Så här känns det.Femton minuter får jag vänta innan det är dags för intervjun.
"Dom sitter i ett möte ..", förklarar charkkvinnan, hon som har så filurig blick.
Under tiden står jag och småpratar med några av de anställda, samt en kvinna i min ålder som bjuder på Östras goda kavring som hon skurit upp i små, små bitar.
I trettiosex år har kvinnan arbetat inom ett och samma företag, det som sedan flyttade till Schweiz, och plötsligt, vid femtiofem års ålder stod hon utan arbete.
"Man brukar säga att marken dras undan från ens fötter och
precis så var det .., och jag sa till min man att jag kommer nog aldrig mer att känna glädje ., ja, jag minns precis, klockan var tjugo i ett den där dagen när en kvinna från huvudkontoret ringde och ville prata med mig, jag var på väg ut på lunch .., det var då jag fick beskedet ...", säger kvinnan som har så vänliga ögon.
Nu arbetar hon åt det stora bageriet och är ute och bjuder på smakbitar.
Om hon trivs?
"Oh ja, men det är tungt att en hel dag stå rakt upp och ner på ett butiksgolv av sten, ja, jag är alldeles
färdig när jag väl kommer hem!" säger hon.
Och så dyker mötesdeltagarna upp och det tas i hand och hälsas och någon visar vägen till lagret.
Det är chefen och hans hustru (som också arbetar i butiken), där är en av de anställda (en ung man som börjat där som 15-åring med sommarjobbsplock, nu är han en klippa, alltid vänlig och hjälpsam när man frågar om nånting .., det var han som så frenetiskt letade upp en burk surströmming till mig i höstas ...), där är också en man från själva butikskedjan - han är där i ett annat ärende -, och så jag själv då.
Vi sitter i personalrummet och det bjuds på kaffe och småfrallor och stämningen är lättsam.
I kanske en dryg timmes blir vi där och
allt möjligt pratas det om och allt eftersom tiden går släpper den spänning som ändå kurat inombords och det blir mycket skratt och ja, det känns helt enkelt hur bra som helst.
Chefens fru sitter på min vänstra sida och ser så rar ut och hon säger ..."stackars dig, fyra stycken är vi .. jag tänkte .., å, det känns nog inte roligt för dig ..?"
När mötet är avklarat står vi en stund ute på lagret och vi pratar plu-nummer (4011 - bananer, 4061 isbergssallat .., likadana nummer, konstaterar vi) och frun frågar från när jag kan tänka mig att vara tillgänglig och jag säger att eftersom jag är arbetslös, så går det bra när som helst och hur som helst lovar dom att höra av sig.
Hur det kändes?
B r a.
Alldeles illröd om kinderna var jag på hemvägen och nu sitter jag här och ler för mig själv - lika illröd än - (precis som efter varje måndagsmöte i Ystad), spelar julmusik och ska ta en kopp kaffe.
Det här blir spännande.
Inget är bestämt, men det kändes
jättebra.
