biverkningar ska dokumenteras, så känslig är jag för olika mediciner.
Nu har jag såväl torrhosta som detta med tankeförmågan som blir så seeeg.

Ett slags långsamhetens lov, med andra ord.

Nästa vecka blir det uppföljning på vårdcentralen.

Hur är det med er och piller och eventuella biverkningar ...?

Dagens fönster ...

Det åttonde.

Den här fönsterbilden - som jag tycker kunde vara fångad ur en Roy-Andersson-film - kom susande genom rymden från Luleå, närmare bestämt från Bert Bodin. 

Läcker är den, tycker jag.
Den, liksom en del andra, kom som födelsedagspresent för något eller några år sedan .., kanske när jag fyllde sextio? Då önskade jag mig just fönster och sååå snälla ni var allesammans!

Julkalender i Portugal ...

Hittar man här. 

Och dikten är så underbar ..., så där så jag nästan får ont i magen.

Och nästan-ont-i-magen får jag av detta också.

Nej, man är inte ensam ....

I mejlet från Monet finns en länk som hon bifogat.

Det känns  n ä s t a n  som om man får upprättelse.

Här är den.


Länken.

// Tack Monet, det var omtänksamt av dig!

Om julens frimärken ....

Förutom detta att ha med småttingar att göra, så är det här att beställa hem frimärken till butiken, ja, det är nästan det roligaste jag vet. Jag  ä l s k a r  vackra frimärken, men har aldrig varit någon samlare.

Julfrimärken, såna som är billigare än ordinarie inrikesmärken, dom förhandsbeställer vi säkerligen två månader i förväg. Minst. Det är otroliga mängder med häften som säljs och så har det ju också funnits julporto på rulle, så där så man kunnat köpa bara ett par stycken.
Häften får vi inte ta itu, då är dom omöjliga att returnera när julen sedan är över.

I år kom inga julpost-rullar och jag tyckte att jag hade beställt, däremot kom rullar med tomtemotiv, men med samma pris som inrikes porto, dvs, 6,50. Jag förstod ingenting!
Och arbetskamraterna frågade varför jag inte skaffat hem rullar; tänk, dom som inte vill ha ett helt häfte? Ja, vad hade jag gjort egentligen ....?

Och jag letade på beställningssidan och till slut tänkte jag att .., jag måtte ha blivit galen, hur kan jag ha missat detta så kapitalt?!

Så igår på jobbet ringde jag till post-supporten, men rent omöjligt var det att komma fram - urdålig service - och till slut kunde jag bara inte vänta längre, utan gav upp.
Nu, på min lediga dag, gjorde jag ett nytt försök.

Till slut - efter lång väntan - blev det min tur och halleluja, jag hade inte blivit snurrig .., jag hade inte drabbats av Alzheimer (i alla fall inte när det gäller julfrimärken), ty den vänliga kvinnan i andra änden av luren, hon meddelade att nej, i år finns inga julfrimärken på rulle, det är enbart häften som gäller och ja, jag var inte den enda postansvariga som ringt och undrat.

För övrigt kan jag meddela att portot för utrikes brev kommer att höjas rejält efter nyår.
Bara så ni vet.

I en kommentar skriver "Portoguiden" att priset inte höjs nämvärt.
Jo, men jag tycker nog att det är en rejäl höjning; från 13:- för att skicka ett vykort eller ett enkelt brev, till 19:50, vilket ju blir 20 kronor om du köper bara ett enda frimärke. 

Fyrtio år sedan idag ....

7/12 1976.

Jag stod på Stockholms central och ringde till mina barns pappa från en telefonkiosk.
"Kom hem!" sa han.
Rösten lät så underlig.

Inte för mitt liv begrep jag varför .., jag hade ju nyss tagit pendeltåget in till Centralen.
Utanför telefonkiosken stod Dinah och väntade på mig.

Pappa hade under en veckas tid varit inlagd på Lycksele lasarett; han hade problem med hjärtat och var dålig.
Tidigare på morgonen hade mamma ringt och jag hade hälsat till pappa att jag älskade honom.
Mamma anade förstås.

 

Nu stod jag där vid telefonautomaten - Dinah väntade en bit därifrån -.

"Elisabet, kom hem, Ivar har dött ...", sa mina barns pappa med gråten i rösten.

Fyrtio år sedan.
Pappa blev sextiosex år och bilderna tog jag som tonåring med mitt livs första kamera; en Kodak Instamatic.

Dagens fönster .....

Det sjunde fönstret....

Det översta fönstret kommer från Kina och då anar ni kanske?
Jo, det är Helena (cruella på bloggen, var det väl) som plockade fram håven och allra roligast - när man får fönster - är det ju med en historia till det hela och det fick vi här.

Så här skrev hon:
"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

Och så en i mitt tycke hääärlig fönsterbild från Skåne, där Helena just då ägnade sig åt fönsterputsning.

Ett adventsstjärnefönster får också vara med.
K a n  det ha varit fångat i Helenas barndomshem?

En till, tar vi med!
Det borde väl ha platsat som söndagsfönster, men det går lika bra på en onsdag.
Bilden togs i Storkyrkan i Gamla Stan i Sthlm och Helena berättade om mötet med Gunnar i Jämtland och hans son Jocke och hur trevligt det hade varit. Hur lättsamt. Och varmt.

För övrigt är det idag precis fyrtio år sedan min pappa dog.
Han blev sextiosex år och i min fantasi får ett av ljusen i den vackra ljuskronan brinna till hans minne.

Ahaupplevelse vid tiotiden ....

Det var nog Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" som verkligen fick mig att ..., ja, att vad?
Att få ord på det man upplevde som liten kanske; då i skolan när vi sjöng om herr och fru kantarell och om blåsippor som stod i backen och något sånt hade vi ju aldrig skådat! Att lärkan drillade högt i skyn .., det sjöng vi om, men hade vi verkligen hört lärkans drill?
Jag hörde den första gången i Kåsberga i Skåne.

Och så var det Hallands floder.
F l o d e r.
För mig är Amazonas och Rio Grande floder och när jag första gång passerade Nissan, ja, då var det inte långt ifrån att jag dånade .., var detta det vi övat på att lära oss!? Små vattendrag .., Malån hemma kändes betydligt större!

Vår lågstadiefröken Hedvig må ha varit strängare än den strängaste, men hon lärde oss "Norrlands älvar": Muoni älv, Torne älv, Kalix älv, Lule älv, Pite älv, Skellefteälven, Vindelälven, Umeälven och Ångermanälven. Hur många sörlänningar fick traggla den ramsan ..."Mamma, titta Kalle ligger på soffan, vilket uselt åbäke!? Första bokstaven i varje ord ska påminna om respektive älv.

På instagram tipsade den omtänksamma Solbritt i Ystad om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch".
Jag beställde den bums! 

Och nu bara ramlar minnena in! 

Mycket läsning är det ..., jag har inte hunnit längre än till kapitlet vars rubrik är "Utan fotfäste". 
Härligt!

Skam ....

Åhléns reklam.
En liten mörkhyad pojke är luciaklädd och människor i vårt fylls av hat och skriver de allra mest förfärliga saker på sociala medier.

Jag saknar ord.

Dagens fönster ...

Det sjätte.

Det finns nog ingen som har fångat sååå många fönster som Ulrika, men så har hon ju varit med länge också; Ulrika var en av de första som kommenterade på min första blogg, den från september år 2005.

Egentligen är det här inte alls en typisk Ulrika-bild; det brukar vara röda - ofta timrade - stugor och bilderna tagna lite snett från sidan. Men den här är ändå så mycket "Ulrika". Den prickiga kaffekoppen och så kalaxbyxorna. Jo, för mig är hon en kalasbyxemadame.

 Och så får det bli en liten kavalkad av Ulrika-fönster ....

 

Lätt att känna igen är dom, Ulrikas fönster.

Nitton dagar kvar ...

... och dom rosa hyacinterna börjar så smått veckla ut sina blommor och nu längtar jag bara efter doften; den som till slut gör att jag får flytta ut hela rubbet, då det blir för mycket av det goda.
Men ändå .., nog betyder dofter mycket!

Förmiddagarna är bäst.
Då är det tända ljus och musik som gör hjärtat glatt .., då är det påfyllning i fröautomaterna (fem + själva fågelhuset) .., det är hundarna som ska gå ut på promenad i snålblåsten .., det är sigge nilsson som kommer in genom kattluckan och genast kurar ihop sig på pinnstolen och när han så upptäcker min nya sjal i ylle (stickad på Färöarna), ja, då blir lyckan fullkomlig! Nu ligger han som en liten boll och sover så gott just där.

Och det är också glädjen över spotlighten (tillverkad i Varberg) som jag tycker så mycket om.

Och glasburkarna - Helena Björk berättade att det är Surteburkar, ja, se det hade jag - som så mycket annat här i världen - noll koll på. Att man kan bli så förälskad i några glasburkar! Men mest av allt är det ljuset från spotlighten som gör det ..., släcker jag den försvinner liksom förtrollningen.

Glädje sprider också Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg". Sexhundrafemtioåtta minnen som handlar om allt från Putte Kock till den allra första utlösningen.

Det fyrahundrasjuttioförsta minnet delar jag med herr Englund, men inte fullt ut: min pappas hårvatten hette Keratin och stod bakom gardinen i köksfönstret. Till höger.

Den boken har susat iväg till Australien, men min syster läser inte bloggar och därför kan jag berätta det.

Och nu är det bara nitton dagar kvar till julafton.

Ett litet mirakel ...

Igår hände nånting helt fantastiskt!

Från halv tre till åtta var jag på jobb i affären och när jag kom hem, så där vid halv nio, frågade pv hur det hade gått? Hade värken varit svår?

Då - men först då - slog det mig: jag hade inte haft ens tillstymmelse till värk i mitt ben!

Vilken lycka!

Vilken outsäglig lycka!

Måndagsfönstret ...

Det femte.

Ännu ett fönster som jag minns tydligt.
Nästan bombsäker är jag att det är Ingela i Malå som tagit bilden och hon berättade då om sin pappa - Thomas -.

Dom där kryddburkarna i fönstret ..., en snötyngd gran .., målarfärg som flagnat och kanske en burk med vitaminer ...? Allt detta sammantaget fick mig att minnas fönstret.
Och så hennes kärlek till sin pappa som då inte längre var i livet.

Efter fyra lediga dagar ....

Snäckor, chilipeppar, upphittade fjädrar, vitlöksklyftor och hyacinter trängs i köksfönstret.

.... ja, nästan som en liten semester, är det snart dags att åka till jobbet.
Söndagsjobb blir mest kassatjänst och det är helt okej och om jag inte missminner mig alldeles, är det Joakim som blir min kompanjon. Jag får  i n t e  glömma att beställa hem frimärken!

Fyra helt lediga dagar!
Vilken glädje.

Det har varit Vinterstudion med svenska framgångar .., jag har skrivit brev och förberett för alla julkort som ska skickas .., och igårkväll var det julbord på Skepparstugan i Steninge, tillsammans med pv:s moster - Sonja -.

Så trivsamt!

Skepparstugan har en särskild plats i mitt hjärta. Där arbetar så underbart fin personal och man känner sig alltid välkommen och ibland vimlar där av kunder från affären ., det blir många förvånade blickar när man inte har arbetskläderna på sig och är på ett helt annat ställe.
Och många funderar nog .., men  v a r  har jag sett den människan ..!

När det gäller julbord, då skulle jag lätt som en plätt klara mig med sill och Janssons.
Nu tog jag det synnerligen lugnt; små sillbitar ., en ägghalva, gravad lax, två pyttesmå patéer .., sen blev det tunna skivor av älg och små bitar av hjort .., där var den i särklass godaste grönkål jag någonsin har smakat (lite gräddigare) och en enda julskinkeskiva hamnade på tallriken.
Julmust till allt detta.
Till efterrätt ädelost+camenbert och sist av allt en sån här mandelkaka med grädde och sylt.

Ett större sällskap (ser man på, kunder allesammans!) kom in ungefär samtidigt och hade trevligt i ena hörnet - det var snapsvisor och glatt humör - och där var en kvinna i min ålder som lotsade sin gamla mamma till och från bordet .., där var yngre par i jeans och grova uteskor och där var andra i glitterfodral och höga klackar och prick alla välkomnades med samma värme av personalen i allmänhet och Malin i synnerhet.

Så blev det morgon och jag tittade i min mobil .., såg att äldsta dottern arbetat natt på IVA och där hade det varit fullt upp .., sonen försökte - tillsammans med sina kollegor - hålla ordning i Malmö .., och yngsta dottern har tillbringat helgen med skidåkning (träning inför Vasaloppet) i Högbo.

Och pv räknar ner ..., nu är det bara arton dagar kvar tills han och Nelly sätter sig på tåget upp till Sthlm, för vidare befordran till Orsa där det ska skidas dagarna i ända.

"Då Nelly, då ska du få smaka äggmacka när vi sitter på tåget ...!" säger han ofta.

Jag tror bestämt att Nelly också ser fram emot resan.

Dagens fönster ...

Det fjärde fönstret.

I Portugal, närmare bestämt i Porto, bor Anna som är uppvuxen i Skåne.
Anna har genom åren skickat en hel del fönster; men jag hade helt glömt HUR många fönster som kommit susande genom rymden från henne!  Massor! Dels från resor å yrkets vägnar, men också hemifrån.
Ja, där hon nu bor.

Annas fönsterbilder är sällan tillkrånglade; för mig känns hon (som jag aldrig har träffat) som en rationell kvinna som liksom bara fångar det i farten och så är det bra med det.
En kort presentation av var bilden togs brukar följa med.
Men ibland är det annorlunda.

När det här fönstret kom, blev jag alldeles varm i hjärtat.
Det publicerades på bloggen på Norges nationaldag för två år sedan.
Så här skrev hon:

"Bara alldeles enkelt och just precis nu.
Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster.

Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."

Är det inte alldeles underbart, så säg?

Här en länk till hennes blogg.

Dagens fönster .....

Det tredje som jag minns tydligt.

Bilden togs av en bekant från den östra delen av Småland och egentligen kommer jag inte ihåg hur eller när vi blev bekanta? Kanske via bloggen, den förra? Så var det nog.

Fotografen heter i alla fall Tomas Jonsson och under ett besök i Ystad tog vi en fika och han hade med sig en bok som han skrivit som handlade om Figeholm, det minns jag tydligt. Den boken finns nu i någon av bokhyllorna här i det gula huset.

Och bilden ...?
Kanske var det dom röda lamporna och pelargoniorna .., eller ljuset som föll så vackert?
Eller pinnstolen?
Och grönskan utanför.

När det här inlägget skulle färdigställas, fick jag verkligen tänka efter vem som kunde ha tagit bilden? Och när jag kom på det - för jag visste att det var en man och det är sannerligen inte många män som skickar in fönsterbilder - kom jag också ihåg hur bra denne Tomas brukade skriva.
Hur tänkvärt.

Så jag tittade in till honom - det var länge sen sist - och när jag hade läst ett av inläggen tänkte jag att .., åååå, så bra han skriver!

 

En fredag .....

Vad gör man då?

Ja, man gör inte mer än man har lust med, i alla fall när man är ledig.
Liiite - men bara lite - tänker man på dom som arbetar i affären.
I måndags kom två såna här smockfulla postburar och med mängder av tunga paket (men inte tyngre än tjugo kilo, mer får dom inte väga) och det var nog den där Svarta Fredagen som var orsaken; kanske hade alla kastat sig över nätet och beställt extrabilliga julklappar?
Buren på bilden är ändå inte fylld till brädden; det var dom två vi fick.
S p r ä n g f y l l d a.

Nej, inte ett dugg tänker man på postburar, däremot skänker man flera tankar till barnbarnet, han som om ett halvår förhoppningsvis har körkort och kan skjutsa sin mormor till affären och som nu praktiserar i kassan i en livsmedelsbutik. 
Extrajobb är väl det bästa som finns för tonåringar!

"Hej min kollega!" sa han när jag ringde upp igårkväll.
Och så pratade vi om plu-nummer och han berättade att efter tre timmars debut i kassan, var han tämligen mör. Mest i huvudet. 

Om ett och ett halvt år tar han studenten, denne underbare unge man!

Och mera ...?

Tja, man gör fisksoppa (ingen kolja, fick ta torsk i stället, men den faller sönder betydligt mer .., nåja, lax och torsk går ändå an) ..., och tillsammans med pv (vi har besökt återvinningen och klarat oss utan att det blev alltför dålig stämning i bilen ,-) stannade vi till hos friherrinnan som bjöd på kaffe och hembakade kakor, allt medan en brasa brann så fint i kakelugnen. 

Genom hennes vardagsrumsfönster kunde vi se en orangefärgad horisont där borta vid havet till.

I skrivande stund pågår avfrostning av den lilla frysen i köket.
Och strax börjar På Spåret. 
Vilken härlig kväll! 

Dagens fönster ....

I december tänker jag lägga ut olika fönster som visats på bloggen under årens gång.
Fönster som skuttat rakt in i mitt hjärta.
Eller fönsterbilder som väcker minnen.

Igår visade jag det första; här är fönster nummer två.

Christina Alvner hade varit på resa någonstans och tog bilden ..., och jag tycker nästan att man känner fläkten från det öppna fönstret .., och kan höra ljuden där utanför.
Kanske småfågelkvitter.
Kanske steg mot en trottoar?
Kanske småprat?

På menyn ....

Vi har haft bonuskväll i affären och då kan man fynda.
Bacon var jättebilligt..
Broccoli fanns för fem kronor stycket.

Vad blev då middagen?
Jo, det blev fjärilspasta och så en röra bestående av finhackad bacon (1 paket) som stektes rätt bra ..., så delade jag broccolin i små bitar och lät det gå med all bacon, kryddade med salt och rätt friskt med chilipeppar och sist av allt fick grädden gå i och då puttrade ju broccolin i den.
Inga enorma mängder och matlagningsgrädde hade ju gått lika bra, men det hade jag inte hemma.

Serverades med sallad, riven getost att strö över pastan, samt ett glas rött vin.

Jodå, man blir lycklig av det också.
Och mätt.

Just nu i .....



New York .... ja, om ni inte har tid att ta första bästa plan förstås.



Och det här är ju nästan som Gunnars kamera i Vaplan.
Vi var sextioen personer som tittade på fåglarna när jag kikade in.



Soligt och fint är det uppenbarligen i Venedig!

Såja, alldeles gratis kan vi nu titta oss omkring runt om i världen.

Ledig dag 2 av 4 ....

Efter en onsdag när hela min kropp och själ mest "tog-igen-sig" - vilade helt enkelt - och utan minsta lilla Strong Pill, så var det som om all energi sakta återvände. Det var så fantastiskt .., verkligen så där så man kände hur det fylldes på inombords! När kvällen kom och pv öppnat dörren och ställt ifrån sig ryggsäck och cykelhjälm, då var jag hur pigg som helst!
Underbart, var det.

Det blev en lugn kväll.
Vi tittade på Uppdrag Granskning och förfasades över vad terrorister kan göra mot sina medmänniskor! Vittnesmål från den svenska tösen som satt på restaurang i Paris och mannen som var på konsert - båda såg dom människor kallblodigt mejas ner - , ja, man fick is i blodomloppet .., det är så obegripligt att man kan bli så hatisk som dom här männen, varav åtminstone en hade bott i Märsta utanför Stockholm!

Nordegren&Epstein missar jag aldrig ...

  
Tidigare på dagen hade jag lyssnat till Nordegren & Epstein i P1. 
Louise Epstein läste där upp åsikter om programmet (och programledarna) som lyssnarna skickat in och jag tänkte att hur känns det att läsa upp sånt som att man är "helt värdelös"; att man saknar allmänbildning och är allmänt bakom flötet?

Och om man ser det från ett annat perspektiv: tänk, om vi alla i våra yrkesroller skulle betygsättas offentligt? På Elgiganten kan man - vid utpassering - välja att trycka på tre valfria knappar, allt beroende hur man som kund blivit bemött. Bra eller dåligt eller mittemellan?

Det är ju en sak; men att på Facebooks hemsida - helt offentligt - få veta hur eländig man är; hur totalt värdelös .., jag förstår inte hur man (dom) orkar fortsätta, ä v e n  om det såklart också finns beröm!
Kanske mest beröm?
Men visst är det ofta så att det är det kritiska man minns?

Jag fick ju själv en rejäl näsbränna när jag för många år sedan kritiserade frisyren hos en programledare i tv - kanske var det i Kobra -? Jodå, jag hade här på bloggen skrivit om hans - i mina ögon - underliga frisyr och fick någon dag senare ett mejl från samme programledare; ett vänligt mejl där han frågade om detta var det mest relevanta ..., hans frisyr?
Och jag skämdes så jag ville sjunka genom jorden!!

Nåväl.
Nu till något annat.

Under ett antal år skrev jag regelbundet krönikor i vår facktidning Handelsnytt.
Så småningom ledsnar man  (i alla fall jag) på att hela tiden försöka vara aningen underhållande och så denna eviga knorr på slutet, så jag föreslog redaktören att jag i stället skulle få fånga en kollegas hand och så fick denna berätta om sitt liv inom affärsvärlden.
Lite sånt.
Och såklart inte bara  m i n a  arbetskamrater, utan handelsanställda i allmänhet.
Sååå mycket mer intressant att ta del av andra människors liv!
Nej, det var inget bra förslag, tyckte redaktören.

Men i tidningen Vi tänker man uppenbarligen annorlunda.
Tack Bert i Luleå som mejlat mig den här artikeln!
Och jag tänker att jag nog allt var lite före min tid. 
(Och jag ler åt kommentaren .....)

Torsdagsfönstret ...

Den som följt med på min bloggresa känner nog igen bilden.
Det är en av dom som fastnat för alltid i mitt hjärta.

Vem höll i kameran?
Jo, det var en tös från Oslo vars namn jag glömt och det var hennes lillebror som står där och tittar ut genom fönstret.

Vad tittar han på?
Jo, men är det inte någon som sitter lite på huk där utanför ...?

Inte alltigenom enjängd ...

Jo, jag har sagt att ett sätt att bli lycklig, det är att ta sig en lussekatt och ett glas mjölk.

Ett annat är att äta rårakor till middag.


//Rårakor gjorda på 4 stora potatisar, 3 morötter, 1 zucchini (allt rivs på rivjärnets grövsta sida), 2 - 3 ägg, salt och chilipeppar.
Och så hårdstekt bacon till, samt lingonsylt. 
Välkomna till himlen!

Jag hade varit i Norge ....



.... på bilsemester tillsammans med mamma och pappa, men det var väl också allt?
Inte ens i Danmark (som ju ändå var långt från Malå!).
Inte i Finland heller - som ju inte var sååå långt bort -.

Men vid tjugofem års ålder, då satte vi (mina barns pappa och jag själv) oss på planet till New York och sen blev det flyg till Buenos Aires, där mamma mötte oss.

Vad minns jag från Buenos Aires?

Jo, att från luften såg staden ut som en kyrkogård.
Jag minns alla el/telefonledningar som hängde kors och tvärs över gatorna och jag minns k-pistbeväpnade militärer som vaktade överallt - inne på bankkontor och andra officiella ställen -.

Jag minns skitiga toaletter där använda tamponger låg på fönsterkarmen .., och jag minns ett cirkusbesök där publiken närmast hetsade mannen som gick på nån slags spänd lina högt under taket (utan skyddsanordning) och jag ville nästan kräkas av skräck för att mannen skulle ramla rakt ner i betonggolvet.

Mamma brukade säga att det omöjligt kunde finnas fler välputsade skor än just här, men att det också mest handlade om "yta". Mycket guld och krimskrams.

Det är ungefär det jag minns.

Men nu ramlade jag över en film som visar hur Buenos Aires har förändrats, åtminstone på vissa områden.
Intressant!
Någon av läsvännerna som varit där?

Resumé ....

Nu säger jag som arbetskamraterna gör ..., "det var strängt på jobbet igår!"
Två absolut smockfulla postburar kom någon halvtimme efter att jag själv börjat arbeta och för att få in alla paketen fick jag stuva om i postlagret.

En vagn där koperingsmaskinen står, ja, den fick flytta in i pantrummet .., fyra tunga kartonger med Hemköpsalmanackor fick också ny hemvist .., gaspatronerna fick maka på sig .., och sen var det bara att ta tag i alla paketen!

"Det måste bero på den där svarta fredagen!" sa nån, ty det var stoooora paket och hur jag än kämpade för att hitta plats till dem, så ville det sig inte. Ringde vår support och frågade om det på sms:meddelandena står att kunderna gärna får hämta paketen så snart som möjligt och jodå, det var redan gjort.

När klockan var över åtta och jag satte mig i bilen (pv hämtade, han hade varit på körövning) ville jag bara gråta, så slut på var jag. Hela kroppen värkte! Tog en Citodon .., fick ljuvlig benmassage av pv och slocknade inom fem röda. Vilken lycka!

Och det blir onsdagmorgon och termometern i köket visar på sexton grader varmt!
Då blir det till att elda - i såväl kaminen som i vedpannan - man får springa mellan och se till att det inte slocknar.

Harry norpar den lilla bädden som är Nellys; där kryper han ihop och benen hänger utanför och då blir Nelly suuuuurast i världen och står så här och glor rakt in under kaminen och hon står säkert där i tjugo minuter .., ja, innan Harry får en liten påstötning och i stället lägger sig i loppisfåtöljen och då blir allt frid och fröjd.

Vid ettiden blir det promenad och även om det inte syns på bilden, så är det soligt och fint.
Vi tar Margrete-rundan ..., liiite orolig är jag för familjen Älg som hållit till där uppe på åsen, men allt är lugnt.
Luften är mild.
Möter några bilister som knappt håller ut en enda centimeter, nästan så man ramlar ner i diket, ty vägren finns inte. När någon vänlig själ väjer ordentligt, vill man skicka iväg en slängpuss, såååå tacksam blir man!

Kommer hem. Surfar runt på Fass. Komplementmedicinen till den blodtrycksvariant jag redan har, är hemsk! Det är som att gå i en dimma ..., som om man aldrig blir utsövd; som om hjärnan går på halvfart. Nåja, man kanske vänjer sig?
Uppföljning nästa vecka.

Längtar efter ett iskallt dopp.

Ps. Och hur glad blir man inte över Rexxies uppdatering!!? Vilken glädje! Grattis Rexxie! Och inte bara till det fina beskedet, utan även på namnsdagen. Ds.

Dagens fönster ....

.... kommer från Ystad och det är rara Solbritt som hade håven med sig!


Tack snälla! säger jag.