Arvbetsdag 1 av 13 ..

I somras. Den där dagen då Emil var skeppare.

Det gick bra.

Jag beslutar mig för att bara ta en dag i taget; att absolut inte tänka på tretton-dagar-på-raken.

Allt flyter på som det ska och somliga kunder handlar redan nötter och ischoklad och lite julgrejs, kanske vill man vara ute i god tid .., och jättelika djupfrysta kalkoner eller gäss säljs på löpande band och lite annorlunda, eller mycket annorlunda, är det allt mot för hemma i Västerbotten.

I ett par timmars tid frontar jag hyllor.

Vår affär har inget lager i den gamla vanliga betydelsen, utan varor som inte går in i hyllorna ställs på "överhyllan" och så får man stå på en slags pall på hjul och strääääcka sig och ni kan ju tänka er när man ska lyfta ner stora förpackningar med rödbetsburkar och vingla med hela plattan och man är livrädd att tappa alltsammans!

Det är nästan det bästa jag vet, detta att göra fint i hyllorna.

Att dra fram och "fronta" och vrida etikettssidan utåt, allt sånt.

Totalt meningslöst egentligen, men ändå inte.

Och Maria ropar och frågar om jag kan ta ut kycklingarna från grillen och Magnus möblerar om i mejerikylen .,. Maria "hon som går som en cowboy", hon har ont i ett knä och går verkligen inte som John Wayne längre, tvärtom, och i morgon ska hon till doktorn och kolla vad som har hänt?

Vid kassastolen har vi Icas adventskalendrar och vi delar ute lite så där hipp som happ och en flicka med korkskruvslockigt hår blir så glad och hennes storasyster får också, men hon är inte med .., och en annan tös visar upp sin stora tygkanin som minsann heter Stampe.

Stampe har röda kläder på sig och sitter i en egen liten vagn och en manlig kund stjäl en grillad kyckling och jag pratar med en man som är från Östersund.

Ungefär så blir den här dagen.

När jag kommer hem möts jag av en våldsamt jaaaamanade Pelle som vill ha, nej, KRÄVER, att få kokt alaskapolock och medan fisken kokar, springer han omkring i köket och lever rövare .., av rädsla att matte inte ska höra honom!

Det gör jag.

Och så ringer pensionatsvärden.

I landet Halland ska det bli släktfest i helgen, ja, upp mot tjugo personer ska samsas på pensionatet och det blir knytkalas och nu måste det städas och röjas och jag får veta vad det blir för mat och lite sånt och säkert blir det Samlad Tropp och jag är ganska glad att jag arbetar igen min irlandslediga helg och då får jag dåligt samvete, för pensionatsvärden träffar gladeligen alla vänner som dyker upp här i Ystad och ja, jag skäms nåt alldeles förfärligt, men det hjälps inte .., jag är ändå lite glad.

Det är konstigt det där, att man kan bli osäker och blyg i vissa sammanhang, men absolut inte i andra.

Eller inte.

Just så är det.