Beslutet ....

Den som ännu inte - men tänker titta - på avsnitt 9 av GVFÖ (Norge) bör sluta att läsa här.

Så var det då dags för det näst sista avsnittet av Gifta vid första ögonkastet - den norska varianten -. 

Ja, alldeles enkelt är det inte. 

Par 1. Där är mannen förälskad i kvinnan, men hon hittar hur många fel som helst på honom - nej - det var ingen bra matchning. Där  är jag bombsäker på att det blir njet från hennes sida. 

Par 2. Det är kvinnan med det vackra, mörka håret och som skrattade så mycket till en början och där den tilltänkte - eller han som blev hennes make - är den mest tystlåtne man jag någonsin skådat. Jag tycker ofta att han är på gränsen till ohyfsad, men har säkert goda sidor också. När kvinnan gärna vill ha grönsaker i handlingskorgen, surnar han till och slänger demonstrativt ner rotselleri, broccoli och annat som bara dimper ner i korgen. Nej, det blir ingen fortsättning, tror jag. Hon saknar bekräftelse. Han tycker att det är jobbigt med kameramän i huset. Ja, vad hade han väntat sig, när man anmäler sig till ett tv-program?

Par 3. Dessa trodde jag verkligen på, men kvinnan tycks bli allt mer osäker.  Precis som nr 1-kvinnan, saknar hon motstånd och oroar sig över att mannen inte tar tillräckligt med initiativ. Ikväll kom hennes "familj" (såg ut som bröder, men var inte såväl hon som maken enda-barn?) på middag och det visade sig att dessa män var jägare och såg ut att ha en slags pondus, på ett trevligt sätt. Jämförde hon elektrikermannen med dem? Eller var "bröderna" (jag reserverar mig) helt enkelt mycket tryggare i och med syskonskapet och att dom kände sin syster. 

Nu mot sängen! (Bilden togs i småbåtshamnen i Limhamn och fönstret sitter i dörren till dusch-huset. Supersmart idé med de genomskinliga människorna ....!)

Dagens fönster ...

Ett fönster som fångades av Monet ..., det var i mitten av november och fönsterfångerskan skymtar minsann i fönstret!

//Tack Monet!

Nobel och lite annat ...

En söndag fylld av skidåkning och skidskytte  och det blir glädje och besvikelser, men så väntar ju Nobelprisutdelning och det är enbart glädje. 

Detta är vad jag tänker på: Jo, att kungen ser så förskräckligt sur ut mellan varven, nästan ARG och att produktionen kändes aningen hackig .., inte så där superproffsig som tidigare. 

Enligt mitt sätt att se det, stack två talare ut. Den ene var Heiner Linke som höll tal till fysikpristagarna och den andra var Kerstin Enflo som talade till ekonomipristagaren Claudia Goldin (som satt sååå fokuserad och tycktes lyssna så uppmärksamt). 

Kronprisessan tycktes trött .., Carl Philip hade kortare hår än vanligt .., och kungen tyckte att Silvia skulle lämna podiet före honom, men det tyckte inte hon. 

Nu blir det middag och senare ikväll bankett.

Dagens fönster ...

På väg in i kyrkan igår .., blev det tvärstopp när jag upptäckte fönstret. 

Det är gott om vackert tegel i Halmstad och inte minst inne i Nicolaikyrkan! 

Insidan är långt vackrare än utsidan. Den senare ser så brunsmutsig ut .., nej, den är inte lockande. 

Här kan man titta in, om man vill.

På förlossningen ...

Så är den här lördagen-på-stan avklarad och det gick ju bra. Lite trist mat på den indiska restaurangen bara och dessutom inte riktigt varma rätter. 

(Det var buffé).

Vid halv tre gick jag till Nicolaikyrkan och fick bra plats, nästan längst fram. 

En halvtimme senare tog julspelet sin början och kören där pv är med, sjöng lite i bakgrunden och på bilden ser ni den havande Maria i mitten, hennes syster Monica till vänster och Josef till höger om dem. 

Denna Monica litade inte riktigt på att det var Gud som var far till barnet .., nej, se hon visste nog hur det låg till, jo, jo.

Här står Jesus moster - alltså Monica - och ropar och frågar om det finns någon barnmorska eller läkare i publiken och vilken tur, det fanns verkligen en barnmorska som kunde förlösa det lilla barnet.

Det finns knappt ord för hur trivsamt  det här är .., och så mycket glädje och så många skratt, bland såväl aktörer som publik. Ny föreställning i morgon, även med kören.

I vapenhuset stod en liten krubba och den var så fin .., men väldigt liten. 

En krubba skulle jag vilja ha, det måste jag leta efter.

I min barndom fanns ingen sådan, inte hos grannarna heller, så vitt jag kan komma ihåg. 

Och tänk, så fint det hade varit med lite halm däri!

Natten mot idag ....

.. hade jag svårt att somna. 

Jag var så otroligt pigg och låg och snurrade hit och dit i sängen. Harry hade dessutom - klart och tydligt - markerat att "nä, i natt tänker jag sova hos husse!", vilket gjorde att det det kändes aningen ensamt. 

Funderade på vad jag kunde tänkas lyssna till och valde till sist "Känsligt läge" i P1. Där är Ujje Brandelius programledare och jag tycker att han är så bra i sin roll! 

Nu tänker ni kanske .., "ååå, Elisabet, hon är då så deppig av sig, nu ska hon lyssna till såna här dystra historier", men jag upplever det inte alls som enbart deppigt .., det är ju så här livet är. 

Den här serien handlar om minnet - på olika sätt - och ja, den ligger som en liten våt filt över mig, denna rädsla att drabbas av samma elände som mamma. 

Lyssnade på tre avsnitt rakt av .., och tänkte på hur olika människors liv är.  Jag tänkte också på hur modig U.B är .., han vågar ställa även ..., ganska obekväma frågor. Och i det här avsnittet "Jag förlorar mig själv", avslutar han på ett sätt som .., ja, det är sååååååå fint.

Här en länk till programmet om någon är intresserad. 

T a c k  Ujje Brandelius och tack även till producenten Emmy Bergkvist på Munck Studios.

Annat som fick mig att nästan trilla ur sängen!!!

Detta! 

Trodde först att det var en gammal notis .., ja, från flera år tillbaka! Frsökte hitta ett datum, men det står ju "Idag", vilket var igår. Det är alltså så det är. 

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren som är en madame i Roslagen, med kort, superlockigt hår och ben som liknar spiror: "All in redan 6:e december. Det har aldrig hänt förr!" 

Tack Babsan!

När allt är relativt ...

Ja, det finns trots allt värre exemplar.

Tv-tips ...

Först blev det På Spåret och därefter valde jag att titta på Nobelpresentationen av årets medicinpristagare, nämligen Katalin Karikó och Drew Weissman. 

Vilket helt  u n d e r b a r t   program! Och vilka livsöden! 

Och vilka målmedvetna människor!

Här finns en länk om någon fler vill titta på programmet och kanske röras till tårar.

Bilden visar en av pristagarna, Katalin Karikó, som flydde från Ungern, kom till USA och allt vad som sedan hände. Inte enbart solsken för en forskare; inte ens nu, när hon och kollegan tilldelats Nobelpriset. Programmet kan ses i hela världen.

Fredag, men inte den trettonde ...

Lugn morgon. Frukost för mig själv. Har redan kvällen innan  - dvs, igårkväll - förberett allt som vanligt, återstår att tända ljus och elda i kaminen. 

Därefter blir det promenad med harry och nere vid parkeringen möter jag INTE Tre Vise Män, men väl två ..., och det blir lite surr. 

Harry känner igen dem och lullar fram och låter sig gullas med. 

Igår var det Stig som kom promenerandes; han är väl i mitten av de åttio, men ser betydligt yngre ut och bor på andra sidan kustvägen. Innan pensionen arbetade han som elektriker.

Stig har stegräknare och tävlar mot sina barn, han har haft minst en hjärtinfarkt, men kämpar på. 

Vid husen närmast havet möter jag två äldre-äldre kvinnor,  den ena går med stavar, den andra bär reflexväst. Långt innan vi möts hör jag deras prat .., dom kommer gående nerför en backe och jag hör skratt och tänker att det låter så trivsamt.

Mera småprat. "Badar du fortfarande ...?" frågar en av dem. 

Det är nog sju, åtta år sedan - om inte mera - sedan friherrinnan och jag själv hamnade i Hallandsposten, det var då ett reportage om kallbad och detta tar liksom aldrig slut .., många tror att vi ännu badar veckovis! 

En av kvinnorna säger att hon tycker om att vinterbada, men har vissa kriterier som ska uppfyllas: Det ska vara soligt och vindstilla och det är minsann inte ofta en hallänning har sådan tur, säger hon leende.

Nu, någon timme senare, vankas skidskytte från Österrike. Intill mig ligger Sigge och en bit bort Harry. Jag undrar hur många gånger vi som har katt draaaaar längs svansen på våra katter .., så där nerifrån och upp? Alltid när Sigge kommer nära mig i soffan, blir det först svans-gos och därefter vilar han ut med kinden mot min vänstra hand.

Dagens fönster ...

 

 

Ljuslyktan var en present från en då väldigt ung Emma. Jag älskar den! (Och nej, hyacinterna var från något tidigare år .., årets är ynkliga och pyttiga just nu).

Utanför Matöppet i Slöinge ...

Sällan har jag sett en i mina ögon så underbart vacker julgran, som denna. 

Ni skulle se Malås julgran som står på torget .., det mest anskrämliga jag skådat! Den ser rent bedrövlig ut. 

 

 Så här schangdobel (eller inte) ser alltså granen ut hemmavid. Den tycks ju nästan deprimerad. 

Bilden togs av världens finaste före detta brevbärare Barbro Lundmark hemma i Malå.  

"Tror den kan delta i tävlingen Sveriges fulaste gran ...", skriver hon på Facebook 

Nu har jag pratat med henne och frågat om lov att få visa hennes bild, jo, inga problem!

"Du ska veta, att om kvällen, då det är mörkt, då är den riktigt fin, ja, när man inte ser den så bra!"sa hon och vi log, pv och jag själv.

Och så kom snön ....

Så tyst det blev. Det märktes på en gång, då, när jag i morse öppnade fönstret. 

Alldeles tyst var det. Och ljust och fint. Får snön bara ligga kvar, är jag hur nöjd som helst. 

Pv, som i vintras någon gång vurpade med cykeln i nysnön, tog nu den nytvättade bilen till Gullbrandstorp. 

Jo, men det känns som en bra dag, det här också. 

Har surrat läääänge med Kent, numera i Kristianstad - tidigare Växjö -. Det är inte ofta vi hör av varandra, men pratet löper hur lätt som helst. 

Så blev det ens stund prat med friherrinnan som kände sig trött och slut på. För några dagar sedan dråsade hennes granne - tillika väninna A-M - framstupa nerför trappan hos friherrinnan och det slutade med ambulansfärd till sjukhuset. Är det inte Lena som dråsar i backen, så är det kompisen! Tack och lov inga frakturer, men oj, det hade kunnat sluta hur illa som helst! Vi pratade om julfirande, om Sven-Arnes (älskad morbror till Lena) begravning och lite annat.  

Och där uppe på kullen skymtar det gula huset. I sommar har jag bott här i fjorton år. 

Det är rent ofattbart hur fort tiden går! 

Om fyra år - om man nu lever då - har jag bott här lika länge som jag bodde i Ystad. Det är ju ännu mera förunderligt.

Sånt kan man tänka på den snöiga torsdagen i december.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Monet:  "Såg att du la in ett av mina då gardinlösa köksfönster med Klippanljusstakarna. Just det fönstret sitter i en vinkel där många människor passerar förbi oss här på vårt nya markplan på väg in i porten.

Så nu fick de komma upp, de franska ”halvgardinerna” som är så vanliga därnere. Cafégardiner tror jag de kallades när de var aktuella någon gång på 80-talet hos oss. Jag köpte flera under mina dåvarande resor till USA - väldigt snygga då också.  Praktiska tycker jag och vackra - gör precis det de ska, skymmer inte ljus men ger oss bakom rutan, här vid köksbordet lite avskildhet!

Vi har ju flyttat till ett seniorboende. Ingen skillnad på lägenheter förutom att alla som bor här är över 65. Jag tror de tillhör ”persienngenerationen”. Många har vackra fönster med blommor, lampor och fina gardiner som dras för lite diskret på kvällen. Men oj så många som också har nerfällda persienner mer eller mindre dygnet runt - man ser ju att det lever någon där bakom i det lilla ljus som syns i springorna - men hur kan man bo dygnet runt utan att se ut, varken på himmel eller väderlek, bara ett frivilligt instängt leverne?

Tack och lov är de upplysta fönstren, nu med slingor och adventsstjärnor, fler än de nerstängda men finns det något FULARE än svenska persienner? Praktiskt säkert, men fruktansvärt just fult. Så vi har löst det så här istället!"

//Tack Monet!  säger jag.

För övrigt .... 

.... vill jag gratulera grannlandet i öster som firar sin självständighetsdag just idag. 

Inte nog med att Finland blev inbjuden till Nato långt före oss - eller fick vara med - nej, sen är dom ju så himla lyckliga också, lyckligaste folket i världen, enligt någon undersökning. (Någon gång i min ungdom var det nästan tvärtom ..., då var det prat om att Finland hade så många självmord, men nu har det tydligen vänt.)

Tidigare låg finska elever bra till i Pisaundersökningen, ja, dom har ett flertal gånger utnämnts till det bästa utbildningslandet i hela världen!

Men vi slår dem i alla fall i skidåkning. Än så länge.

Mitt i veckan ...

En bra förmiddag när så mycket hunnits med och hela tiden har P1-pratet varit igång och blir man inte deprimerad av andra orsaker, så blir man det  av att ta del av vad som hänt och händer i världen. 

Det är vittnesmål från den 7:e oktober när Hamas gick in i Israel  och där var kvinnor som fick brösten avskurna, som våldtogs och torteratdes av män vilka stod på rad och väntade på sin tur (att penetrera kvinnorna) och dessa kvinnor som sedan sköts i huvudet av män med byxorna ännu nerdragna.

Man kan kan fråga sig var detta ursinninglösa hat mot kvinnor kommer ifrån? 

Och ja, det innebär inte att jag i n t e ycker att det är förfärligt det som händer i Gaza, det är så hemskt så det är inte klokt.  Och hatet, parterna emellan, kommer förstås att växa än mera. Vem skulle kunna få till en lösning som är godtagbar för alla parter?  Ja, säg det.

Allt detta prat lyssnar jag till - det var den fantastiska Cecilia Uddén som berättade - och jag tänkte, för tusende gången, att å, vilka utrikeskorrespondenter vi har i vårt land!

Medan allt detta krigande och elände fortsätter, torkar jag golven och plockar undan och på den kom-ihåg-lista som ligger på bordet står skrivet "glöm inte att köpa en bra trälåda eller korg till leksakerna!"

Funderar på att köra till Getinge och låta bilen - som är så gräsligt smutsig - få sig en rejäl tvätt. Det är sådant som pv inte engagerar sig - eller ens bryr sig i - men jag gör det. 

Visst, det kostar ett par hundralappar att automattvätta bilen, men det är ju en droppe i Kattegatt i jämförelse med vad båten kostar och den används ju bara  sporadiskt under sommaren. Jo, idag ska det ske. (Och  förmodligen blir det då slaskväder i morgon ,-). 

För övrigt? Nästan blidväder idag och det kommer att bli halt på vår uppfart och jag ska slänga ut lite sand från den hög vi har vid syrénbuskarna. Det märks att detta har varit havsbotten en gång i världen. 

Var gång tanken slår mig att här, där vi  om somrarna klipper gräs och där Harry hämtar pinnar, där har fiskar en gång simmat omkring .., jag tycker att det är så fascinerande!

(Kanske såg fiskarna ut som här till vänster ..., bilden är en minnestanteckning från en resa till Turkiet med den lurvige från Helsingborg).

Nu ska jag ge mig av till Circle K (Statoil-namnet var mycket enklare) i Getinge och kanske, men bara kanske, svänger jag förbi Solhaga bageri i Slöinge.

Uppdatering: Nej, det gjorde jag inte. Körde förbi bageriet, alltså.

Dagens fönster ...

Igårmorse tjoppade det till ett antal gånger i min mobil och där upptäckte jag ett antal fönster från München! 

Bilden togs kl. 08.11 på morgonen och visar vyn från frukostmatsalen. 

Den som alltid tycks ha håven med sig, är den här madamen. 

Så här skriver hon: "Det är kaotiskt mycket snö här. Allt stod stilla i helgen. Jag åkte igår men med 4 h försening. Idag (tisdag) ska det bli underkylt regn och flygplatsen står stilla igen. Undrar om jag kommer hem i morgon?"

T a c k! säger jag.

Tidig morgon i landet Halland ...

Vid 21-tiden söndagkväll ringde det på vår ytterdörr. Vi bara gapade .., det händer väl ändå aldrig att någon tittar in den tiden? Pv hann tänka att det hade nånting med Vägföreningen att göra, jag trodde kanske att det var grannen som är rädd för att bo ensam, men det var det inte alls ., det visade sig vara sonen som tagit pojkarna med sig och kört upp från Skåne, så där för att överraska och såklart träffa sin storasyster som ju är på besök.

Sååå trivsamt det blev! 

 Det blev till att fördela sängplatser .., Elliot och jag själv tog var sin del av soffan Ektorp och det var första gången någonsin som han övernattat på en soffa. 

"Va? Har du aldrig sovit på soffan ..?" sa jag. 

"Nää, aldrig!", sa fyraåringen. 

Det blev inte många timmars sömn för egen del, men så mysigt ändå! Vid två-tretiden på natten eldade jag i kaminen .., det var kyligt i huset då gästernas bil skulle laddas, men det ordnade sig.

Hämtade en filt och virade om Elliot och stod en stund och tänkte på vilken oändlig glädje det är med småttingar, allra helst när man själv fick barn väldigt tidigt .., nu är det som att man har tid att ..., bara .., ja, bara ta in alltsammans! 

Kanske också detta att få känna sig förbehållslöst älskad, jo, det tror jag också spelar in. 

 

Och så här såg det ut natten mot idag - hemma i Skåne - det här att sova på en soffa var tydligen spännande!

Underbart, tycker hon som är farmor! 

Och vi gick ut med hundarna och sonen hade glömt barnvagnen i Skåne, men fixade det genom att ta vår skottkärra som vi grundade med ullfiltar och det tog inte mer än någon minut, så hade den yngste som bäddats ner i skottkäran, slocknat.

Jag tänkte, när vi gick där nere, att måtte vi inte möta någon, då tror dom väl ändå att det stora vansinnet brutit ut! Min systerdotter skrev på instagram att "Känns lite som Ann-Gerd Nilsson över det hela, det här man tager vad man haver!" Ja, som mamma menar hon. Det var precis vad jag också tänkte. 

Så här såg det ut. 

Vilken glädje det är att hundarna är sådana kompisar! Charlie (längst till höger) och Harry har fortfarande någon slags väpnad neutralitet (efter att rykt ihop rejält för flera år sedan), men det fungerar ypperligt numera. Charlie (längst till höger) är pappa till Steven och så är det den grånade Harry i mitten. Tre, sju och tretton år är herrarna.

Då den yngste fortfarande sov gott när vi kom hem igen, ställdes skottkärran med innehåll in i uterummet och så kunde vi hålla koll från fönstret inifrån. 

I säkert ytterligare en timmes tid sov han så gott där i kylan.

När jag själv var liten, var det kanske Fiaspel som gällde. Nu: Bajsspelet! Vinnare blev faster Maria.

Det har verkligen varit så ofattbart vackert med den lilla snö som kom - och kylan -. Nu lär det vara slut på det roliga .., nu väntas det komma töväder med slask, hu, så hemskt! 

Idag tackar Maria för sig och åker hem till Upplands Väsby och Sigge, som bott i pannrummet i en fint inredd bananlåda, kan åter komma in i kök och vardagsrum och gå lite som han  vill. Det har dock fungerat bra, - det här pannrumsboendet -  förutom när någon av hundarna lyckats få upp dörren och ätit upp all Sigges mat. Harry var en av dem och jag mötte även Charlie där inne. (Sigge tar då snabbt vägen ut genom kattluckan).

Och Pv pinnar på med sin resurstjänst och saknar såå klassundervisning. Och igår kom sms från min underbara systerdotter som frågade om vi (min syster också) kunde träffas på Ikea i Helsingborg (tidsmässigt lika långt att köra för oss alla) och äta julbord den 21:a december. Det ska bli såå roligt!

Over and out.

Dagens fönster ...

"Här är vårt  gästrumsfönster på andra våningen, ovanför kökstaket. Ska se om jag kan fösa bort lite snö inifrån. Blommorna har nu fått byta till ljusare plats. 

Så här kan det se ut i februari mars, så hur det ska bli då kan man ju undra. ellem."

 // Tack ellem! Jag är just nu glad att jag bor i landet Halland.

Dagens fönster ...

"Hej!

Ett fönster till dig från Berättarladan i Sunne. 

Där bakom skymtar deras lilla butik och bakom det kostymutställningen. Fantastiska kläder från alla uppsättningar genom åren. Väl värt ett besök!

Vi har sett och lyssnat på underbara Västanå Jul. Folkmusik och Julmat. Dans och poesi. Kaffe och julmust.  Å en himla massa må-gott-hormoner.

Å ett fönster till dig

Turtlan."

// Så skrev alltså Turtlan i Karlstad i fredags den 1:a december. T a c k! säger jag.