Klockan är nästan tolv på natten när vi tar oss fram över Alsensjön.
Snöklädd Åreskuta i bakgrunden.
Jämtland.
Tystnad.
Klockan är nästan tolv på natten när vi tar oss fram över Alsensjön.
Snöklädd Åreskuta i bakgrunden.
Jämtland.
Tystnad.
Hos Eva och Mats på Rödön pratas det actionfilm.
"Men jag kan minsann också ...!" säger Eva.
Och fram åker kameran ...
Att sitta tillsammans och äta god mat och dricka ett gott vin .., att småprata och ha solen mot kinden ..., att ha goda vänner omkring sig .., att slänga brödbitar till husets skata som skuttar omkring på gräsmattan .., finns det egentligen nånting i livet som betyder mera?
Det här med vänskap, det är som en enda stor present.
Och det är sommarkväll i juni och vi är i Jämtland där jag lätt som en plätt skulle kunna bo .., och Gunnar och pensionatsvärden sitter intill varandra och tar upp var sitt munspel.
Ja, ja ..., det är väl inte som den eminente Sven Zetterberg, men ... ja, glad blir man då!
(Obs. lägg märke till Gunnars allt mer illröda kinder ...,-)
Gunnars mamma är 94 år ung och visserligen har hon problem med minnet, men för övrigt är hon pigg och alert.
En gång i världen var Anna kulturnämndens ordförande i Krokom .., hon har suttit som nämndeman ..., och när hon var ung kompade hon sin pappa .., ja, hon spelade orgel och han, "Ol-Larsa", spelade fiol, ja, hon är musikalisk och kan traktera såväl munspel, fiol och orgel.
Så här berättar hon i bladet med titeln "Låtar och visor":
"Min far, min farbror Gustaf i Hag och deras goda vän Ol-Jonsa träffas för några timmars fiolspelande. Det blev många låtar och många kommentarer kring dessa. Jag som liten flicka fick detta i blodet och ganska snart kunde jag kompa dessa låtar på orgeln, det var kanske inte så roligt alla gånger, vädret var vackert och andra lekar hägrade, men jag satt troget kvar och trampade på den gamla orgeln."
Och vig är hon också.
När hon går uppför backen till sig, råkar Anna snava och faller handlöst till marken och jag tänker att hjälp, nu dör människan .., men efter några sekunder tittar hon upp och sedan är allt bra igen.
Vid middagen sitter pv och Gunnar och spelar munspel, så där som en liten duo.
"Det kan ju jag också .., jag har upptecknat en polska .. så här låter den ...!" säger Anna och sträcker sig fram och tar tag i munspelet.
Det blir nästan lite magiskt.
Och väldigt, väldigt mycket glädje.
Om man är mormor, så tycker man förstås att där inte på hela jorden eller ens i hela universum finns en så fin och go och rar Emil som just han som är Kapten Lintott och det är precis sånt släktingar får tycka.
Och nu, i gröngräset här på Rödön, bland tre hästar i en hage .., familjen Blåmes i sin lilla, lilla holk, har vi sjungit och gratulerat och pv har spelat "ja, må han leva!" på sitt nyinköpta munspel, allt medan Eva stampade takten med sandalklädda foten.
Grattis igen Emil!
I loppishuset någonstans kring Orsa ., jag står ute på gården och pratar med självaste loppiskvinnan och pensionatsvärden är kvar inne i huset .., han går där och tittar lite bland allt som är till salu.
Plötsligt hör vi musik!
PV har hittat ett gammalt munspel
Och jag vet precis varför jag tycker så mycket om den mannen.