Vid 49 års ålder ...

Pensionatsvärden.

... blir jag ensamseglare.

Då har jag varit tillsammans med en och samme man i trettiofyra år och jag har aldrig försörjt mig helt på egen hand, aldrig bott i egen lägenhet ..., aldrig tågluffat.

Vid fyrtionio års ålder hissar jag segel och jag lär mig att betala räkningar via internetbanken .., jag flyttar från ett litet hus på landet till 31 kvm i stan; till en etta med höga och djupa fönster.

Det blir ett helt ...., annorlunda liv.

Om nätterna skär jag tänder så sextitalsfyllningar spricker på löpande band och för första gången i mitt liv får jag vara med om rotfyllning av tänder och den erfarenheten hade jag kunnat avstå.

Efter ett år som ensamseglare träffar jag en man från Helsingborg.

Det blir den andre mannen i mitt liv.

Tonårsflickor på sjutton år är betydligt mer erfarna än den då 50-åriga bloggmadamen.

Det är inte långt ifrån att det är snudd på pinsamt.

Efter tre år kraschar varannanhelgsförhållandet med mannen från Helsinborg.

Alldeles förtvivlad är jag.

Från Adak ringer Eivor Jonsson och tröstpratar.

Efter en tid anmäler jag mig till en dejtingsida och jag träffar säkert femton olika män och det blir fika på på café och jag kan fortfarande ställas ut i monter för utrotningsart av icke-erfaren-kvinna och jag tar tåget till Köpenhamn och träffar herr Akkurat och Morsomt och när tåget nästan är framme vid Hovedbanestationen, sms:ar jag honom och skriver .."Varför utsätter man sig för sånt här jävelskap, jag är så nervös så jag vill kräkas!"

Han svarar: "Kanske för att det kan leda till något gott?"

Vi har var sitt enkelrum och sent på kvällen knackar jag i väggen och önskar honom godnatt.

Jag tror nog att han är besviken.

I början av februari åker jag till ett pensionat i landet Halland.

Det är jag som väljer att åka dit.

Jag vill känna mig fri och ha möjlighet att åka därifrån.

"Är du fullkomligt galen!" säger väninnan Agnetha i Skellefteå som minsann har läst artiklar om till synes vänliga män som först våldtar och sedan styckmördar kvinnor som dom har träffat via nätet.

"Men det tror jag inte händer .., han låter snäll ... och man måste ju våga ...," säger jag och tar sikte mot pensionatet.

Eller: det är inget pensionat, men jag låtsas att det är ett sånt och han som låtsas vara pensionatsvärd säger att jag ska få ett eget rum, för det vill jag ha.

Värden bjuder på hembakade semlor och räkgryta och på natten ligger vi verkligen i var sitt rum och pratar länge, länge och orden singlar mellan rummen.

Det är nästan som på kollo.

"Jag kommer nog tillbaka, det tror jag ...?" säger jag när jag dagen därpå tar hyrbilen och vänder hemåt.

Vi är bara kamrater.

Ganska länge är vi bara kamrater och jag är rädd om min frihet och påpekar ofta att "du vet, vi är ju bara kamrater".

Sen, på nåt vis, förändras allt.

Och nu längtar jag nästan ihjäl mig tills den där pensionatsvärden ska komma och tillbringa helgen hos mig och jag känner mig oerhört fri, men ändå inte bara som en kamrat.

Allt det tänker jag på .., hur livet kan förändras och att man vid femtiofem års ålder kan få vara med om sånt som man inte har förväntat sig.

Ännu mera tänker jag på det, när jag har en kund i kassan, en kvinna som är 73 år och heter Eva och som berättar att hon för några månader sedan började sällskapa med en man som hon har känt i hela sitt vuxna liv.

"Nu är jag änka och han änkeman sedan en tid tillbaka och du anar inte Elisabet .., jag har fått ett nytt liv .., jag har aldrig upplevt en sådan glädje med en man någonsin och det känns som om jag nästan ska gå sönder av all glädje och han har bara varit änkling en kort tid och jag sa till honom att det här är en liten stad .., det kommer att pratas .., men det bryr han sig inte om det minsta .., för så är det ju, att vi har helt enkelt inte tid att vänta på Det Rätta Tillfället .., att det hela ska godkännas av alla runt omkring oss....!" säger kvinnan och ler mot mig.

Och medan jag staplar kundkorgar, berättar hon öppet om allting.

Att mannen är en sån underbar älskare!

Till exempel.

"Han är sjuttiofem år och har haft prostatacancer med allt vad det innebär, men du förstår, det finns hjälpmedel ..,. och vi har det så bra, så bra!" säger hon.

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Sjuttiotre år är kvinnan.

Och vacker är hon.

Kinderna är rosiga.

Jag frågar henne om jag får berätta om hennes liv?

"Javisst! Självklart! Jag ringer dig på onsdagkväll, är det okej?" undrar hon leende.

Och jag svarar att det är helt okej.

Efteråt, när kvinnan har lämnat affären, tänker jag på henne och på hennes nya liv.

Och på mitt.

Och hur lite man vet om vad som väntar.

Och att man faktiskt måste våga.

Det var vad jag tänkte på.