Dom som lever loppan .....

Ja, inte är det vi i alla fall.
När klockan var kvart över nio igårkväll, hade vi båda krupit i säng.
Innan dess kunde det se ut så här.
Från min underslaf var detta utsikten om jag vred huvudet åt vänster.
Korsordet (DN:s) gick fram och åter mellan spjälorna.
"Nä, nu får du ta över en stund!" brukar pv säga.
Långordet längst till vänster är hans specialitet, så och den här gången.

Och ännu tidigare på dagen stannade jag till vid utsiktsplatsen mellan Henån och Vindön, där vi bor.
Ja, här är så vackert så det är inte sant.

Och åt andra hållet, i motljus.
"Det är det som är det bästa med att segla i Bohuslän .., att gå mellan alla öarna och inte blåser det så hemskt heller ...", brukar pv säga.

Nu är klockan halv nio.
Vaknade av och till hela natten .., men pv påstår att jag har "fört oljud" och trots att han flera gånger tydligen sagt till mig .., så vaknade jag inte! Han ställde diagnosen posttraumatiskt syndrom ..., ja, efter den där hemska upp, - och nedstigningen i segelbåten.

Innan han vaknade, låg jag och surfade runt och hamnade då på Jonas Sjöstedts avtackning från riksdagen. S o m  jag rördes - ja, djupt in i hjärtat - när han framförde sitt tack till riksdagens städpersonal .., till restaurangpersonalen och "världens trevligaste säkerhetsvakter".
Å, så jag önskar denne till synes så genomsympatiske man (tillika västerbottning, men det är oviktigt i sammanhanget) ett härligt "vanligt liv"!

Nu blir det promenad med Harry i blåsten.

Dagens fönster, samt lite till. 
(Det blev mycket till ...) 

Det här är utsikten från köksfönstret och dom tre röda stugorna i mitten av bilden, det är själva servicehuset; det är där dusch och toaletter finns.
Varannan toalett och dusch är spärrad, för att minska antalet besökare inne samtidigt. Det är väl kanske tänkt att man ska stå utanför och invänta sin tur.
Nu har jag varit alena var gång jag varit där, men jag kan tänka mig att i somras var det annorlunda.

Tidigare idag gjorde jag  pv sällskap till den jättelika hangaren, där båten står uppställd.
Nu skulle jag hjälpa honom att ta bort skotskenorna, en på varje sida.
Åååå, så hemskt!
Det är ungefär 3.5 meter upp till däcket och det tog tid innan jag vågade att klättra upp.
Försökte först halvvägs, tänkte att ... men HUR ska jag ta mig ned?
Alla stag och själva skyddsnätet är bortplockat och det här man går på, det är inte brett och vad ska man nu hålla i sig i?

Nåväl.
Jag kom upp och kom så ner i "salongen" - som inte är mer märkvärdigt än ett kök med soffa i uppochnervänd U-form - och så skulle pv med skruvdragaren på däck ta upp alla femtioåtta skruvarna och själv skulle jag stå med en hylsnyckel i "salongen" - man står i sned vinkel - och försöka hålla fast muttern och ta reda på den, sen när den var loss förstås.
Åtta, nio stycken kunde jag med ficklampans hjälp få fatt i, sen var det kört, för då kom det vägg emellan.
Och hela tiden tänkte jag på hur jag skulle ta mig ner igen?
Upp är en sak. Ner är betydligt värre, i alla fall för mig.

Det gick till slut, efter att jag tvingat pv att fästa ett rep under mina armar, ja, så kändes det aningen säkrare. Skulle jag våga göra om det? Svar: ja.
Men det var otroligt läskigt för en som är höjdrädd.

Åkte hem tillsammans .., drack kaffe ute på altanen .., solen i ansiktet.
A v s l a p p n i n g.
Närapå migrän.
Pv vände åter .., jag tog harry med mig och körde till Henån, en knapp mil söderut, för att handla.

Henån ligger så vackert till!
Vägen härifrån löper längs havet - men man kör högt ovanför - och vägen är slingrig och där finns en fin utsiktsplats där flera bilar stod parkerade.
Jag handlade .., gick sen på promenad vid hamnen och såg tjusiga villor långt uppe på sluttningarna!

Det är helt OFATTBART .., på väg till hangaren har man branta klippväggar på hela högra sidan av vägen. Högt uppe klamrar sig storväxta tallar fast med rötterna utan att - till synes - ha någon som helst jordmån! Jag fattar inte hur dom kan hålla sig fast!

Och vilken vacker mossa!!!

På andra sidan av vägen kan det se ut så här, om man tittar ner.
Skifferplattor .., det är väl ändå vackert!

Nu är det becksvart ute ... men tittar jag ut genom fönstret ser jag glittret från havet .., det är väl lampan borta vid båtarna som lyser upp förstås?

I morgon bär det av hemåt, men först ska pv ta bort några skruvar på styrbordssidan, resten lämnar han med varm hand över till varvspersonalen. Nu har han i alla fall gjort vad han kan. Trädäcket är borta, alla stag, skyddsnätet och mantågen.
Oj, oj, oj, vad det tar i och blåser! Nästan så att ytterdörren rister.

Ha en fin lördagkväll!

Lördagmorgon i ett annat land ...

... nämligen i landet Västra Götaland.
Här, i den där lilla gula stugan med solceller på taket och med Toyotan utanför, sitter jag nu och skriver. Så fint här är! Spartanskt, men fint.
Jag sitter vid ett bord med fyra stolar, till höger om mig ett fönster ut mot havet ..., rakt fram en disk,- och arbetsbänk och ett kylskåp som står på golvet.
Till vänster två våningssängar och i hörnet vid kylskåpet ett litet kyffe med ett handfat (kallvatten) och en spegel.
Ovanför diskbänken ett fönster ut mot där bilen står.
Tall och al och stooora granar är vad jag ser.

Kom hit igår och nu kunde jag köra genom Göteborg och via Tingstadstunneln utan att hålla andan.
Jag kom på mig själv ..., oj, nu andas jag ju lugnt!
Mindre trafik än förra gången och jag vet ju att det är bara att hålla mot Oslo.
Skönt!

När jag natten mot idag inte kunde sova, lyssnade jag till detta - en dokumentär i P1 - där en ung kvnna vittnar om hur det är att bli mamma till sin mamma.
Kvinnan är enda barnet, väntar själv barn och så får man följa hennes och framför allt hennes mors resa in i dimmans land.

Jag tänkte att ......, ja, jag har svårt att skriva ned vad jag tänkte .., men det kändes mest hela tiden som om mamman skuldbelagdes för att hon började tappa minnet. Jag tyckte så oändligt synd om henne. Och ja, jag minns förstås hur kämpigt det var med min egen mamma i samma situation - jag var ju också ensam om henne i Ystad -.

Annat man funderar på?
(Hoppa  över dom närmaste åtta raderna om ni är kräsmagade).
Utanför servicehuset finns såna här tunnor och om jag fattat det rätt, så går avloppet (skiten, helt enkelt) ner i dessa, men mals först - man hör en kvarn utan byggnaden, det låter som när man mal potatis i en gammal kvarn som man vevar för hand - och så töms väl det hela av någon slamsugarlastbil.
Såna här - eller stora cementbrunnslock - syns nedanför nästan varje hus som man passerar, i alla fall hus som är högt belägna.
En annan sak: toaletterna är mer som av tysk modell, med avsats.
Och det slurrrrpar på samma vis som i flygplan eller i båtar, när man spolar.

Gick en promenad tidigt på morgonen .. ut på en av båtbryggorna .., och konstaterade att här är gott om små och lite större motorbåtar, men dom små är i majoritet. Just nu  v r ä k e r  regnet ner .., pv har kört iväg till hangaren för att fortsätta arbetet med att ta bort teakbrädorna (han hoppas bli klar tills i morgon, möjligen ikväll) och så småningom kommer han och hämtar mig, då ska jag upp på stegen och in i båten för att hjälpa honom på nåt vänster.
Spännande!

I torsdags var jag och lämnade prov för covid-19.
Det hela skedde på flygplatsparkeringen i Halmstad och var så vedervärdigt äckligt; jag kväljdes gång på gång på gång, men det är ju ändå snabbt övergående.
Döm om min förvåning när jag hade svar igåreftermiddag!!
Negativt.
Det här gäller alltså om man har symptom och jag har ju hostat sedan vi kom hem från seglatsen, men var själv inne på att det var vanlig förkylning. Sååå skönt att ha detta gjort!
Och ja, jag vet att det här gäller just nu, det är inte så att jag har antikroppar.

Nu ska jag diska undan (man får värma vattnet i vattenkokaren) och lyssna till Ring-så-spelar-vi.
Eller P1.

Liiite ljusnar det ute.
Skönt.

Dagens fönster ....

.... finns i vårt kök och om det är nånting jag verkligen tycker om i det här boendet - förutom uterummet - så är det bytet av alla fönster. Tänk, vad det gör mycket för en byggnad, oavsett vilken!

Hon heter Sara ....

"Jag har läst din blogg i många år nu, men knappt gett mig tillkänna. Men nu tänkte jag att det var dags. Jag tycker ju att det är så fint att läsa om dina dagar, och om de bekanta trakterna du rör dig i. Ditt sätt att berätta levandegör de mest vardagliga händelser och det är en konst. 

Jag bor på Cypern med min familj, man och två pojkar som är 2 och nästan 8. Vi flyttade hit för ungefär ett år sedan, och innan dess bodde vi ett år på Malta. Innan vi flyttade bodde vi i Glommen, och jag jobbade i Getinge, på Getinge. 

Bageriet i Slöinge handlade jag på med jämna mellanrum, och återvinningen i Falkenberg kan jag se framför mig. 

Mer om mig och hur jag lever mitt liv kan du läsa om på saraspekulerar.se om du är nyfiken. Vi lever förstås helt olika liv, men det kan ju ha sin tjusning att läsa om, det också. 

Jag hoppas du fortsätter blogga ett bra tag till, för jag uppskattar verkligen dina inlägg. Tack!"

//Och det kan ju vem som helst förstå hur glad man blir av såna rader! Det blev jag. Verkligen. Och nu ska jag - sedan friherrinnan kommit med marmeladen - slå mig ned och spankulera omkring hos denna för mig okända Sara på hennes blogg. 

Det är alltid lika intressant att följa människor som vågat bryta upp och då menar jag inte nödvändigtvis att man flyttat utomlands, men att man vågar språnget! 

På nära håll var det ju AP och Micke som gav sig av till Ghana .., där var Matildas fikarum i Australien och min syster såklart, även hon i Australien! Monet i Frankrike, Anna i Sheffield, annannan i Portugal, Ulrika som tagit flera olika språng .., Kerstin i Trelleborg som gifte om sig med danske Peter ..,  Helena/Cruella som under en tid bodde i Kina ..., där är Cecilia i Houston .., Eva som flyttade till Gotland .., ja, men visst är det intressant att se vad som skiljer och vad som förenar! 

Och nu .., vardagsliv på Cypern! 

Tack Sara för dina såå vänliga rader! 

Vilken natt! 

Och nej, bilden har inte det minsta att göra med nattens äventyr, däremot piggar den alltid upp mig. Särskilt lillkillen näst längst till vänster som också försöker göra ett V-tecken, men alldeles enkelt är det ju inte. Det blir till att öva. 

(Bilden med tillhörande reportage handlade om resandefolket på Irland och fotograf var Adam Wrafter). 

Natten mot idag blev en eländesnatt. 

I ett par dagars tid har harry varit dålig i magen och knappt ätit, men från midnatt och framåt var det än värre. Varannan timme ville han gå ut och till sist, vid fyratiden, släppte jag honom lös, lade mig själv på soffan i uterummet - med dörren öppen - och tänkte att han får komma när han vill, såå trött var jag. 

Han kom verkligen och inte var han borta så länge heller. 

Vi gick upp i sängkammaren, han kröp ihop intill mig och för första gången under natten hörde jag inget bubbel från hans mage. 

Så blev det morgon .., han fick han dietkost .., kokade fisk och ris och tänk, allt gick ner! 

Hurra! 

Nu har vi tagit promenad .., hälsat på förbipasserande - en man och en kvinna med stavar - konstaterade att koltrastarna tydligen bor under ett hie av ris och buskar inte långt från Eckes ..., och sist av allt plockade jag upp ett kuvert från postlådan. 

Och pv har ringt och surrat en stund. 

Oj, så idog han är! Nu är snart allt bortplockande av stag och beslag och annat klart (från däck) och då börjar han ta bort själva teakribborna. 

S o m  han gullbad att jag skulle köra upp redan i eftermiddag, men det gör jag inte, det blir för länge för Sigge även om grannen ger honom mat.  Själv har jag tänkt mig lördagmorgon; då är det mindre trafik (hopefully) och så kan man lyssna till Ring-så-spelar-vi och jo, men det tycker jag låter bra. 

Med en hund som haft diarré hela natten, blir jag ändå glad - och nästan pigg - av det här kortet, även det inhandlat i London, i en liten butik i South Kensington, inte långt från t-baneuppgången. 

Och om tjugo minuter kommer friherrinnan hit med grön tomatmarmelad. Jag håller tomater och burkar och hon det övriga, inklusive kokandet och så delar vi rakt av. 

Det blir kaffe ute på altanen. 

Idag strålar solen! 

Bara en sån sak!

Prat med pv ...

Jo, han har det bra i sin lilla stuga, den som enbart har ett handfat för kallt vatten, fyra sängar, ett bord, ett kylskåp och en liten elplatta, med endast en fungerade platta.
Det går det med, tydligen.
Dusch och toalett finns i en stuga eller byggnad intill.

Igår plockades båten upp och finns nu uppställd i en hangar, där pv arbetar för fullt.
Mobillarmet ringde klockan sex i morse och klockan sju var han på plats.

"Jag har en tidsplan och ligger faktiskt lite före ...", säger han när vi pratas vid.

Alla beslag, alla skruvar och muttrar läggs i små plastpåsar och med en lapp i påsen som noga anger var på båten detta hör - första styrbord - osv. Oj, vilket jobb!

Själv går jag på promenader med Harry .., (bilden visar hur det såg ut igårkväll), skriver mejl till min syster i Australien och skickar Postens Vykort (från egna bilder).., pratar med sonen som har följt lillkillen till förskolan och han - sonen - är fylld av beundran över hur pedagogisk personalen är.

Stor gråt och bedrövelse när pappan säger hejdå, men sen kommer en liten videosnutt där den där lille krabaten är glad igen och det vet man ju hur det är.
Och det nya boendet känns bra.
Vänliga och trevliga grannar .
Ett nytt slags liv.

På familjechatten kommer filmer från det nya hemmet.
Där är minstingen som går och drar på sin Brio-tax ..., runt, runt .., om och om igen och mellan varven går han lika frenetiskt omkring med låtsas-gräsklipparen. Ett mer välansat parkettgolv torde vara svårt att uppbringa.

Små filmsnuttar som gör farmorshjärtat sååå varmt.
Mer behövs inte.

Så mycket glädje! 



På eftermiddagen igår .., då, när jag hade gjort fint här hemma och varit ute på tämligen långa promenader med harry och ätit middag, då slog jag mig ned i soffan Ektorp och tittade på filmen "Still walking" (från 2008) av den japanske regissören Hirokazu Kore-Eda.
Jag har sett andra filmer av samme man och tyckt så oerhört mycket om dem; inte minst "Sådan far, sådan son".

Man kan undra vad det är som gör att vissa filmer går rakt in i ens hjärta?
För min del är det ofta fotot .., ofta närbilder .., och ofta också att det handlar om relationer på ena eller andra sättet, men det gör väl nästan alla filmer?
I den här filmen fullkomligt ä l s k a r  jag även  musiken.
Så stillsam.
Så följsam.
Den är - de gånger man hör den - som pricken över i.



Här intervjuas regissören, svarar på japanska, men har tolk.
Tack för det!

Så här ser han ut, herr Kore-eda.
Foto: Georges Biard.

Från Wikipedia: Hirokazu Kore-eda (是枝 裕和), född 6 juni 1962 i Tokyo, är en japansk filmregissör och manusförfattare. Kore-eda är känd för sina lågmälda dramer som ofta kretsar kring familjerelationer. Återkommande teman är döden, hågkomst och släktband.

Missade nån var jag hyrt den, så är det hos Triart.se. 
Trettionio kronor för 48 timmars tittande på filmen, så blir man trött, har man god tid på sig. Jag blev  i n t e  trött. 

Betyget på en femgradig skala?
Fem.

1. 
   
2. 
   

Dagens fönster ...

"Fönster med tanter och tax ...", skriver fönsterfångerskan annannan.

Någon tax ser jag inte, men däremot vad som kanske är en lax?
Jo, kanske att kvinnan i fönstret håller i en tax?
Kan det vara så?

Hur som: tack annannan!

Singelliv ....

Halv sex i morse hörde jag mobillarmet inne hos pv och en timme senare var han på väg norrut, då med buss till Falkenberg och så vidare då till Orust.

Harry, han tror bestämt att husse nog snart kommer hem, men se, så blir det inte, inte förrän på söndagkväll.

Själv har jag tagit den fyrfotade på promenad bort till hamnen och hem igen. Träffade grannen från Stora Hus och hon berättade att hon den senaste tiden sett tolv huggormar, ja, i princip nästan varje dag när hon rastat sin hund Manou.
Tolv stycken!
Själv har jag sett en enda - men den var överkörd - och så en halvmeterlång kopparsnok, eller egentligen är den ju en ödla och så vackert glänsande!

Kör därefter till Slöinge och hämtar ut ett paket som gått i retur .., svänger sedan förbi bageriet och köper frukostbröd till mig själv och på hemväg upptäcker jag att där varit en krock i T-korsningen från Vastad.
En svart bil ligger lite vid sidan om vägen och några vägskyltar har dråsat omkull.

Kommer hem.
Dricker kaffe sitttandes ute på stentrappan.
Sigge jamar och har sig.

Diskar undan, sopar golvet och lägger in stora mattan under köksbordet.
Drar upp väggklockan och skymtar mammas dödsannons.

Och på Timehop på Instagram ser jag det sju år gamla inlägget.
Någon månad efter mammas död (april 2008) fick jag ett mejl från någon på hemtidningen som hade varit i kontakt med DN och det undrades om jag kunde skriva nån slags minnesord över mammas liv och leverne.

Det har aldrig varit så enkelt att skriva .., det var som en liten porlande bäck av minnen som kom till mig! Och jag kände mig så tacksam över att jag fick förmånen att ha henne som mamma.
Rubriken satte DN, inte jag.

För fem år sedan löd texten: "Hej då mina vänner, nu åker jag till affären för ett kvällspass!"
Från vänster skymtar Meja och Nelly (båda saligen hädangångna) och längst till höger Harry. Jag förstår nu varför vi skaffade oss en hörnsoffa.
Ja, det var tider det. En hund är en för lite. Det är sååå roligt med olika personligheter och en stor och en liten, det blir inte jobbigare! Två stora däremot.

Nu ... ny promenad med Harry och ikväll tänker jag titta på japansk film, nämligen den här. Jag har sett två tidigare filmer av samme regissör - Hirokazu Kore-Eda - och tyckte mycket om dem båda, så jag hoppas att även denna är sevärd.
Bilden här ovanför visar hans film "Sådan far, sådan son" som Filmstudion visade och oj, vad den var bra! Man kan se dem på Triart.se för trettionio kronor (och då har man två dygn på sig).

Pratade länge igår med en god vän, vars far nu börjar bli ..., ja, inte dement, sa vännen, men det var vad jag tänkte. Sååå mycket som var bekant från tiden med mamma!
Närminnet som försvinner .., irritationen (som man inte rår över) när någon ställer samma fråga om och om och om och om igen och man svarar och till slut vill man bara gråta av förtvivlan. Eller än värre: man blir irriterad, för det blir man också.

Om detta - att känna sig otillräcklig - och att vid dryga sextio års ålder bli förälder tills en far och eller mor .., om den ständiga oron .., om syskonuppdelningen för att hjälpa till ., om föräldern som på inga villkors vis känner sig annorlunda och som tycker sig vara precis som förut och som kan dupera gamla vänner med att låta fullkomligt normal under ett telefonsamtal, men dom närstående vet att så är det inte; det handlar om nån slags "konstgjord andning".
Ett sätt att hålla masken.

Om allt detta pratade vi länge och så mycket ork över till annat än omhändertagandet av sin far, blir det förstås inte.
Det egna livet sätts på sparlåga.
På paus.

Ungefär så.

Dagens fönster ....

... fångades på Gullholmen i Bohuslän.

När man ringer 112 ....

Det blir en bra natt utan våldsamt hostande.
Vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Lyssnar till ett sr-play-program med Astrid Lindgren och klockan sex börjar Morgonstudion. Det pratas om älgjakten som tar sin början just idag.

Kanske är det därför jag drömmer om en påkörd och död stor älgtjur som ligger snett över vägen på Hammargatan hemma i Malå? Just när jag passerar älgen, ser jag hur den tittar upp på mig .., den har långa ögonfransar och är så fin.
Död är den uppenbarligen inte.
Jag beslutar mig för att ringa 112, knappar in siffrorna på mobilen, men det blir bara fel .., jag hör massor med röster, men alla är bekanta och någon frågar varför jag håller på att ringa och det är ett enda sammelsurium av prat. Får någon slags panik.
Testar med 11414, men det är samma sak där.
I drömmen inser jag att demensen har slagit till på allvar.
Att det är kört.

Men .., så vandrar jag omkring på Uddvägen - också det hemma i Malå - och där står Ove Lundqvist och gör fint på gården och jag vet att han är jägare och han lovar att ta sig an den stackars älgen. Han går in och hämtar geväret.
Sen vaknar jag.
Omtumlad.

Nog är det underligt, detta att drömmar kan bli så verkliga, så där så att man nästan inte tar sig ur dem!

Vid åttatiden äter vi frukost ute på altanen.
För pv berättar jag om drömmen och vi pratar om morgondagen när han ska ta buss och tåg upp till Bohuslän och plötsligt ringer en av rektorerna på det gymnasium där pv tidigare arbetat under många år .., kan han möjligen tänka sig att bistå dem, tro?
Det kan han .., (allrahelst med tanke på båtdäckets kostnader) och det beslutas att han ska höra av sig, ja, han ska träffa den ansvarige nästa måndag.

Det är en sån  f i n  morgon.
Ljuset är mjukt och luften mild.
Sigge kråmar sig runt mina ben .., Harry får resterna av äggröran .., jag fyller på frön till ekorrar och småfåglar .., sonen - på väg till Karlsborg - ringer och pratar länge.
Eller lyssnar länge.

Och från hans sambo kommer en bild av lillkillen på väg till förskolan .., han och hans mamma sitter på en gungbräda och den minste åker högt upp i luften och tycks glad och nöjd.

När vi i somras tog Palmbussen från Gislövsläge (där vi låg inblåsta) till Smygehuk och där besökte det enormt stora magasinet där olika hantverkare sålde sina alster, berättade pv att han sett en liten mössa som ju vore perfekt till Elliot, han som är sååå fascinerad av traktorer och stora hjullastare.
Själv tyckte att jag mönstret var hemskt .., men mössan blev inköpt och till min stora glädje används den tydligen. Den här bilden kom idag, något beskuren av den lilles farmor.

Letar en bild, finner en annan.
Påminner mig om ett konstkort jag inhandlade på Akvarellmuséet i Skärhamn. Jag tyckte om motivet av målningen, men visste rakt inte vad som var upp och ned.

En riktigt, riktigt fin måndag önskar jag er som tittar in!
Och tack till er alla som slog er ned en stund i bloggsoffan och småpratade en stund häromdagen.
Det värmde i hjärtat må ni tro .., Anne i Mantorp, Barbro, Babsan, mossfolk, Kia, Turtlan i Karlstad, Cecilia N och Elisabet utan h - kan det vara Elisabet i Värmland -? Ett hjärtevärmande mejl kom också från Berit i Malå .., före detta arbetskamrat på Nilahallen och jämngammal med någon av mina döttrar eller kanske lite äldre.
Varm kram till er alla! Och även till er andra, ni som förgyller ens tillvaro men inte fanns med just den här dagen!

Dagens fönster ....

"I lördags var jag hos "vännen vid sjön" på en liten klassträff, du vet de där träffarna vi har var sjätte vecka, jag och mina och två vänner. Vi som gick grundskolan ihop och lärde känna varandra hösten 1971.

Sedan i mars är vi alltså bara tre, då kvinnan som stod mig närmst förlorade sin långa kamp mot cancern. Under många år träffades vi på måndagkvällar, men nu väljer vi att träffas på helgen istället. Då blir det mycket snickåsnack vid en lång brunch. Det känns bra att göra något annorlunda, nu när livet inte längre är som vanligt.

Bilden tog jag i den lilla röda stugan där vi satt i lördags, grönskan som syns är vass, då stugan ligger ända nere vid Ringsjöns strand."

//Så skriver hon som är min mentala "lillasyster" och heter Pernilla och bor i Skåne. 
Tack! säger jag.

Sånt man tar för givet ...
Några tankar efter månader av isolering. Om tre månader fyller skribenten nittiotvå år.
Så här skriver hon:

"Mitt eget liv har i sommar kretsat helt kring min trädgård, men nu har coronan luckrats upp lite, och jag har fått tillstånd av de mina att handla mat. Klockan sju, vid öppningsdags, brukar jag vara på ICA, helst på tisdagarna, då det är vad jag kallar pensionärsträff. (Bilden här ovanför visar hur hennes behållare för trädgårdsavfall såg ut .., vilket jobb att fylla den med alla dessa rosor!)

Jag vaknar alldeles onödigt tidigt på mornarna, så det är rätt tid för mig, men de flesta andra tar väl gärna sovmorgon, så det är verkligen glest mellan kunderna vid den tiden. Vid kassan har jag varit ensam. En så vardaglig sak som att gå och handla mat, vilken upplevelse det är efter så lång isolering! Att gå längs diskarna och få ta del av alla erbjudanden!

Bilden kom inte idag, utan tidigare i höstas.

Forts:
Det känns visserligen som sommar fortfarande, med växterna verkar gå mer efter
almanackan. Allt fler tycks ha gjort sitt och börjar vissna. Kvar är blommande höstastrar och så mina solrosor, men också de har börjat tappa sugen. Det beror nog på att de är så
oerhört långa och kraftiga och inte klarar hålla sig upprätta i den lösa jorden, och jag har inte kunnat stötta dem med alla tänkbara bågar och käppar.

Men EN sträcker sig majestätiskt över de andra. Den står stadigt vid yttertrappan, för jag har bundit den mot trappräcket. Den är nu högre än huset, gissningsvis fem meter. Då jag tar ned den för säsongen, ska jag faktiskt mäta den. Måttet får Du i ett annat brev."

Elisabet skriver: Och tack du underbara brevvän som så förgyller min tillvaro!

Söndagmorgon ...

Knalldålig hela natten.
Hostar nåt hemskt.
Förkyld.
Blir inget besök utanför huset idag.

Ett fönster på glänt.

Duschar.
Piggnar till lite.
Mobilen plingar till.
Å, fejs-tajm med minstingen i Malmö.

Visar den tovade kossan, den gröna draken och svalan - alla hänger dom i ett fönster - och när lillkillen är här, hälsar vi alltid på dem på morgnarna.
Får veta att natten mot idag har han sovit i sitt eget rum.
Tänker att detta med att kunna ses så här (han springer och hämtar sin lilla traktor och ska visa farmor .., det är ju så suveränt och att få ett leende när man ses i en stor och en liten ruta på skärmen .., ja, men det betyder så mycket!)

Tidigare på morgonen, tittar jag på detta.
Underbart filmat .., som fragment ur en verklighet.
Andra kanske finner det splittrat, men för mig är det som bäst.
Bra skådespelare som alltid när det gäller brittiska produktioner.

Pv lyssnar till USA-podden, just nu talar Fredrik Reinfeldt.
Många fnyser åt sociala medier, dit hör inte undertecknad.
Eller övertecknad, kanske.

Nu frukost.

Söndagsfönstret ....

... fångades av Ulrika som nu kan kalla sig för en riktig hönsmamma!

Tack! säger jag.

Minnesbilder ....

Ler ännu åt firmabilen i Kungälv med texten "Lagar allt, men inte mat".

Och jag tänker på alla pratglada människor i Skärhamn. Bohuslänningar allesammans.
Och ... det var inte alltid jag som inledde ett samtal.
Och alla rena toaletter som vi besökte! Inte en enda en som var i dåligt skick; kanske mest beroende på att det nu inte var högsäsong.

Älskar påhittiga människor!
Den här finurliga kärran stod prydligt parkerad på Gullholmen.

Hade jag önskat att vi blivit kvar på Gullholmen?
Svar: ja!
Och kanske var en av musikerna mannen från Edinburgh, han som stod i sin segelbåt och småpratade med förbipasserande.

För tio år sedan besökte vi även då Gullholmen, men inte med båt.
På kyrkogården upptäckte jag en minnessten över stupade fiskare. Tänk .., att en far och mor förlorade tre söner samma år - kanske på samma gång -?
Isak, Anders och Jakob Karlsson.
Nu nämnde jag era namn, bröderna Karlsson.

 Då, 2010, satt vi just här och jag såg segelbåtar segla förbi, kanske på väg ut ur hamnen?
Bilden togs just då.

Här var det. 
Nu kom vi själva precis där och pv sa "det var där borta vi låg och läste var sin bok Elisabet!"
Tio år sedan.
Tiden går så fort!

Och tänk ...(det är mycket tänk) att grått kan vara så vackert!

Segel tas ner och sätts upp.
Sjökortet kollas med jämna mellanrum.
Här är tätt mellan öarna och många grund.
Motorbåtar fräser förbi.
Alla hälsar på varandra.

För övrigt?
Har nu på morgonen lyssnat till riksdagens talman Andreas Norlén i SR:s Söndagsintervjun. Jag tycker om honom. En tråkmåns tycker säkert många, men jag tycker verkligen att han ser så sympatisk ut. 
Eller "ser". Han låter sympatisk.
Tar sin talmansuppgift på allvar.

Och pv har åkt till stan för att handla diverse verktyg inför resan norrut, till varvet, igen.
En stuga ska hyras .., det är mycket som ska planeras.

En riktigt fin lördag till er alla (två, haha ...)!

Dagens fönster ....

.... kom susande från Portugal.

Först tyckte jag att det stod "Direktörsfönster till dig!"

Så var det inte.
Det var "Direktfönster till dig!"

Tack annannan. 
Vilket underbart hus och undrar just vad det är för ..., buske kanske ...?
Tyckte till en början att det var ett träd, men så är det måhända inte alls?

Ps. Och annannan som också haft ett nästan månadslångt uppehåll och fick mig att misströsta .. - jag tänkte att nu är det nog goodbye för alla bloggare - är också, liksom Ulrika, tillbaka på banan! Härligt! Ds.

För övrigt så har .... 

...  Ulrika börjat blogga igen!

Och fått tillökning.
Grattis!!
Här är länken och den finns nu åter i min blogglista.
Välkommen tillbaka Ulrika!