Tisdagsfönstret ....

Ännu ett fönster från Dragör på Själland. 

Man undrar vad det är som ska tömmas? 

Är det glasen som visas i fönstret, eller något annat ...? 

Tack Kerstin som tog dig tid att stanna upp och ta fram håven!

Veckans första dag ....

Finns det inte en sång som börjar med orden "Vårens första dag ..?" 

Kanske. 

Kanske nte. 

Det  h a d e  kunnat kännas nästan som en vårdag, det vill säga, om det inte hade blåst så rejält. 

Under promenaden med harry skänkte jag en varm tanke till den förutseende människa som designat min H&M-kappa och försett den med rejäl kapuschong/huva. Kanske hade hen (jag inbillar mig att det var en kvinna) vuxit upp i vid havet i Skåne eller någonstans på västkusten och vet hur ljuvligt det är med kapuschong?

Körde in till Halmstad vid tolvtiden och strosade omkring innan veckans film skulle ta sin början. Trodde att jag skulle kunna sitta i egen stol (fem efter varandra) på balkongen, men se det gick inte. Nu blev det trångt och jag får så ont i mitt vänstra ben när jag inte kan ha det utsträckt och får därför ideligen ändra sittställning och är då orolig att jag stör dem intill  mig.

En man på min vänstra sida-

En kvinna på min högra. 

Sade till mannen och kvinnan att dom kunde använda sig av armstöden, ja, om dom nu kände för det. Själv sitter jag oftast med händerna instuckna i tröjärmarna och i stället för att ingen vågar ta  armstödet - av artighet - är det lika bra att säga till. 

Båda tackade ja.

Det var fullsatt i salongen. Innan filmen började satt så gott som alla och tittade på sina mobiler och betänk då att medelåldern nog är  m i n s t  70+. 

Och sorlet innan påminner om när jag var väldigt ung och gick på Matiné på Forumbiografen i Malå.

När filmen väl börjat är det knäpptyst.

Dagens film ("Den blinda mannen som inte ville se Titanic") var den andra av tio i Filmstudions utbud och den var så totalt annorlunda än allt  annat jag sett. 

Och bara detta att den var finländsk!

Nu borde jag vänta minst en dag innan jag betygsätter en film (annars är jag så uppfylld) och om jag hade lugnat mig, ja, då borde jag ha givit den vi såg i lördags en stark 4:a (istf en 5:a) och då får nog den här nästan en 5:a. Att den skulle ha lite av komedi i sig .,. ja, det vete sjutton om jag håller med om. En äldre-äldre dam lämnade salongen innan filmen var slut och själv lärde jag mig att "apoa!" på finska betyder hjälp. Här filmens trailer.

Och apropå Finland, så hörde jag idag att Finland inte tänker gå med i Nato utan Sverige. 

Jag älskar Finland.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan, madamen från Karlstad: 

"Hej!

Fönsterhåven var med  när vi var på en liten utflykt till Mariebergsskogen här i Karlstad.

Tittade in i Acksjöns kapell som bjöd på fönster både inom och utomhus. 

En liten pärla till byggnad oavsett om man är tilltalad av det ”baptistiska” eller inte.

Du får välja vilka som känns bra.

Hälsningar Annica."

Hjälp! 

Hur i all världens dagar kunde jag missa detta?

Söndag mitt på dagen ...

Gråmulet ute. Hur många gånger har jag skrivit dom orden i år? 

Nästan dagligen, känns det som. 

Läser hos "En vanlig man" som skriver om radioprogram som han lyssnar på och jag kan bara instämma .., jag tycker att Sveriges Radio är en ren och skär guldgruva. Såå mycket glädje jag till exempel har av alla utrikeskorrespondenter som låter mig som lyssnare ta del av andra människors tillvaro. 

Eller korrarnas egna funderingar. 

"Den  vanlige mannen nämner" Det Politiska Spelet. Det tog lång tid för mig att känna mig hemma där .., det var mer som att jag stod på tröskeln och tittade in i ett stort rum där alla är bekanta med varandra, men inte jag. Eller: mer som att jag inte hörde till. Ibland tyckte jag att det var flamsigt. 

Nu har jag vant mig. 

Och så är det ju det här med rösterna. Fredrik Wadström, t.ex .., med sin mörka stämma. Honom hörde jag i Radiokorrespondenternas avsnitt i torsdags. Jo, jag inser att jag tycker om mörka röster.

För övrigt är pv fortfarande krasslig. Förkyld, kan man säga. 

På bordet ligger Extra Starka halstabletter och i skrivande stund sitter han i fåtöljen och rättar prov i naturkunskap, för årskurs 6. Förmodligen blir han hemma i morgon. 

Svängde förbi affären och vid delikatessen stod Daila; denna rara holländska som alltid är så vänlig. 

Nu hade hon lagt undan DN till mig och vi pratade lite om gurkorna som varit lite halvdåliga och om att hon väntar sitt andra barn och om hennes stundande födelsedag. 

I kassan stod Johanna - butikens klippa -, så lugn och trygg. 

Och högen med kvarglömda handskar hade växt åtskilligt.

Och i morgon ny film på Röda Kvarn, men nu via Halmstad Filmstudio. 

Titeln är "Den blinde mannen som inte ville se Titanic".

Jaakko är blind och rullstolsbunden då han är förlamad från bröstet och ner. Han pratar varje dag i telefon med Sirpa. De bor långt ifrån varandra och har aldrig träffats. När Sirpa blir sämre bestämmer sig Jaakko för att resa dit. Men han behöver hjälp och är beroende av främlingar för att lyckas med resan, vilken kräver flera byten. Jaako blir aldrig ett offer utan förses med roligt beska repliker och mycket svart humor.

Återstår att se vad detta ska bli för äventyr.

Dagens fönster är en dörr ...

... och fångades av hedgrenskan i Skåne, men just när bilden togs, var hon och maken i Dragör, i Danmark. 

Tack Kerstin!

Den irländska filmen ....

Var underbar. 

Men först gick vi in på Subway som ligger mitt emot Röda Kvarn och delade på en baguette som värmdes upp och smakade sååå bra. 

Bakom disken stod två unga män och den ene - den yngre - tog genast kommandot och hade samma driv som den unge Hussein som arbetade hos oss på Hemköp. Det där drivet .., det märks så väl! 

Många anser ju att man inte bör fråga så där rakt ut var någon kommer ifrån, men det gjorde jag.

Då log den yngre (var 16 år) och berättade  på nästan felfri svenska att han kommit från Indien (Delstaten Kerala), varit här i ETT ÅR (!!!) och planerade att läsa vidare på gymnasiet. Otroligt. 

Och så filmen, The Banshees of Inisherin. 

Pv, som känt sig "halv-raddig idag" tog på munskyddet och så slog vi oss ned på våra platser. Trevliga människor intill oss. 

Och filmen var så totalt annorlunda än andra filmer jag sett och jag förstår precis vad jag trivdes så bra när vi bilade runt på den här illgröna ön som är Irland - ja, det går inte ens att förklara hur vackert där var -. 

Allra bäst var Brendan Gleeson, född 1955, som var en av huvudrollsinnehavarna. 

Och tur var det ju att jag tittat på så många Ambulansprogram från Storbritannien, ty mannen intill mig - inte pv - höll nästan på att svimma när vissa scener visades, men jag var ju van. 

Här kan man se en intervju mellan de två huvudpersonerna, ja, angående filmen, alltså.

Betyget 5/5. 

Dagens fönster ...

Den här tiden i januari för ... tretton år sedan, då kom det här fönstret susande från Dalarna till Halland. 

Och nej, det fönstret hade nog Solveig fångat tidigare, men det spelar ju ingen roll. 

Jag tycker att det är helt underbart.

Fredagkväll ....

Det här blev en dag fylld av solsken. Tänk, vad det betyder! 

Gick på flera promenader med Harry .., det var frostigt i gräset och jag mötte först grannen Birgitta (vi gick åt motsatt håll, jag ville ha solen i ansiktet så mycket som möjligt), men såg även andra. 

Maria T som var ute med grannens två spetsar, t.ex. 

Inte särskilt varmt ute, men skönt ändå. 

I morgon är det en hel del på programmet. 

Vägföreningen har styrelsemöte här i vårt uterum på förmiddagen, sen ska vi svänga förbi Sonja med färdigbredda smörgåsar att ha i kylskåpet, samt några matlådor (hennes son Mats kom idag och då hoppar vi, så det inte blir för mycket för henne). 

Därefter är vi bjudna till Ecke och Britt. 

Och så, när vi varit där, då vankas det film på Röda Kvarn där vi ska se den här filmen som har premiär idag, tror jag. 

Den har så lång titel .., "The Banshees of Inesherin". 

En irländsk film. 

Att den fått nio Oscardsnomineringar betyder ju inte att den passar alla, men jag kan nog tänka mig att jag tycker om den. 

Tog ju en billig prenumeration på SvD (fre-lör-söndag pappersvarianten och övrigt digitalt) och oj, vad jag tycker om deras kulturdel. 

Det var där jag läste om såväl den här filmen ..., som nästa, som står på listan.

Vilken är denna. 

"Farväl herr Haffman". 

Här kan man se vad filmen handlar om.

Å, vad det är underbart att ha nånting att se fram emot! 

Men i skrivande stund är det semifinal i VM-handbollen. 

Sverige - Frankrike och vår bäste spelare (som räknas som världens bäste) har fått en fraktur på ett finger och det var ju ytterst oturligt.

Dagens resultat ....

På DN:s nutidsquiz hade jag 9 av 10 och fel på vad en viss generation kallades. 

Har inte fått pv:s svar ännu. 

På språktestet (som jag tyckte att jag kände igen .., kan det vara möjligt?) var det 10 av 12. 

Fel på fråga 10 och 12. (Och jag tror mig ha sett  några av dom här frågorna tidigare, kanske i Språktidningen .. , och hade samma fel där.) Desto värre.

Uppdatering: Nu vet vi. Pv hade 8 av 10 på veckans nutidsquiz. Fel på den 250 år gamla byggnaden (råkade trycka fel, sa han .. ,jo, jo), plus det här med Bidens generation, vad dom kallas. 

Så lite man vet ....

Snett mitt emot oss bor Birgitta, ja, i alla fall tillbringar hon en stor del av somrarna här i Stensjö. För övrigt bor hon i en härlig lägenhet inne i Halmstad.

Hennes hus, liksom hennes granne Alexandras och pv:s .., var alla  arbetarbostäder och tillhörde då Stora Stensjö (där hästhagarna är). 

Igår tittade Birgitta in här och satt vid köksbordet och drack kaffe och kalasade på pv:s uppvärmda giffel, allt medan hon berättade att hon har sitt sy-rum i sommarhuset och där hade hon nu tillbringat två dagar med just sömnad. 

(Hon berättade också om små möss som tagit sig in i besticklådan i köket och kalasat på smörknivar av plast och en långfransad brödpensel i gummi!)

Jag undrade vad hon sydde?

Jo, det visade sig vara väskor som hon gjorde av gammalt jeanstyg (tänkte då på dig Bloggblad) och andra tyger förstås och dom allra flesta motiven var här från Stensjö .., det var havet och klippor och jag kände mycket väl igen vyerna. 

Här ovanför syns en av tavlorna - som inte blev en väska - utan tvärtom inramad. 

Jag bara gapade! Allt har hon sytt på sin gamla Husqvarna symaskin!

Och här en annan väska och att motivet är härifrån, är ju ingen konst att se!

Den här segelbåten färdas tydligen söderut.

Jag vet inte hur många bilder Birgitta visade mig och det var den ena väskan vackrare än den tredje och jag gullbad att få visa dem här på bloggen! 

Hon var lite tveksam (eller mycket), nja, det var väl inget särskilt, men se, det tycker jag att det är. 

Så kreativt! 

Snart har alla barnbarnen (många vuxna nu) fått var sin väska och tänk, vilket minne att ha den dagen deras farmor eller mormor inte längre finns i livet! 

Och här ännu en!

Men nu håller förrådet av jeans på att sina .., ja, det gäller förstås att få dom rätta nyanserna! 

Hur trivsamt som helst var det att ha denna kvinna på besök .., hon som har sån otrolig energi är så pigg, trots relativt hög ålder. 

Birgitta som arbetat inom skolvärlden - men inte som lärare - har bland annat haft Ecke som chef och om honom hade hon bara gott att säga, då, när detta kom på tal.

Själv är hon "rumpkulla", född på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, men växte upp i Dalarna och har bott i såväl Ludvika som Borlänge. 

Hennes bortgångne man hade järnverket som arbetsplats, så ock här i Halmstad. (Det var inte länge sedan jag fick reda på att här funnits ett järnverk).

Tack att jag fick visa bilderna, Birgitta!

I dag kommer Sonja hem ...

Det var när vi förra helgen var i Skåne, som vi fick veta att Sonja hamnat på sjukhus. 

Sonja har i många, många år haft problem med sin sköldkörtel - hon har  giftstruma - och nu blev det akut, då hon fick svårt att andas. 

Hon tog färdtjänst till akuten och övertalades av en läkare att låta dem operera henne och så blev det - samma dag -. 

Det var inte så att det var vad hon önskade. 

"Nej, jag frågade honom .., om det vore din mamma och i min ålder, skulle du rekommendera operation ..?" sa Sonja. 

Jo, det hade han gjort. 

Nu är hennes bröstkorg uppskuren/klippt och man har "rensat" upp det som lagt sig över luftstrupen - detta är alltså Sonjas egen version -. 

Igår var det vårdplanering, idag hemkomst. I maj fyller Sonja nittio och i morgon ska jag åka dit med några middagar att lägga i frysen. 

Glädje .....

Igår när jag läste på den här sidan, blev jag blixtförälskad i den här målningen av björktrasten, fångad i flykten av Gebbe Björkman. Så här skrev han, bland annat: "Det är emellertid en flock fåglar där ute på isen. Trastar, ett tjugotal, som  snabbvingade och nervöst flyktiga drar förbi tätt över istäcket, landar, skuttar fram några hopp, plockar i sig något ätbart och sticker vidare. Det är björktrastar. 

Vad de äter går ju omöjligt att säga men av erfarenhet vet jag att isar och strandmader ofta hyser en ansenlig mängd vintertålig leddjursfauna. Det kan vara spindlar, fjärilslarver, flugbaggelarver, tvåvingar och hoppstjärtar, ofta fler än man kan förstå när kylan ändå biter såsom den gör. Där har vi svaret på björktrastarnas intresse."

Jag blev så lycklig vid åsynen av björktrasten .., den som sååå mycket påminner mig om ljusa sommarnätter hemmavid. Nätter när jag vaknade av trastarnas ilskna tjatter .., det var när vår katt Trisse smög på trastens ungar och oräkneliga är de nätter när jag sprang ut i nattlinnet och tog in katten, så där så trastungarna i alla fall skulle få en chans att klara livhanken. 

Men det var då. 

Nu skrev jag ett mejl till denne - i mina ögon så gudabenådade konstnär - och undrade om målningen möjligen var till salu? Det var den. 

Och tänk, snart ska den hamna inom glas och ram och finnas på en vägg här hos oss.

Hurra!

Dagens fönster ...

.... fångades längs Johanssonrundan, det var någon gång i höstas. 

Nu är lekstugan försvunnen och jag minns med glädje min egen lilla lekstuga som stod längst ut på tomten, just framför slänten ner mot sjön. 

S o m  jag lekte där! Så många gånger som jag i en gulemaljerad liten stekgryta lagade mat av aspens hängen eller annat som jag hittade i slänten .., och bjöd pappa och mamma på middag! 

Här är aspens hängen. Perfekta som små spaghettifigurer och dom låg i drivor i backen! 

Den som illustrerat bilden hette Carl Axel Magnus Lindman och levde mellan 1856 - 1928, han blev alltså sjuttiotvå år och visar sig vara född i Halmstad, men vid åtta års ålder flyttade han, tillsammans med sin mor och syster (pappan gick bort tidigt) till Växjö.

Se där, lite tankeflykt igen, men alltid lär man sig nånting.

Här kan man läsa mera om denne Carl Lindman.

Åååå, vad han är bra!

Så jag njuter av att läsa hans rader!

Det är som balsam för själen och alldeles särskilt såna här orosdagar.

En slags resumé, plus dagens fönster ...

Natten mot idag återuppstod min mamma, i alla fall i drömmen. 

Och där- i drömmen - ligger hon på Malå Sjukstuga och jag får ett telefonsamtal från Emelie (f.d. kollega på Ica Supermarket i Ystad) som nu är sjuksköterska och säger att det närmar sig slutet för mamma, nog borde jag väl ändå komma upp och hälsa på henne? 

Så orolig jag blir. Har jag inte tagit hand om mamma? Har jag övergivit henne? 

För övrigt?

Gråmulet ute. Har tittat på SVT:s Utrikesbyrån där Rebecca Randhawa är tillbaka efter sin föräldraledighet. Jag tycker att hon är så bra! 

Gårdagens avsnitt tog upp det vanliga - kriget förstås - och kvällens gäster var den förre försvarsministern Peter Hultqvist, SVT:s tillträdande korrespondent i Ryssland - Karl Fridh Kleberg -, samt Stefan Ingvarsson, f.d. kulturråd i Moskva. Sååå intressant (och skrämmande) programmet var! Om någon är intresserad, så finns en länk här. 

Lyssnade även till Europapodden, som var  m i n s t  lika intressant och handlade om samma sak. Daniel Alling - snabbpratande korrespondent i Tyskland - förklarade den tyske förbundskanslern Olaf (Olaf hette min morbror i Dikanäs) Scholz oro över att mer aktivt delta i motståndet mot Ryssland. 

Tänk, så mycket enklare tillvaron skulle vara om man vore född så att allt sånt här om kriget, ja, att det helt enkelt bara susade förbi i ens hjärna! 

Inte hjälper det ju ett enda dugg att ligga och oroa sig och följa med i allt som händer och ändå kan jag inte låta bli. 

Mera?

När sonen ringer brukar han fråga vad jag har på agendan för dagen. Eller än värre: vilka ambitioner jag har?

Jag kan säga att på agendan idag står storkok av cowboysoppa, ett antal promenader med Harry .., kontakt med Netflix support .., eventuellt öppnande av ett bankkonto där man åtminstone får någon ränta på sparade pengar .., och om det inte är alltför halt ute: möjligen en cykeltur till Harplinge äldreboende - där det idag serveras stekt strömming med potatismos och lingonsylt. 

Tala om gudomlig mat! (Fönstret fångades för övrigt i Ystad, vid ett besök hos Åbergs Trädgård).

Apropå vad man tänker sig att göra och vad som blir av. 

Eller intentioner. 

Log så häääär mycket när jag hos min tretton år yngre systerdotter i Skåne upptäckte tre nummer av tidningen I Form .., alla tre ännu inte öppnade.

Jag loooog. 

Tisdag ....

Vaknar tidigt, men ligger ovanligt länge. Till åtta. 

Känner mig "oriven". 

Fixar frukost .., letar läsglasögonen, men hittar dem inte. Tittar under sängen, under soffan, lyfter på täcken och kollar i kappfickorna. 

Nix. 

Kontaktar Bjästa begravningsbyrå angående kusinens jordfästning på torsdag. 

Mannen som tar emot samtalet frågar var jag egentligen kommer ifrån och jag får veta att han har släkt i såväl Piteå som Skellefteå. 

Efteråt tänker jag på hur enkelt det är när man pratar med någon hemifrån. Eller kanske mera: hur glad jag blir.

Tisdagsfönstret  .....

... uppptäckte jag igår på Instagram och på Kattis konto. 

Kattis heter Katharina Ramlycke och det är hennes man som är på bilden och som nog också är den som tog bilden. 

Kanske är det en spegel .., det jag först trodde var en dörr? 

"Vilket perfekt Dagens fönster", skrev jag i kommentaren och fick "ja!" inom fem sekunder. Hon förstod på direkten. 

Så himla snällt! 

Tack Kattis och tack till din man!

 Filmstudions första film för våren ...

Och titeln är "Nitram" och för regin stod Justin Kurzel. 

Följande står att läsa på Filmstudions hemsida: "Vad föregår ett massmord? Vilken personlighet har den blivande mördaren? Vilka  människor finns i hans omgivning? Sådana frågor ställer Shaun Grants film Nitram, som är baserad på massakern i Port Arthur i Tasmanien 1996. Svar ges också: Nitran är en udda enstöring som har svårt att finna sig tillrätta i samhället, men som utan problem kan köpa vapen. Vi följer honom till dess att han använder dem."

En sak kan jag ärligt säga: detta är nog den värsta film jag har sett. Inte den sämsta, men den värsta. Jag hade så ont i magen av att följa denne unge man med så många bekymmer och kanske allra helst för att man på förhand vet hur det slutar.  

Efter en timme hade jag planer på att gå ut ur salongen och efteråt pratade jag med en annan kvinna som också suttit i samma salong och hon uttryckte likadana känslor. 

"Hade jag nu inte suttit i mitten av raden, hade jag gått ut", menade hon.

Skådespeleriet var  f a n t a s t i s k t .., det gällde alla rakt av, men huvudrollsinnehavarens mamma -  spelad av Judy Davis - var något alldeles extra, liksom "Nitram" själv .., spelad av Caleb Landry Jones. 

Här finns en länk till trailern. 

Mellan varven var det gräsligt högt ljud från filmen. Intill mig satt en kvinna med hörapparat och då och då skyndade hon sig och höll för öronen ., det blev för mycket. (Ljudet gjorde också att det blev så olustigt). 

Filmens manusförfattare var Shaun Grant. 

Mitt betyg - rent kliniskt - blir nog en 4:a, men känslomässigt en 2:a. 

Den var för våldsam och gastkramande för mig. 

Efteråt .., stof jag ute på Lilla Torg -  alldeles intill Röda Kvarn - och väntade på pv som skulle hämta mig. 

Han i sin tur hade eskorterat Edvin hem från förskolan, gräddat pannkakor och handlat, men i omvänd ordning. 

Hela vägen hem berättade jag om filmen.

Dagens fönster ...

... fångades av sonen när han bodde inne i Malmö. 

Det är många år sedan nu.