Förvandlingen ....

Det är egentligen helt obegripligt vad som har hänt med sigge nilsson!
I sommar blir han tio år och från att ha varit den mest asociala katt jag någonsin träffat, har han - särskilt sedan vi kom hem från Sälen - varit den största av kelgrisar!

Och plötsligt kommer han obekymrat in till oss i vardagsrummet, hoppar upp i soffan och kryper nära, nära pv och låter sig gosas med (helst vill han bli kliad på huvudet) och sedan ligger han kvar, med huvudet intill pv:s hand!

Harry ..., ja, han tycks måttligt road.

Viktig rättelse ....

"Du har ju lagt in helt fel länk till det som jag övar mest på, det är inte Mozarts variant, det är ju Bach!" säger pv uppbragt när jag kommer upp på morgonen. (Eller ner).

Jaha, ja.
Det är alltså den här han övar på.
Och övar och övar.

Det blir nog bra det hela.
(Men igår berättade pv att sigge lämnade Gunnars Rum när övandet pågick som mest. Det är där pianot står och pv sitter).

Dagens fönster ...

"När solen kom upp i öster och vi fick vakna till detta härliga fönster från sjuttonde våningen strax och lite till söder om Söder.

Turtlan på Båtmässehotellet".

//Tack Annica!! 

Lördag i mars ...

Ungefär så här - men med några stråk av solsken och blå himmel - har det varit idag.
Mellan varven duggregn.

Tittade in i affären; dels för att handla, men också för att leta upp en artikel i gårdagens DN, men där fanns ingen DN alls från igår, så det blev tji med den saken. Det var krönikören Andrev Walden (hur lätt är det inte att tänka på dragspelaren Andrew Walter .., ja, det fordrar ju en viss ålder för att komma ihåg honom)  som på sin instagramsida har små utsnitt av sina krönikor och jag tycker att han är så suveränt bra.

Och så agerade jag hemtjänstpersonal till friherrinnan och handlade även till henne och sen hemåt igen. En långsam dag det här. Skidskytte (utan svenska framgångar) .., storslalom (inte bättre där) och så vår nya kulturminister Amanda Lind som intervjuades av Fredrik Önnevall. Amanda Lind må vara hur begåvad som helst i sin nya roll, men själva intervjun och hennes svar var i mina ögon totalt själlösa. Det var som en förprogrammerad pappersremsa som kom ut.

Men en ljuvlig runda med harry blev det.
Att gå under ekarna i början av Ejdervägen är ett litet äventyr, särskilt när det blåser.
Vid riktiga stormar har grenar dråsat i backen och det finns boendes längs vägen här som knappt vågar köra förbi när det blåser som värst; av rädsla för att inte bara grenar, utan hela träden ska falla till marken.

Ikväll är det Melodifestival-avslutning.
Jo, jag ska titta.
Pv övar och övar och övar för morgondagens konsert i Smålandsstenar, sju-åtta mil åt nordost.
Aldrig någonsin har jag hört honom kämpa så med det som ska sjungas och det är mest detta som vållar honom huvudbry. Eller i alla fall bry.
Och så den här, fast då ska dom sjunga den alltså.

Ja, ja.
Hur ser min morgondag ut?
Säg det.
Lite yoga .., förhoppningsvis en låååång promenad i solsken ...., ja, lite så.
På måndagkväll är det filmstudio och förutom årsmötet (som jag skippar) visas en av mina favoritfilmer alla kategorier, nämligen den här. Jag har nog sett den femton gånger och kan nästan varje scen utantill, men alltid ser jag nånting nytt. Och musiken är underbar!

Fler planer.
Idag bestämdes att vi åker norröver, bland annat till Dikanäs i sommar.
Det är egentligen bara moster Gunhild kvar av den äldre stammen och jag ska försöka få titta i album - om hon har några - och träffa kusinerna och kanske andra släktingar. Och på vägen upp kanske vi kan hyra rum av en herre i Vaplan, det skulle vara trevligt.

Dagens fönster ...

"Tänker att detta slitna fönster faller dig i smaken. Dock är det ett fuskfönster som finns i entrégången till restaurang Supper i Stockholm.

Ett ställe med god mat men med musik som bara ökade hela tiden. Till sist kunde vi inte prata med någon annan än den som satt vid sidan om :-)

Hälsningar Christel."

//Tack snälla som hade håven redo! säger jag.

Tillsammans .....

Ännu en arbetsfri dag, ja, för mig, inte för pv.
Ösregn - som vanligt - höll jag på att skriva och skrev verkligen.
Och blåst!
Igårkväll flög två av rutorna i växthuset sin väg, ja, landade på marken och vilken välsignelse att vi valde härdat glas, för båda rutorna höll!!
Det varnas för storm i Skåne och mot Laholmsbukten, men vi klarar oss kanske?
Hur som helst tog pv bilen till skolan; vill nog slippa motvinden.

Och igårkväll hade vi Sonja och friherrinnan på middag.
Vi satt i uterummet (som värmts upp flera timmar tidigare) och det blev rårakor med lingonsylt och stekt  f l ä s k  och till efterrätt pv:s finhackade fruktsallad med granatäpplekärnor och så vispad grädde till. Han hackar så fint, så fint, ungefär som Felix djupfrysta pyttipanna!!

Nu väntar en helg med skidskytte från Östersund och Halmstad Kammarkör har konsert någonstans i trakten av Simlångsdalen, så för pv går halva lördagen åt till detta (konserten), själv blir jag hemmavid.

Ska ägna en del av den här dagen åt att försöka hitta en fin tapet till sängkammaren.
Jag vet på ett ungefär vad jag vill ha. (Ja, han har överlåtit valet åt mig).
Spännande!

Dagens fönster ....

...  och det var en hel svärm, fångades av ellem som ännu är - eller har varit - på semester söderut.
Tänk, att få uppleva en blå himmel och solskuggor!
Sicken lycka!

Tack ellem!

Internationella kvinnodagen .....

I hela mitt liv har jag varit omgiven av starka kvinnor.
Eller kanske mer ..., kvinnor som i alla fall jag själv har uppfattat som starka.
Mormor Betty förstås, mamma, mina systrar och mina egna döttrar.
Och mina mostrar och kusiner.

Tidigare på kvällen - innan männen kom - sju kvinnor runt bordet och vi pratar om det som är viktigt.

Men också alla kvinnor som fanns där i ens barndom.
Granntanterna .., kamraternas mammor.
När jag tänker tillbaka är det bara kvinnorna jag kommer ihåg .. männen fanns där i bakgrunden, men så mycket mera var det inte.
Det var kvinnor som brydde sig och tog hand om; som bjöd på hemkokt saft och nybakade bullar.
Kvinnor som blev till nån slags stor famn.

Och senare i livet .., alla kvinnliga kollegor som man har haft och som kommit att betyda så mycket.
Kvinnor som satt - och sätter - avtryck.
Siv i Stockholm som lärde mig vad yrkesstolthet handlar om .., Gerda i charken hemma i Malå och Åse i Ystad - denna alltid så vänliga och rejäla klippa - Gunilla och friherrinnan här i landet Halland.
Och Bodil från Norge, denna urstarka kvinna och chef som var så annorlunda; som aldrig ändrade rösten när hon pratade med vare sig småbarn eller hundar och som arbetade hårdare än någon annan.

Min mammas mormor och hennes fyra döttrar och alla syskonbarnen. Mest töser.

Och så alla kvinnor som man mött som att spår.
Margit, till exempel, hon som drev boendet på Bornholm där vi tillbringade tre nätter.
Aldrig att jag glömmer hennes värme och det mottagande vi fick vid ankomsten!
Margit satte spår.

Det här blir mitt bidrag till kvinnodagen.
Inget politiskt storvulet - jag önskar bara att alla unga flickor finge växa upp och ha möjlighet att själva styra sina steg - men ett  t a c k  till alla kvinnor, tanter, alla småtöser och tjejer, vilka sååå har berikat mitt liv!

Och alla bloggkvinnor, förstås!
Ni är många!
Tack! säger jag.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Sitter i entrén på Falu lasarett och väntar på sjuktaxin. 

Har äntligen fått lite järn påfyllt. Tänk om man blev pigg och studsade fram samtidigt som det droppar in i blodet. 

Trevlig helg och jag hoppas att det inte blir alltför eländigt med stormar och regn hos er till helgen. 

Kram, Kerstin i Dalarna".

//Tack Kerstin! säger jag. Och så roligt det var att ses! säger jag om igen.

Dagens fönster ....

Någon gång i somras eller möjligen i höstas, fick jag en sån fin bukett av friherrinnan. Hon hade - provisoriskt - satt blommorna i en konservburk och där fick dom stå, det blev hur fint som helst.

Så här ser den ut nu, buketten och på nåt sätt är den ju fin på sitt sätt.
Den milt gröna skålen var en present från Kent i Växjö.

Och dagens väder: grått, grått, grått.
Regndroppar på fönsterrutorna, småfåglar som väntar på mat.

Pv, som rings in av en bemanningsenhet, kom  f l y g a n d e  nerför trappan och sa att han sett fel, det var inte imorgon han skulle arbeta extra, utan idag!! Vid en närmare titt på sin mobiltelefon visade det sig att det var bemanningsenheten som skrivit in fel datum; han är verkligen  f r i  idag.
Så tog han Harry på promenad och jag fixar frukosten.

Så blev den här dagens början.

Inget viktigt ...

Visst är det vanvettigt vackert med ägg!!
Vilken genialisk förpackning!
Femtiofem kronor för ett flak med trettio ägg, det tycker jag inte är farligt.
Jag handlar dem i Ullarps gårdsbutik, knappt fem kilometer härifrån kanske.
Där finns vid infarten en skylt där det står nånting om glada höns, men det vet man väl inte hur glada dom hönorna är, men frigående i alla fall.
Och äggen är jättefina och goda!

Vackra är också tulpanerna som jag köpte på Willys i Falkenberg i lördags, då, när jag bara hade tjugotvå kilometer kvar till det gula huset. (Det gula huset ligger precis mitt mellan Falkenberg och Halmstad). Är det nånting jag verkligen unnar mig, då är det just tulpaner.
Rosor köper jag aldrig, inte liljor heller (mest för att jag saknar större vaser), men tulpaner .., jo!

Det är samma procedur var morgon; då kommer ett gäng ekorrar - oftast två eller tre - en gång till och med sju .., och norpar sig solrosfrön. I morse var det dels den här akrobatiske krabaten, men också en som höll till i fröautomaten med en massa hål i. En tredje ekorre tycktes omåttligt irriterad över att inte komma åt detta goda .., och retade den andre mest hela tiden .., så blev det ett jagande efter varandra på gräsmattan och upp i eken och i boken! Det är inte klokt så snabba ekorrar är!!

På förmiddagen tar jag harry på johanssonrundan. När bilden tas är vi på hemväg, då har vi liksom gått i en runda. Vid klart väder ser man hamnen i Falkenberg .., nån silo eller två.

Och det var här länsstyrelsen beslöt att det skulle röjas helvilt för något eller några år sedan.
Stoooora bestånd av enbuskar och björbärssnår slets - till pv:s förtvivlan - upp.

Och där är det stora röda huset som Maria (äldsta dottern) tycker är så fint.
När man är där, då är det inte många minuter förrän man är hemma.
Fyra, kanske.

Over and out.

På jobbet .....

Igår på jobbet frågade jag om jag fick ta en bild av dom här fina arbetskamraterna; Cornelia och Emma. Jo, det skulle jag få. Och det här var den första och oj, oj, nej, absolut inte, den var ju inte det minsta bra, nej, en ny bild skulle tas!
Just så här upplever jag dem båda!

Det blev den här.
Nu var dom nöjda.
Men åååå, det var ju inte dom, liksom!!

Så svårt det är med fotografier!

Dagens fönster .....

"Här kommer fönster från Templo Ekumenico på Gran Canaria.
Idag blir det bad och strand.
Doppade mig som hastigast igår. Jätteskönt, när man kom förbi
vågbrytningarna.

Hälsningar ellem."

// Tack ellem! Så snällt av dig att ta fram håven!

 Ni vet .....

... det där förfärliga ögonblicket när man - nyss uppstigen - slår igång sin mobil på morgonen och det första man ser är sig själv och man ryggar tillbaka och drabbas av nånting som liknar panik - är eländet verkligen så förfärligt -!

Så var det i morse när jag upptäckte bilden där jag håller en skylt på jobbet.
Inte nog med att jag hade dragit anoraken över huvudet utan att titta på resultatet, jag brydde mig inte ens om att kolla på kameradisplayen, jag kände mig så nöjd och glad.

Tills då i morse.

Sen tänkte jag att det var väl sjuttsiken om det inte skulle gå att få till nåt bättre, men hur jag än - själv - försökte med kameran, så blev det nästan lika hemskt. Ulrika, hon kan konsten att smajla rakt in i bilden, men se, det kan inte jag .
Har man sen en halsduk virad om halsen, försvunner ju lite hull, ja, det men det är ju trots allt lite smart. Man kan även stötta med händerna mot kinderna - det blir som en ansiktslyftning - men det är ju hopplöst när man med ena handen ska ta bilden.

I min digitala papperskorg finns nu säkert tio bilder långt värre än denna, men det var trots allt det bästa jag kunde åstadkomma för dagen.

Ajöken, sa fröken.

Tisdag i landet Halland ....

Från snövita vidder och höga granar, till ösregn och blommande hassel.
Det går det med.

Och krokusar på väg upp

Påskliljorna bidar sin tid bland vissna eklöv.

Överallt växer mugröna och kaprifol.
Jag ser forsythia som är på gång.

Och inte tänkte jag väl kanske på att nävorna sprider sig nåt så ofattbart!!
Funderar ibland på att plantera tåliga buskar vid västerväggen, men nog är det ju trevligt med lite blomster också.

När jag sedan kommer hem från promenaden med harry (idag går vi en längre sträcka)  upptäcker jag ett sms som jag helt missat.

Det blir bra.
Nu har jag tre dagar i mars i alla fall.

Återhållen vrede ....

Foto: Cecilia Uddén

På väg hem från Sälen i lördags, hade jag inte så mycket annat att göra under körningen än att lyssna till Sveriges Radio. Någonstans i början av resan blev det "Godmorgon världen" och där kom då ett inslag av utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén.

Det är inte ofta som jag tycker mig uppfatta en vrede hos den intervjuade reportern - visserligen återhållen vrede, men ändå - men det gjorde jag nu. Att lyssna till Cecilia Uddén som samtalar med före detta IS-anhängare .., en tysk mamma och så en svensk man som påstår sig endast ha varit "ambulansförare" .., det var hur intressant som helst.

Jag kokade av ilska (inte ens återhållen) under intervjun och tänkte att med dessa människor har jag inte ens ett  u n s   sympati.

Här, tre minuter in i programmet, är intervjun.

Vanlig måndag ....

Om det nu finns nånting som är vanliga dagar?
Vad gör man då?

Jo, man tänder ljus och njuter av en helt ordinär vardag .., tittar på Svt:s Morgonstudion och tänker - för tionde gången säkert - att denne vikarie Hannes Nelander som är en av programledarna, han är sååå avslappnad och så  b r a  och på nåt sätt blir hela stämningen så trivsam och han ställer följdfrågor som inte låter som om det stod på ett papper.
Tillsammans med Caroline Neurath blir dom ett himla bra team, ja, hon också tycks mer avslappnad.
Så hemskt att sitta här och bedöma andras sätt att sköta sitt arbete!
Tänk, om kunderna skulle göra samma sak.

"Ja, idag var Elisabet verkligen virrig, hon gjorde fel på travet .., lika så gott att hon håller sig hemma och är pensionär!"

Sånt.

Vid elvatiden ringde telefonen.
Det var Cornelia i delikatessen som frågade om jag kunde komma och hjälpa dem med några skyltar?
Det kunde jag.
Åkte först till Flygstaden och köpte nya textpennor och till min glädje hittade chefen gamla textark (såna gula som jag alltid använde under Ica-tiden) och påhittiga Marie lät för ett par år sedan plasta in bilderna av semlorna och sen var det ju bara att ställa sig och texta.
Att ha bra pennor är en förutsättning för att bokstäverna ska bli som man vill ha dem.
Helst snedställda, men såna fanns inte i rött (inte den större varianten), så den får jag bara använda till siffror, där går det bra.
Som ni ser borde jag gå en tulpan-textnings-kurs, men dithän har jag ännu inte kommit.

Därefter till Matöppet i Harplinge (en liten butik som hänger på det så kallade repet ...) och returnerade en tunika som inte alls motsvarade mina förväntningar och så hemåt.
Tog halvtrekaffe tillsammans med pv och äntligen ringde friherrinnan som idag besökt veterinären
med Shejken som för några dagar sedan blev biten kring ögat av en annan hund och det blev en dyr historia, ja, fy sjutton, veterinärbesök är inte att leka med!

För övrigt?

Igår körde jag maskin på maskin med smutstvätt och nu när allt har torkat, ja, då ägnar sig pv åt att stryka alla sina skjortor och kanske någon av mina också. (Tittar till höger, jo, se där, där blir en av mina favoritklänningar struken!) och ikväll har han körövning (han har suttit i lilla gästrummet och övat medan jag var iväg och textade) och ikväll skippar jag Filmstudion som visar en animerad film.
Måhända är den hur bra som helst, men den får vara.

Så har bemanningen ringt pv och bokat in honom på Furulundsskolan såväl i morgon som på onsdag.
Själv fick jag nyss två dagar i slutet av mars uppbokade, då C ska åka skidor någonstans långt borta.
Jag har beslutat mig för att  i n t e  bekymra mig för eventuell minskade hoppa-in-dagar, för jag vet att jag klarar mig ändå.

Så har den här dagen varit.
Ikväll Bonusfamiljen på SVT.
Jag älskar den serien och allra mest Petra Mede.
(Ja, jag vet att många retar sig på henne, men hos mig går hon hem!)

Tittade på Gifta vid första ögonkastet igårkväll och kände sååå igen mig hos den äldre kvinnan, hon som kände sån press att vara på ett visst sätt, men upplevde sig ha sån integritet vad gällde känslor. Jo, jag kände precis samma sak när jag första gången kom hit till det gula huset och då hade beslutat mig för att sova i eget rum, annars fick det vara. Och att i tv gifta sig med en helt okänd människa och sedan dela sovrum och ha tv-kamerorna i rummet - åtminstone en stund - nej, aldrig i livet!
Tur att detta är helt frivilligt.
Inte för en miljon kronor hade jag ställt upp.

Dagens fönster ....

"På stationen i Nora. På väg till Göteborg, men med ett annat tåg", ja, så skrev Ulrika.

Det var mer än en vecka sedan den bilden kom susande hit till Halland, men då var vi i landet Dalarna och där har jag haft bloggsemester, nästan på heltid.

Tack för att du tog dig tid att ta fram fönsterhåven, Ulrika.

Spridda skurar från en vecka i Dalarna ....

Försteman på stafettvasan blir Micke.
För sju månader sedan fick han ny höftled .., nu åker han som ett spjut!
Alltid stark.

Anna laddad och klar för sin sträcka 3 .., från Evertsberg till Oxberg.
Där tog Hilda vid.
Alla gjorde jättebra tider och det blev resultat för Team Taurus, ja det måste väl ha varit sjätte loppet det här? Hilda pressade sin tidigare tid från Oxberg till Hökberg rejält, men då fanns jag inte på plats med mobilen.

Lena Boströms son Jens skulle åka, det visste jag, då hon på Instagram (simbritsdal)berättat just det och jag lovade att heja. Det här var på Öppet Spår och oj, så förvånad han blev när två för honom helt okända madamer hejade friskt!
"Men ., vilka är ni ...?" tycks han tänka.
Jens och pv fick nästan exakt samma tid!
En minuts skillnad bara, till Jens fördel.

I Oxberg gled den här skidåkerskan fram och bad oss hjälpa henne med pannbandet som kasat ner.
Anna fattade bums galoppen.
"Ja, jag tänkte att där står några tjejer, dom förstår nog ...", förklarade den glada kvinnan.

När jag söker i resultatlistan på det som jag tror är nr 1853, visar det sig vara Liv Larsson som tävlar för Pite XC. En norrbottniska, alltså. Aha, då kan jag skicka den här bilden till henne!
Bra sluttid fick hon också: 6:35 !! Jättebra!

Efter stafettvasan.
Vallachefen Edvin Ljungman har minsann fått medalj.

Den där lille vallachefen, han var som en enda stor solstråle hela veckan.
Och så blev han och Anna bästisar och jag som minns hur hon kånkade på en lillebror, då 1986 när han kom till världen .., kände igen takterna.

På torsdagen tog jag bilen och körde till Gagnef till "Kerstin i Dalarna".
Hon har seden några månader tillbaka börjat ett Nytt Liv och bor nu i egen lägenhet (underbar, mer som ett radhus), inte långt från järnvägen (där hon kan hoppa på tåget) och Icabutiken.
Från sina fönster ser hon (åtminstone sommartid) grönt gräs, ja, det var så fint.

Världens finaste katt har hon, denna rara, trygga Kerstin.

Och den fina, lilla dalahästen har hennes pappa gjort.
Att möta en bloggvän som man liksom "känt" i fjorton år (det är Kerstin som står för minnet) är som alltid bara så enkelt. Man vet så mycket om varandra och vad som har hänt under årens lopp.
Allt blir så lättsamt.
Glöm nycklar eller koder.
Det är liksom bara att stiga in.

Mer som hände.
Då övriga var ute och tränade i spåren, åkte jag ner till Sälens by och handlade lite.
Och träffade hunden Alfons ... såååååå fin1

Fascinerades av alla raka talar och av ljus och skuggor.

Och skogen.
Det är inte många granar jag ser här i landet Halland, inte där vi bor.
Här vimlade det av dem!

Och överallt skid, - eller skoterspår.

Efter kontrollen i Hökberg kan man, några kilometer senare, parkera bilen vid sidan av vägen och går man sedan några hundra meter kan man heja fram skidåkarna. Tänk, om man hade den stugan, då kunde man tända en eld och sitta där i lugn och ro och beundra skådespelet från första parkett.

Män har det enklare när det dom blir kissnödiga .., dom ställer sig vid nån tall och så är det fixat.
Det är värre för oss kvinnor.
Men just i Läde, där har någon tänkt till (jag gissar en kvinna!) och byggt upp vallar av snö runt en trampad grop och där kan man huka utan att behöva visa ändalykten för alla passerande!
Helt perfekt!!

För ovanlighetens skull valde jag att åka hem igår, då pv skulle agera coach idag.
Sextio mil har jag nog kört tidigare i ett sträck - men bara en gång - och jag var totalt halvdöd innan jag var hemma, trots tre relativt långa pauser. (Harry skulle ju rastas och jag ville få frisk luft och lite mat).

Valde fel fil i Göteborg och hamnade i Tingstadsdtunneln och så småningom mitt i smeten, men vid ett rött trafikljus vid före detta Centralstationen hann jag med att klicka in "Malmö" på gps:ns sök-rad och vips, tog jag mig ut längs Ullevigatan och sen var det inga problem.

Det var bra att det blev fel.
Jag lärde mig en i alla fall en sak: att man klarar mycket mer än man tror och att jag faktiskt höll mig helt lugn .., även om det hjärtat nog slog aningen snabbare. Men ingen panik.
Underbart!

Nu ska jag göra i ordning för kaffe, för snart kommer friherrinnan på besök.
Hon har skött hus och sigge (med hjälp av grannen Christina) och utan såna vänner hade det inte gått. Det är som på bilden nästan ute ..., och jag hörde rödhaken i morse .., vilken lycka!

Tvättmaskinen går för fulla segel ..., ja, det känns bra att vara hemma.

Bästa bilden - för mig - är den här övre.
Det är Hilda som tagit den och visar Edvin och Anna som blev såna bästisar.
Titta på Edvins blick!!
Han blev så glad var gång han fick syn på Anna som sjöng och lekte med honom mest hela tiden.



Den här sången t.ex., den kan vi nog alla utantill vid det här laget.

Allt som allt en fin vecka med mycket värme och glädje.
Och yoga. Anna höll yogapass (modell korta) och vi sträckte och tänjde så gott det gick.

Ja, så är det som vanligt .., medaljutdelning osv .., tack om någon orkat läsa hit ner!