Morgon i landet Halland, samt Dagens Fönster ...

Den här bilden togs genom mitt öppna fönster i Ystad och jag minns hur varm inombords jag blev, då, när kvinnan - vars namn jag glömt - passerade second-hand-butiken på andra sidan gatan och hur hon stannade till och klappade den alltid så vänliga hunden, vars namn jag också har glömt. Jana? Kanske. Nej, nu vet jag! Jonna.

Upptäcker en annan bild, en skärmdump från min mobil. 

Sonen vet att hans mamma städar väldigt rationellt ibland ., bara lägger över en duk där det är möjligt.

 

För tre år sedan höll vi tydligen på med Det Bästa som hänt under veckans gång. Anne i Mantorp hade plockat svamp ., Ulrika hade en kattunge som hette Virka .., Barbro - min kusin - hade vävt en matta .., Hedgrenskan besökt Ullared .., Monet hade antingen deltagit eller besökt en konstutställning .., Eva på Frösön gått på hundkurs .., och Helena/Cruella besökt Paris. 

Och på nyheterna nu på morgonen meddelas att president Trump och hans hustru Melania har testats positivt för covid-19. Nåja, det är ju inga bekymmer. Det ordnar sig.

Här är det tämligen lugnt. 

Pv har givit sig av till skolan i Getinge (kom hem och tycktes glad igår .., berättade om elever som sagt att han var bra på att förklara) och jag tittar på Morgonstudion och tänker mig nu att fixa kaffe. Arvid Nordqvists Gran Dia .., vilket underbart kaffe! 

Idag blir förresten minstingen i Skåne arton månader. 

Det går fort nu.

 Idag ...

Hur många fina höstdagar kan man bjudas på?

Det blev ännu en idag. 

Kanske inte så varmt som tidigare, men ljuvligt ändå. 

Slår på stort och väljer en annan promenadväg än dom vi brukar gå, ja, Harry och jag. 

Upptäcker hur många som bygger stoooora altaner numera; i alla fall dom som har hus med havsutsikt. 

Och hundar skäller. 

Harry stannar upp och lyssnar  s p ä n t .

Nån ny inkräktare som flyttat in?

Kanske en bjässe med lång svans?

När han lyssnat klart, sprätter han med benen så jord och grus yr, ja, det gäller att lämna avtryck. Att visa att man varit där. Att man finns. Må så vara med en pytteliten svans. 

Blir stående och surrar lite med en kvinna som är ute och stavgår. 

Hon berättar att egentligen bor hon och maken i Kungsbacka, lite norrut, men en stor del av året tillbringas i sommarhuset här i Stensjö. Och jag får veta att hon en gång arbetat som förskollärare, nu är hon - precis som jag själv - pensionär. 

"Vi bor uppe vid Ladan", säger hon, men den känner jag inte till. 

I tio år har jag bott här och det är inte långt till Rödabergsvägen, men likväl .., så är det. 

Vi går vidare, lite på måfå, Harry och jag. 

Möter Alice och Elsa (bästa kompisarna) och Alice som är en brun labrador på tolv år, hon har åldrats märkbart under den här sommaren. 

Ser ett upplag av till synes murkna björkstammar vilka ligger i en hög vid sidan av stigen. Försöker ta en bild genom ett hål, men det vill sig inte. 

Aha .., det är därför! 

Så klokt! 

Då vet vi det. Nån slags "bock", kanske? 

Du Bert, vet väl.

Och sen hemåt. 

Går längs Kattegattleden (cykel, - och gångbanan som följer kusten) och jag tänker att det blev en trivsam promenad. Vi mötte fyra personer och alla blev det lite småsurr med; det är inte dåligt och högst ovanligt. 

Nu är klockan snart fyra och pv ringde just. Han blev idag inringd från bemanningenheten och fick hastigt och lustigt ge sig iväg till Oskarström för jobb  från nio till fyra. I morgon har han tackat ja till ungefär samma tid, då i Getinge .

Själv ska jag cykla till affären och handla livets nödtorft.

Få se vad det blir till middag idag. 

Kanske nåt med pasta?

Ajöken, sa fröken.

 Gårdagen ....

Då kör vi till Skåneland och det är tur att vi ska söderut, för några mil från Malmö är det tvärstopp på E6:an norrut! Tre lastbilar är inblandade i en krock och vi ser hur det ryker från motorhuven från en av bilarna.

Köerna tycks evighetslånga och radio Malmöhus går ut med varningar. 

Där kommer brandbilar och en ambulans. 

Och solen!

Hela eftermiddagen blir vi hos sonen och hans familj och där är även äldsta dottern och Emma (som arbetar hemifrån - i ordets rätta bemärkelse, hon sitter med sin laptop i ett av gästrummen och svarar på frågor från ibland oroliga pensionär som kontaktat AMF-pension) och jag får följa med och se när lillkillen hämtas från dagis och jag kan inte ens tala om hur varmt det blir i hjärtat, när han, efter en stund, kommer med sin lilla hand i min eller helt enkelt vill bli buren av farmor! 

När vi kommer hem och han upptäcker pv, blir det nog lika varmt - minst - i pv:s hjärta. 

Vi damer är liksom inte så mycket att hänga i julgranen. 

Jo, sen får farmor hålla honom i knä och titta i små böcker med bilder av traktorer och lastmaskiner och när vi kommer till en sida med enbart olika sorters cyklar, bläddrar han snabbt förbi. 

Pv fixar såväl fläskpannkaka som äppelkaka med glass och den där minste vill prompt klättra uppför kockens ben  .., Emma återgår till sitt tillfälliga kontor (sitter på en madrass på golvet) och minstingens mamma kommer hem från dagens värv och pappan ger sig av. Att ha samma yrke och gå i skift .., ja, man hinner nog inte ledsna på varandra i första taget. Inte i andra heller. 

Underbart roligt är det hur som helst att träffa i alla fall delar av familjen. 

Och hur förvånad blir jag inte när den äldsta tar fram en present och säger att "det här är från mig och Anna!" och det visar sig vara ett akvarellalster, förfärdigat av Emma och Emils mormor Maggan. 

Under den här coronatiden harMaggan gjort en hel hög med akvareller där hon tar upp det här med karantänen och vad hon längtar mest efter, då, när allt ska bli som vanligt. Berra, hennes man, är verkligen i riskzonen, så dom har bott i sommarstugan - på landet utanför Norrtälje - i princip sedan eländet tog sin början. 

Det är förstås Berra och Maggan som trängs i den lilla poolen. 

Såå roligt att ha nånting som en god (och härlig!) vän har gjort! 

Tack Anna och Maria och tack Maggan!

 Dagens fönster ...

... fångades i ett annat gult hus, ett litet ett, snett över vägen.

Nu är det lilla huset delvis ombyggt och utbyggt. 

Sängen som skymtar nere till höger i bild, finns inte längre kvar. 

Den förvandlades till ved.

Sista dagen i september ...

Eller den sista morgonen, kanske. 

Lite kyligare ute. 

Småfåglarna sitter på parad och väntar på frukost och nerifrån vägen kommer Sigge jamande och kråmar sig runt mattes ben .., tycker väl att det är onödigt att ge dom bevingade mat först av allt.

Pv är fri. 

Vi tittar på Morgonstudion och att säga att vi förvånas över Trumps och Bidens debatt tidigare i natt, är väl att ta i. Programledaren kunde inte alls få nån ordning på dem - kanske minst av allt på presidenten - och jag har funderat på vem som hade klarat den uppgiften? 

Någon med verklig pondus.

Frågar pv. 

Janne Josefsson, kanske .., säger han. 

Nej, det tror jag inte på, enligt mitt sätt att se det har han ingen särskild pondus.

Någon kvinna?

Vad säger ni som tittar in här? 

Några förslag?

Jo, nu kommer jag på en: polisen Stefan Hector som var den som syntes väldigt ofta när det gällde terrordådet i Stockholm, för mig är det en människa med pondus och jag tror att det är det enda "språk" som Trump begriper.

Nu ska jag in i duschen. 

Vi ska på utflykt idag .. ett synnerligen viktigt papper ska skrivas på (inte av oss) och eftersom det enda tycks vara att vara på plats och ha pennan redo .., så får vi sätta oss i bilen och åka söderut. 

(Vår f.d. husvagn gavs till pv:s lillebror, som i sin tur - när han inte längre behövde den - fick sälja den. Men ägarbeviset stod fortfarande på pv .., pv skaffade papper från Transportstyrelsen, skrev på om ägarbyte och skickade delen till köparen. Denne struntade i att skriva på och hit hem kom parkeringsböter på fyrahundra kronor! Det var då det uppdagades att pv fortfarande, flera månader senare, stod som ägare. Nu ska det bli ändring på den saken.)

Nu in i duschen!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle. 

Och petuniorna blommar och blommar och nu, när det inte är så varmt ute och jag inte måste ösa på med vatten, är dom ännu finare än vanligt. 

I mitten av lådan är det glesare, det är Sigges fel. 

Ibland när vi har köksfönstret öppet, då försöker han hoppa upp och in i köket, med blomlådan som stöd. Aja, baja!

 Cecilia i Houston berättar ....

"Tack för tipset om Kvitterappen! Den finns för nordamerikanska fåglar också så den ska jag testa. Jag börjar bli bättre på att känna igen fåglar här men är riktigt usel på fågelsång. Det finns andra bra appar (tex Merlin Bird ID)om man vill se bilder, filmer och höra sång, men det verkar inte lika lätt att öva på att känna igen sången som med Kvitter appen.

På tal om fåglar så var vi och tittade på flyttande rovfåglar för 10 dagar sedan. Det finns ett ställe här i Texas, Smith Point (ca en timme härifrån), som ligger så geografiskt till att rovfåglarna strömmar igenom där på väg från Kanada och östkusten ner utmed Gulfkusten mot Mexico och vinterdomänerna. 

Dagar med nordlig vind kan vara fantastiska och när vi var där senast hade vi tur och det var tusentals (!!) rovfåglar som flög förbi. Fantastiskt. Under flyttsäsongen så är det en man där som räknar dem varje dag för Gulf Coast Bird Observatory. Jag kan inte hålla isär alla hökar än :-), men det är roligt att träffa de som kan, för de delar gärna med sig."

https://www.gcbo.org/avian-research-and-monitoring/smith-point-hawk-watch/

//Tack som delade med dig, Cecilia! 

 Sällskap ...

Nu på morgonen blir det pv som tar Harry på kissrunda. 

Själv fyller jag bringaren med solrosfrön och går ut och fyller på fröautomaterna, plus ekorrarnas egen servering - två små "bord" med fin utsikt -. 

En liten krabat sätter sig nån meter upp i eken och jag blir länge stående med utsträckt hand - fylld med frön - och ekorren tittar till synes förvånat ner på allt detta goda, men sitter lugnt kvar. Håller sig på sin kant. Eller sin gren.

När jag tömt bringaren, slår jag mig så ned i trädgårdsstolen och tittar ut på det lilla sällskapet som nu kommer flygande i full fart. Det är som om ett larm har utgått .."nu är hon äntligen här med mat!" Där är förstås ettriga pilfinkar (påminner om huliganer!), några blåmesar, talgoxar såklart och som alltid ett par nötväckor, vilka liksom sköter sig själva. Artiga. Väluppfostrade. 

Flyger hela tiden fram och åter. 

Väjer alltid för andra .. tränger sig inte före i kön.

Vänligast av dem alla är dock rödhaken. 

Alldeles ensam spatserar den omkring på marken ., sprätter lite bland nedfallna frön och det händer att jag först tror att det är en mus, men så ser jag det lilla röda bröstet. 

Vilken underbart fin fågel! Så charmig! 

En bra början på dagen är det, den där stunden ute hos fåglarna. 

För övrigt har jag laddat ner en app som heter Kvitter. Där kan man tävla mot sig själv .., ja, det gäller att snabbt känna igen fågelläten. Jo, tämligen beroendeframkallande, kan jag säga. Den fågel som jag oftast klickar fel på, är järnsparven. 

Man kan välja mellan tjugofem ellerfemtio läten och man har tre extraliv att ta till; dessa är utformade som ägg. 

Här kan man läsa om den finurliga appen.

Tidningsklippet längst uppe är från 2010, men jag tycker så mycket om det. 

Det tackar jag Åke Ekdahl för. Tack-tack Åke!

(Och igår skickade jag ett postens vykort till skådespelaren Timothy West och hans fru "Pru" och tackade för insatsen i tv-serien Kanaler, båtar och kärlek. Sååå mycket glädje dom programmen ger mig och så mycket kunskap!)

 Dagens fönster ...

Fönsterleverantören Ulrika har fått upp produktionen ordentligt. 

Här ännu ett bidrag! 

Tack Ulrika!

 Och så var det ny vecka igen ...

Och pv är fri idag - det var nånting enbart för klassföreståndare på skolan idag och den uppgiften har han inte i år - så vi blev två här hemma. 

Jag tog morgonpromenaden med harry. 

Det borde jag egentligen alltid göra, för jag är den mer morgonpigga här i huset, men när pv hade sina gamla arbetstider, ja, då tog han alltid harry en sväng innan han cyklade iväg och då var det ju inte så brått att gå ut igen. 

Så ringde en vänlig kvinna från Folktandvården i Söndrum och undrade om jag kunde tänka mig att byta tid; från i morgonbitti klockan tio, till klockan två idag? Jag sa att det kunde jag tänka mig. 

Vi var många i väntrummet, kanske sju stycken .., och alla satt med rejält mellanrum. Handsprit i foajén och ett flertal påminnelse-om-att-ålla-avstånd-anslag på väggarna. 

Redan vid telefonsamtalet fick jag veta att den jag skulle gå till, hans namn var Dag. 

Jag tänkte då - att av namnet att döma - det torde vara en man i min ålder och så var det också; han var fem år yngre än jag själv - född 1959 - och den vänligaste tandläkare jag någonsin besökt! Ja, även tandsköterskan var så rar och fin och när det hela var klart, kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken!

Hur väl minns jag inte mötet med en ung, färsk tandläkare som halvt skrämde livet ur mig .., ja, det lät som om jag lika gärna kunde sätta in löständer på direkten, eller varför inte göra i ordning Vita Arkivet! Här var det helt annorlunda! Långt efteråt var jag illandes röd om kinderna, precis som jag alltid blir när det gäller visiter hos tandhygienister eller tandläkare. 

När det var dags att betala, gjorde jag nånting som jag aldrig tidigare sysslat med: jag bad att få bli listad hos denne Dag. Sagt och gjort. Från och med nästa höst får jag ha honom som min tandläkare.

För övrigt ...?

Jo, vi har handlat till Sonja .., besökt Krauta och Elgiganten (ny laddsladd till mig, jag undrar vilken i ordningen detta är ..) och sen hemåt. 

Oj, nu kom pv med världens finaste vykort (postens riktiga) med bilder  på Anders, lillkillen och Anna!! Men vem är avsändaren? Det finns tre att välja på. Jag undrar just om det inte är Anna ...? Såååå glad jag blev! 

Nu mot middagsmaten framåt marsch!

 Och dagens fönster ...

... finns i ett uterum i landet Halland. 

Det är måndag idag och pv, som egentligen har ett eftermiddagspass på skolan, är fri, då det skulle handla om klassföreståndares uppgifter och nåt sånt har han inte i år. 

Då putsar han fönster i stället. 

Här  v i m l a r  av spindelnät och allra helst på fönstren! Lägg därtill när det blåser västliga vindar och saltet kommer farande från havet till .., en heltidsanställd fönsterputsare kanske blir melodin om jag någon gång vinner på det Tips jag aldrig spelar på. 

Dagens dörr ...

"Since I remember how much you like old doors and windows .., here to you, this wonderful door in the Brindisi countryside, Apulia".

Så skriver Gino L.DiMitri och jag säger  t a c k och vilken vansinnigt härlig färg på dörren! 

I februari 2015 fick jag ett annat - ett grönt - fönster från denne Gino och då skrev jag så här: 

"Hur kommer det sig att man får en bild av människa man aldrig har träffat - en man i Italien -? Ja, förmodligen för att man hamnar i nån slags bekantskapscirkel eller inte ens det .., långt ute i facebook-periferin når tentaklerna och så plötsligt vet någon att man tycker om fönster och så, en snöyrig måndagmorgon i slutet av februari, kommer ett vackert fönster susande genom rymden och landar i landet Halland."

Och det kan jag ju säga, att till Brindisi hade jag nog kunnat tänka mig att resa, men ..., jag är ju höjdrädd och det tycks vara ont om slättland just där.

 Dagens fönster ...

Ett höstlikt fönster i ordets rätta bemärkelse .., det kommer från madamen med alla hönorna! Tack Ulrika!

Ni kan väl hojta!

Barbro i Uppsala och Monet berättar att min blogg har krympt, ja, halverats i storlek. 

Hur många upplever den på det viset?

Och när började det?

Det knepiga är att Bert Bodin i Luleå (ögonblick i norr), för honom är den som tidigare. 

Ps. Jo, nu ser jag att på pv:s padda blir den också på det viset - mindre -. Någon kunnig  person som har en aning vad det beror på? Ds.

 Guldstjärnestunder ....

Det gäller att Ta Vara På ögonblicken. 

Carpe Diem är ju sedan länge så uttjatat, men tanken är väl densamma. 

Så det gjorde vi igårkväll.

Körde till Haverdal .., gick raka spåret till stranden och pv vägrade bada (han har som målsättning att ta ett dopp per månad - sommartid hur många som helst och nu har han klarat av septemberdoppet med råge och inväntar oktoberbadet!) och det blev den halvlånge som gjorde mig sällskap ut i det ganska kyliga havet. 

Det var skönt efteråt, som alltid, men iskallt om händerna på tillbakavägen. 

Kanske var det blåsten som gjorde det?

Min syster i Australien, hon blir alltid så glad när jag bifogar bilder i mejlen. 

"Å, Elisabet! En bild säger verkligen mer än tusen ord!" skrev hon senast. 

Men det stämmer inte. 

Den här bilden gör inte verkligheten rättvisa .., solnedgången var orangefärgad och det var så otroligt vackert! På bilden blev det bara urvattnat. 

Innan det doppades. 

Stranden i Haverdal är betydligt bredare än såväl här i Stensjö som i Steninge. 

Jag tycker att den är helt underbar! 

Vi åkte hem igen vid åttasnåret och lyssnade då till Jukebox i P4, en för oss sällan avlyssnad kanal. Det var Tomas di Leva som bjudit in Uno Svenningsson som gäst och just när vi passerade Steninge sjöng First Aid Kit så vackert för oss. 

Denne Uno Svenningsson .., sista sommaren tillsammans med mina barns pappa, då, var gång jag körde till Mossby för att bada, lyssnade jag om och om igen till den här låten, som kom att betyda mycket för mig. 

Idag är det söndag.

Pv har tagit vid gräsklippandet som jag påbörjade igår och nu tar han sig elvakaffe, fastän klockan är halv ett. Rättningen av matteprov har han klarat av. På bordet i uterummet ser jag högen av prov och en penna. Två kaffekoppar intill.

Och ikväll klockan 21.00 i Kunskapskanalen är det Kanaler, båtar och Kärlek, ett av mina favoritprogram. Jag har till och med satt fart på mobillarmet. Ikväll är det repris av det sjunde avsnittet, vilket jag tycker är det helt klart bästa hittills. Så mycket historia i det avsnittet!

Ja, det var det. 

 Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: 

"En morgon i förra veckan när livet kändes så där utomordentligt bra, tog jag en liten sväng ner till hamnen när jag hade kommit av tåget i Ystad. Andades havsluft och tittade ut över evigheten. När jag vände och gick till arbetet såg jag bilden. 

Stationshuset speglade sig i massor av fönster och sa "gammal är äldst". 

Vacker kombination sa min blick som alltid söker bilder. 

Ha en fin helg!" 

Vem som skrev detta fina?

Jo, det var Pernilla som bor i Skåne och har Ystad som arbetsplats sedan ett bra tag tillbaka.

Tack Pernilla - som som är som min mentala lillasyster -!

 Lördagstankar ..

Trots det jag skrev i gårdagens inlägg - det här med att helger inte betyder nåt särskilt - så måste jag tillstå .., jo, men lite betyder det ändå. Lördag är nåt särskilt. Då är det Ring-så-spelar-vi med Christer Lundberg och jag försöker alltid att lyssna när han är programvärd. Varför? Jo, han låter så vänlig mot alla som ringer och hoppas på tur. 

Och på helgerna - fredag, lördag och söndag - har vi ju DN och gårdagens kryss klarade vi av ganska bra, även om det var klurigt i överkant ibland. Dagens visar sig vara minst lika knepigt, men nu är det klart. 

Vi hjälps åt och pv fixar som alltid det längsta ordet.

(Våra hjärnor är funtade på helt olika vis!)

Sonen ringer. 

Han är på väg till sin kompis och lillkillen sitter i baksätet. Kompisen är brandman och jag anar den minstes glädje över att få hälsa på pappas kompis på jobbet - bland brandbilar och hjälmar -! 

Mera?

I morgontidningen skriver journalisten Lisa Magnusson att det var rätt att låsa in dementa patienter, med tanke på vad resultatet annars kunnat bli. 

Jag instämmer helt. 

När mamma var i början av sin demens, men ändå inte fullt tillräknelig, hände det ofta att hon rymde från gruppboendet. Fysiskt var alert .,. hon var snabbfotad och i stunder när personalen var upptagna med någon annan patient (ja, jag skriver patient, inte brukare) , då passade hon på och i ett huj var hon försvunnen. 

Överallt letade vi och en gång hittade vi henne promenerandes på järnvägsspåret. 

En annan gång hittade polisen henne, då var hon på väg till oss i Bjäresjö och befann sig långt ute på en åker. 

Bilden: bästa personalen på Ejdern!

Jag frågade då personalen varför inte ytterdörren till boendet kunde hållas låst, men fick då veta att det var inte tillåtet, då det kunde upplevas kränkande för "brukarna". Det hade också med brandsäkerhet att göra. Jo, men det kan man förstå.

Så småningom ändrades bestämmelserna (det var alltså inte personalen som stiftat dom reglerna), ett kod-lås installerades och därmed var det slut med mammas rymningar.

U n d e r b a r t! 

Under vissa perioder på boendet, hände det att andra patienter lämnade sina rum (ofta går dom ju lite oroligt runt, runt eller travar rastlöst fram och åter i korridoren) och planlöst tittade in hos "grannarna". Någon ville krypa ner i mammas säng, andra kanske bara längtade efter närhet. Kanske hittade man inte sitt eget rum?

Enligt mitt sätt att se det, hade det varit totalt omöjligt att hålla dom här patienterna ifrån varandra på ett vettigt sätt, men jag förstår känslan av att inte ta sig ut ur sitt rum. 

Men å andra sidan: vad hade alternativet varit, om någon av dem varit smittad?

Ja, hu så svårt det är! 

Och hur man än tänker och försöker sätta sig in i .., så blir det fel för endera parten. 

Om mamma (sitter till höger om sin mormor Lotta) inte hade fått ta emot besök på flera månader och dessutom blivit inlåst - vilket helvete -!  

Det rätta hade förstås varit att boendet hade haft möjlighet att anställa så mycket personal, så där så man kunde hålla koll på alla patienterna, men det går ju an när det är åtta boende som på Ejdern, men tänk, där det är långt flera! 

Sånt kan man fundera över en lördag i slutet av september. 

Med andra ord är jag tacksam att mamma slapp uppleva detta.

En sak till: i början av pandemin blev det diskussion på bloggen hos annannan; det gällde detta att äldre-äldre (eller väldigt gamla) människor i vårt land, ofta på boenden, helt enkelt inte fick sjukhusvård, utan lämnades att dö i frid i sin säng. 

Palliativ vård rekommenderades efter telefonkontakt med läkare. 

Jag protesterade våldsamt (ja, ganska mycket i alla fall) och skrev att jag verkligen inte kände igen mig. Nu vet jag att jag hade fel. Det var precis så det var på många ställen. 

Och jag ber härmed om ursäkt för att jag var så bergsäker på min sak. 

 Dagens fönster ...

"Fönster i Castelo Rodrigo med utsikt över ett landskap jag aldrig tröttnar på."

Vem som tog bilden?

Jo, annannan ... och då vet den som har läst här ett tag, att då är landet Portugal. 

Men .., vad är det det här som sticker upp som pinnar ..? Bara till prydnad eller ..?

Och tack för bilden! säger jag.

 Nästan helg ...

Men själva innebörden av "helg", den har ju förändrats i och med att yrkeslivet upphörde. Har man i hela sitt vuxna liv arbetat varannan helg - även storhelger - så blir såna här lokalradioutrop som "ååå, nu är det fredag, vad ska ni lyssnare ägna er åt i helgen!?" helt meningslösa, för ens eget schema bara rullar på. 

Nu, som pensionär, innebär helg .., just ingenting. 

Igårkväll kändes det  i alla fall n ä s t a n  som helg. Eftersom vännerna från Tyresö snart låser sommarhuset och säger hej och tack för dom här månaderna, bjöd vi dem på middag. I flera timmar blev vi sittande i uterummet (öppna fönster, öppna skjutdörrar .., en katt och en hund som gick ut och in) och det blev som vanligt himla trivsamt. 

Så här såg förrätten ut - bilden är från en tidigare sammankomst -. 

Pv hade gjort fiskgratäng på färsk torsk och till efterrätt en knaprig äppelkaka och så blev det ett par timmars prat - om precis allt möjligt - bland annat om låga pensioner, vikten av att inte bli beroende av en partners inkomst, e-handel .., ja, pratet gick fram och tillbaka. 

Eva vittnade om sin uppväxt med en far som hade veckolön (textilindustrin i Norrköping) och lättnaden när hon blev vuxen, hade ett fast arbete och aldrig behövde känna oron för pengar på samma sätt. 

Vi pratade även om lägenhetshyror och jag ringde min före detta arbetskamrat i Malå och frågade vad kostnaden för lägenheter - så där på ett ungefär - ligger på i Malå, men han hade mest sin egen hyra att referera till.

Hyran visade sig vara tämligen låg, men så har han en 1:a också. 

"Det vet du väl Elisabet hur handelslönerna har varit ...", sa han och ja, det vet jag.

Fredag, ja. 

Det betyder DN:s Nutidskryss som idag handlar om språk och korsordsmakaren - en kvinna - har riktigt kluriga frågor. Nutidstestet som vi gör varje fredag (också i DN) gick sämre för mig. Det är nu tredje gången på raken som jag förlorar mot pv och det hjälper inte att jag en gång hade full pott, nu får jag verkligen skärpa mig! 

Nu ska jag i alla fall gå ut och klippa gräsmattan. 

Och tänka på härliga sommardagar då vi var ute till havs och kanske längta lite till kommande seglatser. Just det, ja. Man ska leva i nuet. Det glömde jag bort. 

 Fredagsfönstret ....

Det här fönstret fångades - eller sändes hit - den fjärde september och det var Ulrika som tog bilden. Hon bifogade en text också. 

"Chrille och jag åkte på minisemester till Hajstorp och Göta Kanal. Hyrde en pyttestuga som är en gammal kuskbostad, supermysigt! 

Utanför på baksidan en fårhage med Gotlandsfår."

Tack Ulrika!,ger jag.

 Dagens Ros ...

.... är den här. 

Den står så fint och blommar och blommar och idag slog den här ut .., den ser ju nästan ut som en pion i formen! 

Namnet är Ingrid Bergman, om någon är intresserad.

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Fönster från Casa Cisterna i Castelo Rodrigo i nordöstra Portugal". 

Vem som höll i håven?

Jo, den här madamen, förstås.

Tack! säger jag. (Och lägger till: vilket underbart ljus!)

 På kvällen ....

Det var igår alltså .., körde vi till Haverdal och tog ett kvällsdopp.

Bråttom var det, ty solen var på väg att tacka för sig. 

Vilken ljuvlig sensommardag det då hade varit! Eftermiddagsfika hos Ecke och Britt och där var även tvärs-över-gatan-grannen Birgitta och kanske blev det sommarens sista "grannfika"? 

Om detta - höstens ankomst - pratades det en hel del och vad det betyder. En tänker sälja sin lägenhet och vill flytta närmare in till stan .., Ecke och Britt berättar om hur annorlunda deras tillvaro är här, ute i sommarhuset/stugan, såå mycket mera frihet - och det pratades om pv:s jobb i höst (tre i sällskapet har varit lärare) .., och jag berättade om min före detta arbetskamrat Gerda - underbara, goa, rara Gerda - som hämtade sin man från en dans och så där gick pratet. 

Harry låg i skuggan under ett träd och lyssnade förstrött till det hela. Eller så längtade han bara efter löptiken Alice - det är nog det mest troliga -

Och så vid halvsjutiden, blev det då ett dopp i havet. Någon timme blev vi kvar hos vännerna från Tyresö (som också snart tackar för sig och blir borta hela vintern) och då blev det prat om böcker. Vi kom av någon anledning in på tidvatten och hur det skiljer sig runt jorden och då hamnade vi i Lyme Regis i sydvästra England, där jag en gång var på semester med AP och  d å  ..., kom vi in på fossiler, vilket var typiskt för just Lyme Regis.

Eva blev då alldeles till sig och vittnade om en bok hon läst; den handlade om Miss Mary Anning, född och uppvuxen just i Lyme Regis och här kan man - väldigt kortfattat och säkerligen tänkt för barn - få veta lite mer om denna Mary. 

Man kan också titta in hos Wikipedia och får då veta ännu mera om denna fantastiska kvinna. Jag minns att jag under besöket i Lyme Regis köpte en souvenir i form av ett fossil, ja, det var ett riktigt sånt. 

Nu på morgonen kom ett sms från en entusiastisk Eva.

"Du måste läsa om henne!" stod det.

Nej, det måste jag såklart inte, men jag ska nog göra det ändå. 

Tack för tipset Eva!

 Dagens fönster ...

"Fönster i Vreta Kloster kyrka i Östergötland. 

Nästan alla i min familj kommer från Linköping och här ligger min mormor och pappa begravda. 

Underbart vackert och rofyllt ställe med historiens vingslag susande...". 

Så skriver Monet 

Tack! säger jag.

Tycker jag om ....

Jo, det  k a n  ha att göra med att själv börjar fatta åtminstone en liten del av det här med att vara på en båt, men egentligen tror jag att programmet "Över Atlanten" hade lockat mig ändå.

Jag tycker verkligen om det! 

Men varför, kanske någon undrar?

Jo, det är intressant att liksom "lära känna" människor vilka man har haft en diffus bild av (eller gjort sig en egen bild) och så visar den sig vara helt annorlunda. Ofta till det bättre!

Klas Eriksson, t.ex, känd från tv-programmet Leif och Billy som jag aldrig riktigt har tyckt om - programmet, alltså - är helt underbar på den här båten och den som ofta får mig att le. Henrik Larsson också, för att inte tala om Sofia Wistam, men alla bidrar!

Övriga medverkande är Tareq Taylor, sångaren Tommy Nilsson och slalomåkerskan Frida Hansdotter. Kapten ombord är Gunnar "Gurra" Krantz.

Ingen människa i världen skulle få mig att ens tänka tanken att ge mig ut på en seglats över Atlanten och när jag ser allt som kan hända - och händer - blir jag än mer övertygad! 

Ikväll klockan nio sänds det femte avsnittet och jo, vi kommer garanterat att titta!

Kanal 5, om någon är intresserad. 

(Finns även på D-play).