Dom var från Haarlem ...

Om ni bara visste så många utländska turister som besöker affären just nu (eller inte just nu, men under veckan som varit och är); dom flesta från Nederländerna och Tyskland. Idag hade jag en familj från Haarlem, inte så långt från Amsterdam och då blev det lite prat om vår egen semester och mannen sa att nej, dom hade bott i Amsterdam men stod inte ut, det var alldeles för trångt och för mycket människor i rörelse!

När jag frågar tyskar varifrån dom kommer, uttalar dom alltid städerna på engelska, vilket blir aningen förvirrande, för vi säger ju som dom själva - Köln, Schwarzwald, Bayern osv -.

Trappan och foajén i Amstelveen, inte långt från Amsterdam.

Mera Amsterdam.

Längsta hittills ....

Ringer friherrinnan och frågar om hon har lust att göra mig sällskap till stranden.
Ja, för ett mitt-på-dagen-dopp, alltså.
Det har hon.

Jag skyndar mig och brygger en kanna kaffe och tar med mig två av Marias goda bullar och så iväg.
Det blir det längsta doppet för den här sommaren .., länge ligger vi i vattnet som först känns aningen kyligt, men efter en stund så ljuvligt!
Vi gissar på sexton grader, kanske.

Till vår förvåning är det knökfullt på parkeringen vid Göstas, men det är klart, klockan tolv öppnar serveringen och nu är det bara några få dagar kvar, sen är det bara helgöppet under september.
Utan någon längre överläggning beslutar vi att på onsdag, när jag är ledig, ska vi äta lunch just där.

Måndagsfönstret ....

... finns även det i växthuset i landet Halland.

Och ja, spireabuskarna ska klippas ner rejält (till min stora bedrövelse, jag tycker om att sitta som inne i en djungel när vi fikar på altanen).

Spridda skurar ...

Igår.
Vaknar med en obehaglig känsla som jag inte kan definiera; det bara känns fel.
Och rent omöjligt är det att komma upp till ytan igen och inte minsta aning har jag varför den där känslan kommer farande.

Några timmar innan det är dags att ge sig av till affären, kör jag till stranden i Steninge.
Badar i omgångar .., simmar .., dyker.
Ser sädesärlor vippa omkring vid vattenbrynet.
Fiskmåsar skriker.
Och polska turister kommer promenerande och tar bilder av varandra.
En ung flicka står på piren och ler mot sin egen kamera .., testar olika sätt att posera, alltid med havet i bakgrunden.

Från halv tre blir det jobb till kvart över nio.
Mycket att göra; jag arbetar med Kalle och allt flyter på.
Det är nästan tomt i brödskåpet, så jag gräddar så mycket bröd som jag hinner. Pumpabröd, grekiskt lantbröd, Bosses Råg, Matteus, Olivia, surdegsbaguetter och ett stort levainbröd. Muffins som är på extrapris fylls på, liksom mindre baguetter och ciabatta.
Chefen har bett oss att prioritera lagret, så där är tomt eller så där i alla fall finns gott om plats när varorna kommer idag, måndag. Det blir Kalle som tar sig an detta, medan jag står bakom kassan.
Så jag inventerar posthyllorna och alla rek (stämmer bra), fyller upp med frimärken, torkar av kassabanden, fyller på med bärkassar, buntar returtidningar, fyller på cigaretter (kanske femton limpor - minst - ), ja, sånt.

Kommer hem vid halv tio.
Nu är det mörkt, för att inte säga becksvart, när man kör in på uppfarten.
Jag tänker på grävlingen som gömt sig under vår altan, den del som nu är inbyggd och därmed blir det ju torrrt och skönt under nybygget, säkert alldeles perfekt för en grävling som kanske hämtar hela släkten och flyttar in!
Måtte vi få bort den - grävlingen -!
Hela dagen (eller en stor del av den) har pv ägnat sig åt golvläggning och det blir så fint. Och nej, han har inte glömt att sätta list på överdelen av skjutdörrarna; han gör bara inte allt i den ordning man förväntar sig.(Är med andra ord flexibel. Kanske.) 
Och så ska det målas på ännu ett varv och innerpanel ska upp och elen dras.

Och så blir det ny vecka och måndagmorgon.
Gomorron Sverige har bytts ut mot "Morgonstudion" som börjar en halvtimme tidigare; klockan sex, men det missar jag och tänker väl heller inte stiga upp så tidigt.
Lite ovant känns det (eller mycket) och det blir mer som ett förlängt nyhetsprogram, ungefär som ett låångt Aktuellt och för första gången tycker jag att Andre Pops ser aningen spänd ut, men det är väl förståeligt; det här är premiärprogrammet.
Kvinnan som läser upp kulturnyheterna pratar så fort så jag knappt hinner med, men det kanske också är premiärnerver.
Ja, vi får se vad det blir av detta.
(Nu vet jag! Det påminner också om nyheter på nätet, typ Aftonbladets webb-tv ... ).
Skönt med bekanta ansikten; Åsa Avdic, sportens Dusan, och "väder-Pia".

Så här såg det ut då vid sjutiden.
Harry på soffan .., Nelly i sin korg .., en glasburk med stenar från stranden i Heiligendamm i norra Tyskland ..., ljusstaken som jag bara älskar och snäckskal från Cornwall och duken som rara Bente i Norge har virkat.

Idag jobb från tre till nio, likadant i morgon, därefter ledig onsdag - som alltid -.
På lördag gifter sig pv:s dotter Hilda med sin Patrik och då blir det full fart i det gula huset; då släkten från Småland ska övernatta här. Det blir spännande! Hoppas bara på fint väder, då vigseln ska gå av stapeln utomhus.

Och tänk, att Peder Fredricsson med sin häst vann EM-guld!

Söndagsfönstret ....

... finns i ett växthus i landet Halland och så här såg det ut i morse när jag öppnade dörren för att släppa ut ett antal fjärilar som virrade omkring där inne.

Snart stundar jobb.
Igår var det kvällspass tillsammans med Kalle, 20 år.
Nej, jag upphör faktiskt aldrig att förundras över hur duktiga ungdomar det finns!
Duktiga = självgående.

Jag hade kassan nästan hela tiden, men hann då med att fylla upp med tobak, skura kassabanden och fylla på kassar, ta in dom nya frimärkena (motiv av Lars Lerin), fronta vid flingor och kaffe och även vid bönor och svampburkar och brödvagnen gjorde jag innan det var dags att stämpla in, ja, det blev en bra kväll.

En äldre man, säkert över åttio, sa - när jag visade att även kassa två var öppen - "men om jag nu vill komma till dig då ...?" - och jag hade kunnat krama honom rakt av. Vilka vänliga människor det finns på vår jord! Och där var kunden som har en tumör bakom örat och som jag lovat att krama var gång jag ser honom, nu kom han och sträckte fram handen och berättade att det snart var dags att åka upp till Sthlm för strålning och jo, vykortet från Holland hade kommit fram.
Det är såna gånger man bara älskar sitt yrkesval.
Eller val och val .., det mer som bara blev så.

Pv lägger golv i uterummet .., jag har badat i havet och stekt lammkotletter och så fick späda morötter och tunt skivade potatisar gå med i pannan, tillsammans med mycket timjan.
Om jag säger som så .., så blev det himla smarrigt!

Dagens fönster och lite till ...

... finns i det där gula huset på kullen och det är som ingen ordning längre i det fönstret.
Från vänster herr och fru Undulat som fick följa med hem från marknaden i Edinburgh .., så några katter som AP inhandlat i Ghana .., en tung ljusstake som jag hittade i Skagen .., en tupp från Portugal .., en hund, en häst och några höns .., en sten som jag tycker så mycket om och ett tyghjärta som Harry nafsat på i sin ungdom.

Morgontidningen är läst från första till sista sidan.
Där var ett i mitt tyckte Intressant reportage om liberalernas Jan Björklund (dom anses ju vara veliga folkpartisterna och det passar mig bra, jag är ju verkligen en "å-ena-å-andra-sidan-människa") och när jag har läst Anna-Lena Lauréns krönika ropar jag till pv att han inte får missa den! Alltid lika bra är hon!

Mera DN.
Igår fick jag en länk till dödsannonssidan och där visade det sig att min svåger Jannes kompis Lasse hade skrivit så fint om Janne, som ju tackade för sig för en tid sedan. Det började så här och det var en hel del som jag inte visste om denne min alltid så gladlynte svåger. Här är ett några utdrag ur annonsen.

"Janne var min barndomsvän och bästa kompis genom livet. Han föddes i Stockholm och vi växte upp tillsammans på 40-talet vid Kungliga Hovstallet där våra fäder arbetade som chaufför respektive kusk. Efter skolgång i Hedvig Eleonora skola utbildade han sig till bilmekaniker på Polhems yrkesskola.
Efter utbildningen började han jobba på Gulf-macken belägen på Väpnargatan och därefter på Gulf- macken på Strandvägen. Efter några år övertog och drev han St Eriks p-center på Kungsholmen fram till sin flytt till Australien.

Vi umgicks jämt, åkte Europa runt på våra vespor och åren därefter umgicks vi familjevis. Vi träffades ofta vid storhelger och midsommar brukade vi fira på Jannes segelbåt ”Pompero” som han byggt själv.
Under alla år har vi haft tät kontakt per telefon, ljudband och de senaste åren genom nätet.
Lasse Karlsson och många fler i hovstallegänget".

Ja, du Janne .., det var väl fint skrivet om dig?
Det skulle nog ha gjort dig glad att läsa dom raderna.

Mina tre lediga dagar är tillända och nu stundar jobb som vanligt.
Två extrapass har jag tackat ja till; båda på söndagar och det innebär att under september månad har jag ingen helt ledig helg. Nåja, det går väl det med.
Om bara fyra månader inleder jag mitt allra sista år på affären - eller i yrkeslivet öht - och då kan man ju passa på att arbeta lite extra om det nu behövs.

Och så tackar dom för sig ...

Bilden är från Aftonbladet. Tack för lånet.

Först Anna Kinberg Batra (med ett kroppsspråk som avslöjar mer än ord .., jag tänker att snart spricker hon av ilska, frustration och kanske sorg) och sen Gomorron-programmet i SVT som nu ska förändras och heta Morgonstudion och allt det jag tyckt bäst om; sport, - och nöjespanelen och Peter Wolodarski och andra som diskuterat vad som händer och har hänt, allt det försvinner!

Det kanske blir jättebra, men ibland blir jag så less på all förändring hit och dit. 

Ja, jag är kanske en bakåtsträvare.

Fredagsfönstret ....

... fanns i min fönstermapp .., och fångades för säkert tio år sedan.

Av vem?
Kanske av mig själv.
Jag vet inte.

Det tog nästan ett år ....

Foto: en 13-årig Elisabet med sin Instamatic-kamera.

... innan jag - på riktigt - insåg att min pappa inte längre var i livet!

Vi bodde i Kungsängen då när han dog, strax innan jul 1976, och när det var dags för begravning, en iskall decemberdag hemma i Västerbotten, frågade mamma om vi ville följa och ta en sista titt på pappa.

Nej, det ville vi inte.
Det var som om vi trodde oss kunna hålla allt det hemska borta, ja, om vi stannade hemma.
Om vi bara inte såg honom ligga där.

När mamma kom hem, berättade hon hur fin pappa var .., hur vilsamt det hela såg ut.
En slags frid över hela honom.

Maria var då fyra år, Anna bara halvåret.
Att småttingarna - eller i alla fall Maria som ju trots allt hade varit med om sin morfar - skulle vara med på begravningen, det var nog ingen bra idé, tyckte vi.
Man kan fråga sig varför?

I månader efter pappas död hade jag förfärliga mardrömmar; drömmar där pappa reste sig upp från kistan och ropade på hjälp .., eller att han bultade på kistlocket och ville komma ut!

Så kom det som förändrade det hela.
Jag satt som en av tjugofem kassörskor på B&W Stormarknad i Kungsängen och plötsligt hade jag en man framför mig som på något vis såg bekant ut och jag frågade om han var från Västerbotten?
Nej, det var han inte.
"Men har du någon gång varit i Malå?" frågade jag.
Jo, det hade han.
"Du har möjligen inte köpt en stövarvalp av min pappa, Ivar Nilsson ..?" fortsatte jag.
Jo, det hade han.
Och han log och sa att pappa var en sån trevlig karl.

Då, just då, brast allting.
Jag fick lämna kassan, körde hem och storgrät hela tiden .., det var som om en stor dammlucka som dittills varit hermetiskt tillsluten, ja, som om den bara öppnade sig och all sorg vällde fram!

Foto: jag själv .., vi var på besök hos mormor i Dikanäs.

Efter mötet med den här mannen som en gång suttit i vårt kök och pratat med pappa, upphörde mardrömmarna. Det blev som ett avslut. Som att jag ÄNTLIGEN insåg - eller mer KÄNDE - att pappa verkligen var död och att han aldrig mera skulle höra av sig via telefon och inte finnas kvar hemma när vi åkte norrut på semester.
Det var som att öppna en dörr och samtidigt stänga en annan dörr - den där ångestdörren -.

Allt det här - hur man hanterar en människans död och bortgång - tänkte jag på igår när jag satt i fikarummet på jobbet, för det var bland annat det som vi pratade om.
Och jag tänkte på hur annorlunda det var när mamma dog; hur Emil och Emma fick se henne i kistan och allt var så oändligt mycket ..., naturligare.

Och småttingarna som berättade att deras farfar hade dött och att farmor bara grät, dom hade verkligen fått vara med och ta farväl av sin farfar, just på sjukhuset. Jag tror verkligen att det är så viktigt; detta att man - även om man bara är tre, fyra år -, får vara med hela vägen.
Jo, det är såklart svårt att helt och fullt förstå, för det ser ju verkligen ut som om någon bara ligger och sover så gott, men bara detta att se .., att verkligen få ta in hur livet flytt sin kos, jo, det tror jag på.

Nu ska jag ta mig påtår.

Idag ...

Plötsligt dyker det upp mängder med såna här stenskulpturer eller vad man ska kalla dem?
Vi såg såna - hur många som helst! - i Skottland, men här har jag inte upptäckt en enda en.
Förrän nu.

Jag undrar om det inte är samme man som brukar stå där nere med sitt spö.
Nelly nosar i gröngräset.

Och ja, jag älskar landet Halland.
Det var här marken brändes i höstas eller var det i våras ..., nej, höstas?
Så vackert blev det och snart ska hästhagen bli likadan.

Och lilla Nelly som lullar på så sakta, så sakta, men ökar till duracellkaninfart dom sista hundra metrarna! Det hände däremot inte när bilden togs.

Den andra lediga dagen ....

... inleds med ett besök på affären.

I fikarummet sitter Carina som egentligen har slutat, men hoppar in extra då och då och ååå, så roligt att se henne igen! Så var också brödavdelningen alldeles särskilt fin idag; välfylld och rent av tjusig!
Slog mig ned en stund i fikarummet tillsammans med chefen, Erik och just Carina och aldrig är det väl så roligt att vara på sitt jobb, ja, som när man är ledig :)

När jag kom hem stod en bil parkerad nere vid vägen och jag anade vem som var på besök, jo, så var det också, där var Eva från Tyresö med sin långe make och jag hade med mig alldeles nybakade cinelle (typ wienerbröd) och så slog vi oss ned på altanen och det blev prat om semestern som varit; om hotellrum och frukostar och en massa annat och mitt i alltsammans brakade trädgårdsstolen som den Långe Mannen satt på och det blev lite skratt och jag sa att nu blir nog friherrinnan lycklig; det var hon som knäckte den först av allt, men bara lite-lite.

Vi pratade ganska länge om det här med vad man minns och inte.
Under semestern i Tyskland läste pv och jag själv en hel del om Gustav Vasas döttrar Cecilia och Katarina och det var hur intressant som helst och vi surrade en del om det när vi körde bil bland alla majsfälten och inte hade annat för oss.

Vad har det med minnet att göra, kanske ni tänker?
Jo, för nu när jag skulle återge lite av det där spektaklet med systrarna Vasa (för så var det nämligen) så kom jag knappt ihåg nånting och som jag önskade att pv hade suttit vid bordet, för hans minne är som ett läskpapper i jämförelse med mitt!

Och Eva påstod att det var likadant för henne.
Inom kort ska hon återvända till Tyresö och då på ett sjukhusbesök och hon visste bestämt vilket sjukhus det var, men Långe Mannen sa att så var det inte alls, det var ett helt annat och han kunde till och med rabbla upp hela adressen utantill!
Jodå, han hade rätt.

Har man haft en mamma med Alzheimerdiagnos är det nog tämligen logiskt att man reagerar direkt när ens minne inte är som man önskar att det ska vara .., och så känns det ibland.
Ja, ja.
Än vet jag i alla fall hur jag loggar in på mitt konto ,-)

Nu är verkligen fjärilarnas tid!
Det vimlar av dem .., mest kring myntan som vi låtit gå i blom .., och den här skönheten slog sig ned alldeles vid kaprifolen och det var just så pass att jag hann fram med kameran!

Innan jag loggar ut lägger jag ut den här bilden.
Jodå, mammor har all tillåtelse i världen att bli stolta över sina barn; precis som pappor, mor, - och farföräldrar och flickvänner och alla som nu vill.

Alltså säger jag stort GRATTIS till Anders och kompisen/kollegan (med samma namn som hunnernas konung) som fixade en andraplats i Nordiska Mästerskapen i crossfit för poliser!
Bra kämpat!

Nu ska jag ta hundarna på promenad och sen fundera lite på middag som blir fisk i någon form.

Det ena eller det andra ....

Inte vet jag .., kanske påverkades jag av arbetskamratens pappas hastiga dödsfall eller så tänkte jag på Kim Wall och hur kort hennes liv blev och så allt annat förstås, men i alla fall bestämde jag mig för att verkligen Ta Vara På Den Här Dagen.

Så det gjorde jag.
Packade badväskan med kaffetermos, vatten, två mariabullar, Åsa Advics bok "Isola", baddräkt och handduk och en grön fleecefilt och så cyklade jag Steninge.
Det är precis lika vackert i Stensjö där vi bor, men jag tycker om att inte vara helt alena på stranden, då passar Steninge bra.

Efter två timmar i solen vände jag hemåt .., klippte gräset på västra sidan av huset .., plockade bort .., gick lillrundan (som inte är sååå liten) med såväl Nelly som Harry och det tar  T I D .., för Nelly går i slowmotion-fart och det får hon göra. När vi har ett par hundra meter kvar innan vi är hemma, förvandlas hon; då springer hon i raketfart!
Upptäckte två överkörda grävlingar, numera platta som kuvert!

Fick ett mejl från pv där han berättade när han skulle komma hem (han hade rullskidat till jobbet och skulle ta bussen).
Körde till Haverdal och köpte räkmackor från fiskbilen som är på plats varje ondag, plus en stor, rökt makrill som får bli morgondagens middag .., fixade kaffe och en öl (till pv) och så hämtade jag upp honom och i en timmes tid kanske satt vi just här uppe vid slänten, mellan vandrarhemmet och stranden, och hade det allmänt trivsamt.

Jag frågade hur han haft det på jobbet och han berättade om nya klassen där alla elever hade fått presentera sig och berätta om sina intressen och vilken skola dom kom ifrån? En av eleverna visade sig komma från Ljungby, eller bor i Ljungby och pendlar alltså med buss.
Ja, det går ju det med, det gör skolungdomar hemma också .., pendlar mellan Malå och Lycksele, nio mil enkel väg.

Innan vi gav oss av hemåt tog jag ett nästan-kvällsdopp, allt medan pv packade ihop filtar och allt det andra och nu är det kväller och mörkret faller så sakteliga. Husets herre tittar på hemska serien "Paula" - som är för kuslig för mig - och jag sitter här och skriver.

Två lediga dagar till återstår, plus halva lördagen.
Det här schemat .., det är en sån ofattbar gåva, så det är inte sant!

Det man inte begriper ....

Ja, det är sannerligen mycket här i världen man inte begriper.
Hur någon normalt funtad människa kan berätta att det skett en olycka på en ubåt och - när olyckan skett - inte kontakta vare sig sjöräddning eller annan hjälp, det övergår mitt förstånd.

Och att dessutom inbilla sig att någon ska finna den versionen trovärdig!

Än mindre begriper jag hur denne Peter Madsen kan besluta sig för att "begrava" kvinnan till sjöss, så där på alldeles eget bevåg.

Och stycka henne först! 

Vilken soppa detta är och arma, arma anhöriga till Kim Wall!

Skördetid - eller inte - ....

I fjol dignade pallkragen av mangold och sallad!
I år .., ja, titta å den rosa på pilen .., så har det mest sett ut!

Inte en enda gurka behagade visa sig, men däremot har vi nu - äntligen - fått rätt så många små plommontomater och jättegoda är dom!
Vindruvor i mängder .., men inte nånting annat!

Nåja, man överlever ju ändå förstås.

Och knappt några plommon .., äpplena kan vi räkna på ena handens fingrar, eller möjligen på båda händerna, men inte just så mycket mera. Knappt några körsbär!

Det enda som verkligen har givit enorm skörd, är förstås myntan, den som pv använder till te.
Så underbart ljuvligt gott!

Dagens fönster ...

Jo, men den kommer nog att bli bra, den där inglasade delen av altanen!
Två fönster mot grannen till, skjutdörrar mot växthuset till (mot norr) och ett skjutfönster mot söder.

Så pass stort blir rummet att vi kan ha en hörnsoffa (antingen lounge eller nånting annat där man kan sträcka ut sig, alltså inte enbart fåtöljer), ett bord och lite till och så ska det i alla fall inte bli minusgrader där inne; bara så perfekt att kunna ställa undan en del större krukväxter som fått bo utomhus under sommaren.

Det här har du gjort bra, pv!

När det tar slut ...

Det blev en tung dag på jobbet igår, när en av arbetskamraternas far helt plötsligt gick bort och det alldeles på tok för ung! Detta - hur fort livet kan ta slut - var väl vad vi alla tänkte på mest hela tiden, allt medan köerna växte sig långa.  Även om många sommarkunder har börjat arbeta igen, så är det ju alla med sommarhus och som är pensionärer som är kvar, för att inte tala om alla tyska turister.
Vänliga människor hela bunten.

Nu, när sommarjobbarna har tackat för sig och givit sig av till olika lärosäten - (Hampus som ska läsa medicin i Lund har fortfarande inget boende)  - är det nästan enbart ordinarie personal kvar.  Lovisa (som plockar in varor) ska läsa ett halvår i London och känner sig aningen pirrig inför detta .., och Elin försvinner till högskolan i Örebro. En annan har påbörjat sjuksköterskelinjen här i Halmstad.

Inledde mitt värv med att skura kassorna och kassabanden och torkade rent på datorskärmarna; beställde hem nya frimärken (Lars Lerin) och så var det allt det vanliga.

Kom hem halv tio och gick raka spåret till duschen, totalt slut på.

Snart ska jag ge mig av igen.
Har tillbringat en timme på stranden i Steninge och frågade idag kvinnan som sitter där med sin rollator om hon kanske längtar efter ett dopp och om hon då behöver hjälp? Kanske att det kan ordnas. Kanske. Det är det där med balansen.

Intill mig slog sig en kvinna ner; hon var från trakten av Borås och hade deltagit i en kurs, men stannade själv kvar två dagar bara för att njuta av Halland i allmänhet och Steninge i synnerhet.

Själv simmade jag ovanligt länge .., vattnet var precis som igår ljuvligt, precis lagom svalt, kanske arton grader, kanske mera? Och inte en endaste manet har jag sett skymten av.

Hörvärt och smärtsamt ...

Foto: Anna Järphammar

Morgonens "Tankar för dagen" med Maria Hellström.

Börja om från början ...

Fyra månaders rehabilitering .., fyra veckors arbete, tre veckors semester, en veckas sjukskrivning och så nu .., blir det arbete. Nu blir det vardag.
Hostan har tackat för sig (tack och adjö, kom aldrig tillbaka!) och jag har svängt förbi Steninge och tagit mig en simtur i ett underbart ljuvligt (nu kom båda orden på en gång) hav, kanske arton grader, kanske sjutton, men skönt var det!

Kvinnan på rollatorn är där ofta och sitter och tittar ut över världen.
Längtar kanske att bada?

Ute på piren där badstegen är, skymtar ett äldre par på väg i vattnet.
Och ute på Storaskär slängde en man kläderna och hoppade rakt i plurret!

Flera cyklister stannade till och tog paus.
Några gick ut på piren ..,, stod där och tittade och plockade fram sina mobiler.

Bakom mig satt en man och en kvinna och kvinnan pratade länge, länge i sin mobiltelefon .., berättade om helgen som varit, om en tur över till Helsingör och om en operation som skulle ta tretton timmar!! Hon lät väldigt glad.

Sen åkte jag hemåt .., tog en iskall dusch och är nu snart redo för kassörskejobbet.

Måndagsfönstret ...

.... kommer från Östergötland och ja, där hade hon också håven med sig!

Tack Ulrika!

Denna dagen ett liv ...

Ja, eller en alldeles vanlig, stillsam söndag.
Det var nog mer så, tror jag.

Och ömsom skyfall och ömsom strålande solsken!
Pv som byggde på den inglasade altanen som blir så fin, så fin.
Tänk, där ska vi sitta under kulna höstkvällar .., tända ljus .., kanske en fotogenlampa ..,  en hörnsoffa att kura i .., ja, det känns så bra bara att tänka på det!

Sona - pv:s moster - kom och gjorde oss glada!
Med sig hade hon en nybakad (ännu ljummen) toscakaka som var så saftig och fin!
Och jag blev glad av att se hennes smultronstrumpr!
Det blev två timmars surr om allt möjligt; mycket handlade om det stundande bröllopet mellan Hilda och Patrik. Jag har lovat att hämta och skjutsa Sonja till och från bröllopet.

Det är faktiskt nästan sanslöst vad den här hostsvängen har tagit på krafterna!
Natten mot idag gick pv och lade sig på soffan Ektorp; då han inte ville väcka mig med sina hostattacker. Det går liksom fram och tillbaka. Själv har jag känt mig ganska pigg och i morgon blir det jobb igen.

Söndagsfönstret ...

Ett fönster från Kvistbro kyrka; den församling där Ulrika arbetar.

Och det var just den före detta stickerskan, numera dopperskan Ulrika, som hade håven redo.

Tack snälla!

// Rättat .., jag skrev först att det var från Höga Kusten.

Efter nio dagar ....

... är det dags för Meja, 10 år, att återvända till Ystad.
Meja har varit här så många gånger så hon är mer som en familjemedlem, ja, vi tillhör liksom samma flock. Hennes husse är mina barns pappa och vår Harry brukar - lika ofta - tillbringa en eller två veckor i Ystad när vi är på långväga semester.

Meja är nog den mest kontaktsökande hund jag har träffat.
Alltid, alltid vill hon vara nära och helst i knä och allra mest förälskad är hon i pv, ja, alltså när hon är här. Annars är det Emil som är den store favoriten och i viss mån Anders.

Hon älskar att springa omkring med en tennisboll i munnen och helst vill hon att man ska kasta den, men hon vill  a l d r i g  släppa den heller. Meja har pondus. Tro inte att Harry vågar sig i närheten för ta den där bollen.  (Men allra mest pondus har Nelly som är tre år äldre än Meja).

För kanske två, tre månader sedan opererades Meja för cancer i juvret, men hon har återhämtat sig bra. Lite halt är hon, men det är väl åldern.

När hennes husse svängde in på uppfarten, blev hon salig av glädje.
S a l i g! Och inte för en sekund att hon släppte honom ur sikte; rädd att inte få följa med hem.

På bilden sitter hussen och skådar instruktionspapperen för altanens skjutdörrar.
Jag kan säga att Ikea monteringsritningar är aningen enklare.

Innan Meja och hennes husse gav sig av söderut igen, blev det middag på Göstas Café.
God mat, som alltid.

Somliga rymmer från rabatten och slår sig ned i slänten.

Nu är det kväll.
Pv halvligger på soffan och tittar på superhemska, råa, gräsliga brittiska serien "Paula".
Svt 1.
Jodå, jag har också tittat, men det var för rått.
För mycket ondska. Nej, jag vågar inte.

Och idag laddade vi den nya, genialiska musfällan - inhandlad hos Lantmännen i Harplinge - och jag berättade för Mejas husse hur suverän den var .., fällan.
Ögonblicklig död.
Så smidig.
En timme senare öppnade jag dörren till diskbänksskåpet och där var verkligen en mus i fällan, men den lilla musen levde och hade bara fastnat med ena foten i smällan.
Men så gräsligt hemskt!
Det blev pv som fick agera bödel och för detta är jag honom evigt tacksam.
Stackars lilla mus, så förskräckt den ska ha varit!

Som jag älskar bra illustrationer ...

På Twitter och Instagram visas dom här och jag norpar dem rakt av.
The Economist är en brittisk tidning - det visste jag inte - men det är mycket jag inte vet här i världen.

Tidningsomslag, alltså.
Så genialiska!
Just nu hinner jag inte, men jag ska försöka få fram vem som gjort illustrationerna, det är ju oförskämt annars av mig.

Lördagsfönstret ....

Eller i alla fall delar av det, finns i ett rött hus - mitt ute i skogen - eller i alla fall det som en gång var en skog; nu är det nog avverkat och där, i det röda huset (där ett otal småfåglar köade till olika matplatser), där hälsade jag en gång på hos kvinnan som idag har födelsedag; nämligen Solveig Granström.

Solveig (vilket vackert namn Solveig är!)  är uppvuxen i Arjeplog i Norrbotten, men har bott länge i Dalarna.

Hon är en tusenkonstnär; fotograferar och gör egna fotoböcker ...

Hon målar .....

Och hon skriver inköpslistor .., har höns, en hund och en katt.

Stort grattis på födelsedagen Solveig och i det förra inlägget tipsade ellem i Skellefteå dig om en bok .., jag hoppas att du såg det!

Så trevligt!
Eller inte.
 
En liten mus som springer omkring i soppåsen.

Nu börjas det .., jag har sagt till pv att jag hört dem om kvällarna, så snart ljudet skruvas ned.

Pling i min mobil ...

Kl. 11.30
Det är Eva i Tyresö - men nu i landet Halland - som tar sin dagliga promenad längs stranden i Haverdal och nu har hon och Långe Maken rensat bort ett par kilo oljeklumpar som kommit mot land - eller kanske på land - och två röda rosor har också landet på stranden.

Och så skickar hon en bild där hon står - glad och fin - och med rosorna i ena handen.

Ännu mera pling!
Kl. 12.11
Nu är det Solveig i Dalarna (hon som så abrupt förlorade sin livskamrat Roland, ja, nästan från ena sekunden till den andra och som nu måste hitta andra stigar att gå på och inte vet man åt vilket håll kompassen visar heller ...?), jo, det är i alla fall Solveig som har bakat och vill visa hur hon stökat till det i diskhon.(Vilken underbar idé! Att visa sin diskho!)

Jag svarar att precis så där ser det ut när pv bakar.
Han drar fram allting och samlar på hög.
(Själv är jag förstås ett under av perfektion och diskar och - plockar bort - allt eftersom .., säkert inte det minsta miljövänligt! :)
Nåja, livet är inte oändligt och när det är dags att sluta ögonen lär man nog inte reflektera så värst mycket över hur det såg ut på diskbänken.
Jag undrar förresten hur det går för sportigajenny som ett tag ägnade sig åt att "shina diskbänken" (shaja, ska det låta som). Och nu ser jag att Jenny - som så många andra - har lagt ner sin blogg!
Aj, aj. (Nej, det var nog sportigajenny-bloggen, den här heter Jenny funderar.)

Och klockan 11.59 kom ett sms från Bodil på jobbet som undrade hur det går för mig.
Meddelandet avslutades med små rosa hjärtan och en kram.
Tänk, vad sånt betyder!
Jag ringde upp och sa - mellan hostsvängarna - att jag räknar med att arbeta på måndag. 

Fredag ....

Detta - en bild härifrån - var vad jag upptäckte på Hallandsnytt (eller heter det kanske Västnytt, numera?) i morse. Det handlade om lösspringande hundar i olika naturreservat och det är tur att man inte känner sig skyldig.

Det känns som om jag varit hemma och sjuk i fem veckor, men egentligen är det här den fjärde sjukdagen från jobbet. Ångesten, den där omtalade ångesten att ringa och sjukanmäla sig, har tackat för sig. Fortfarande hes och hostig, men inte på långa vägar som i början och mitten av veckan. Heja! Nu kan jag nog se fram emot att arbeta måndag som vanligt!

Och dagarna blir långdragna.
Långsamma.
Jag tittar på Gomorron-tv och där är Kattis Ahlström och Ted Wigren som programledare. Dom verkar vara ett samspelt par - det är långt ifrån alltid att så är fallet - och det märks så väl, tycker jag.
Eller kanske inbillar man sig?
Tror sig veta?
Eller är det för att det är fredag, som det känns mer avslappnat?
Ibland kan en programledare som i vanliga fall tycks så oändligt trygg och säker, förvandlas till en tyst liten människa som nästan verkar nervös eller som inte alls tar plats alls.
Så är det ju förstås överallt.
Med vissa arbetskamrater känner man sig trygg och säker; tillsammans med någon annan kan det bli precis tvärtom.
Och så är det ju även i det alldeles vanliga livet.
Vissa människor har alla koder till ens hjärta och man fattar inte hur det har gått till; man har ju inte ens sagt koden! Allt bara fungerar!

Bilden från tidningen El Pais. Foto: J. L. Sellart.

Och nytt terroristdåd, nu i Spanien.
Bilderna liknar alla andra bilder från såna hemskheter; människor som springer iväg i panik .., och ljuden och skriken och intervjuer med dom som varit i närheten.
Samma frågor.
"Kan vi någonsin skydda oss?"
Nej, det kan vi förstås inte, om vi nu inte tänker oss ett liv innanför hemmets fyra väggar i all evighet.
Det är farligt att leva.
Och jag tänker på såna som Annica i Karlstad som varit med om det här och alla andra som varit i närheten av liknande saker.
Mentala dörrar som kanske stängts och nu brutalt slits upp igen?

Lyssnade igår till Nordegren & Epstein, där Gunnar Bohlin vikarierar för Thomas Nordegren och gör det med den äran, på samma sätt som producenten Cecilia Khavar vikarierade i USA-podden och var så himla bra!

Det var då det värsta jag hostar just nu; dags för lite medikamenter!

Dagens fönster ....

Två små pyttefönster är också fönster!

Tack Ulrika!