Och så kommer Annika på besök.
"Virriga Annie", kallade hon sig när hon kommenterade här på sidan, då, för ett par år sedan.
Nu är hon bara sig själv.
Annika.
Hon är Skorpion (fyller år nästa söndag ...), har vänster tumme upp och är lång och reslig.
"Vad då ...? Min mest framträdande egenskap .., som jag själv ser det ..?" säger hon.
Det blir en stunds funderande.
"Tja .., det är nog min livsglädje .., det tror jag", säger hon.
Jag håller med.
Plust att hon i mina ögon är så otroligt moderlig.
Omtänksam, är ett annat ord som jag förknippar med henne.
Titta, så fin loppisskeden är, den som jag köpte i somras.
Fyra stycken för 40:-, tror jag att det var.
Annika har vuxit upp i Tyskland, men man skulle kunna tro att hon kommer från Spanien eller Italien .., för hennes kroppsspråk är livligt; som lärkvingar flyger hennes händer i luftgen .., och hon skrattar ofta och mycket.
Vad pratar vi om den här dagen i slutet av oktober, då, när vi går längs kajen?
Jo, vi pratar om vad vi tror att vi gör om tio år .., hur ser tillvaron ut då?
Och det blir surr om att trivas med sin ålder .., om att möta män som är annorlunda .., om att bo i kollektiv .., ja, sånt.
På väg hem till soffan Ektorp som då har varit utan sällskap i någon timme eller två, slinker vi in på Lisas Skafferi och köper lite gott bröd och två bitar morotskaka.
Och sen fortsätter pratet.
En alltigenom fin tillsammansdag blir det.
Just så är det.
