fredag 23 oktober 2009

"Den där vägen som är livet ..."



Resan från Ystad till Hässleholm, blir aningens krumelurig.

Avresa sex på morgonen och efter tio minuter är det tänkt att jag ska byta till buss i Tomelilla, men precis som tåget rullar in på perrongen ser vi bussens baklyktor försvinna i fjärran och där står jag och tänker att oj, nu missar jag tiden på röntgenavdelningen!

Men se, tågvärden är en ängel!

"Vi brukar aldrig missa bussen, det här att vi fick invänta ett annat tåg, det brukar aldrig hända just här ..., men vänta ska jag hjälpa dig ...", säger han och plockar upp sin lilla handdator och letar bland tåg, - och busstider.

Det visar sig att jag får fortsätta med samma tåg, nu till Simrishamn .., och medan vi susar förbi små skånska byar, däribland Gärsnäs (då tänker jag på dig Bettankax ...), berättar tågvärden som heter Sten och kommer från Stockholm, om hur han trivs här nere och hur bra jobbet är.

I Simrishamn blir det byte till buss, fvb till Kristianstad.

Jag hamnar intill en kvinna som egentligen kommer från Gotland, men nu bor i Järrestad .., nu ska hon hem till ön och stänga sommarhuset för vintern.

Bussresan från Simrishamn till Kristianstad måste vara en av vårt lands vackraste!

Ååååå, vilket landskap ...!

Först havet på höger sida och lite dimma och vita skånelängor och kossor och hästar i hagarna .., och så Kivik som är nästan för mycket av idyll ..,och tänk .., Brösarps backar - det vackraste av allt i Skåne! -, (då kan man tro att man har kommit till Irland!) och sedan, efter en och en halv timmes åkande (skolbarn släpps på och av längs vägen ..), är vi framme i Kristianstad.

Då blir det byte till pågatåg och jag är lite orolig .., halv tio ska jag vara på röntgenavdelningen i Hässleholm och det är inte direkt gott om tid.

När tåget passerar Vinslöv, ler jag för mig själv och kommer att tänka på detta.

Och så ..., Hässleholm!

Då blir det lokalbuss till sjukhuset och innan bussen åker sin väg, ser jag en kvinna i min ålder som ivrigt spankulerar vid hållplatsen och med blicken riktad mot marken.

Jaha.

Hon letar nyligen kastade cigarettfimpar och jag tänker att det är ju finurligt .., för just innan många kliver in i bussen, kastar dom sin fimp och mycket riktigt .., kvinnan böjer sig ner och tar upp en liten fimp .., synar den lite och står sedan och röker upp det som är kvar och jag tänker på hur olika människors liv är.


Hässleholms sjukhus är lagom litet eller stort och i väntrummet till röntgenavdelningen sitter fem andra människor och väntar och så jag.

Om jag säger som så .., så är medelåldern tämligen hög.

Det är krånglande höfter och knän och några är redan opererade och ska på koll, andra väntar på sin tur.

Och fort går det .., jag hinner knappt ta upp DN:s stora korsord, så blir det min tur!

Sedan blir det provtagning och därefter samtal med herr ortopedläkaren som kommer från Jylland och är lång och reslig och har grått hår och glada ögon.

"Du ser ju så frisk och kry ut .., kan det vara möjligt att jag ska operera dig ..?" säger herr doktorn (Våg, född 1952 på Jylland i Danmark) och ler varmt.

Det visar sig att högerknäet är sämre än man har trott.

"Det är rrrriktigt rejäl atros, ben mot ben på vissa ställen, det är inte underligt att du har ont Elisabet ..", säger han och förklarar att om jag vill, så är han villig att operera, men det lämnas inga garantier och det är en stor operation med total knäplastik och rehabiliteringen blir lång, dom där tre månaderna tror han inte alls på, nej, det brukar bli mycket längre än så!"

Jag säger att jag vill.


Syster Helena. Oxe. Lillasyster. Yngst av tre och sladdbarn.
Precis som bloggmadamen.
Och på skalan hur bra hon trivs ...?
"Tio".

Och så blir det samtal med syster Helena.

"Vem ska stå som närmaste anhörig?" frågar hon och jag säger pv:s namn.

"Får vi ringa honom mitt i natten om det behövs ..?" frågar hon.

Mitt i natten?

Jaha.

Om det skulle hända nånting .., om det skulle bli akut allvarligt av något slag.

"Javisst, ring och väck honom ni!" svarar jag och kommer för min inre syn att tänka på sista smörjelsen.



Sist av allt blir det samtal med narkosläkaren.

Han är polack, men har bott i Sverige i sju år och talar otroligt bra svenska!

Efter att han har berättat om ryggmärgsbedövning och lite annat, pratar vi om olika dialekter och när jag säger att jag bara kan ett ord på polska, nämligen vad "bärkasse" heter, gapskrattar han och så förklarar han med penna och pappar hur krångligt det kan vara med polska ord och alla konsonanterna.


Jerzy. Kräfta. Född 1948.

"Elisabet, det här är mitt namn .., titta så många konsonanter!
Och efternamnet är svårast att stava för den som inte är polack", säger han.

Jag får veta att herr narkosläkarens pappa var civilingenjör, men tre av doktorns kusiner är också läkare, nej, fyra! Alla utom en arbetar med narkos.

"Varför just narkosläkare ..? Tja .., det är otroligt intressant .., och jag tycker om teknik .., jag går alltid in i en affär här i stan som säljer just sånt .. jag kan gå där hur länge som helst och titta .., vore jag inte läkare, då hade jag nog satsat på att bli ingenjör", säger herr Luszcz.

På den där skalan hur bra han trivs med sitt arbete?

"Tio!" svarar han glatt.



Sist av allt kommer den vänliga Helena och säger att det finns fika i lilla dagrummet.

"Ja, ni som har rest länge .., ni är säkert sugna på frukost .?" säger hon.

Vilken service!

Och när är allt klart, då kan jag knappt gå upprätt, för ortopedläkaren har vridit och vänt på mitt knä och jag känner mig som hundrafem år - minst -, men haltar iväg ner till centrum och jag ser hur många ihåliga träd som helst och tar fram kameran och en kvinna frågar vad det är jag tar bild på?



"Hålet i trädet, ja, det är till Johnny i Stockholm ...", säger jag.

"Jaha ....", säger tanten tyst och promenerar sin väg.

Överallt ser jag hål i träden .., och jag tänker att Hässleholm vore ju paradiset för herr Stationsvakt!

Ja.
Ungefär så var det.

Det blev en bra dag.

Som ett litet äventyr.

En dag fylld med intressanta möten så där längs den där vägen som heter Livet.

Och den som har orkat läsa till slutet, får härmed Tålamodsmedaljen i största storleken, ja, men varsågod, här hänger jag den om halsen!

29 kommentarer:

Anitha sa...

Fika??? Rest långt????? Umeå las har en del att lära!!!!! ;-)

Elisabet. sa...

Anitha: ja, fikat fick även den som inte hade "rest långt" .-)

Men du Anitha .., restiden blev lika lång som till Umeå.

Vonkis sa...

Har för mig att jag läste någonstans att det ska komma en uppföljning till "Du Bengt-filmen" vore rätt kul att se hur det har gått med minigolfande, fåglar och kulturhallar :-)

Ellis sa...

Vilken spännande dag det ändå blev. :-)

Kram kram från djupt nere i tentaträsket.

-B- sa...

Du er så flink til å skrive,iakttagelser av alle slag blir spennende lesning,når du fører det i pennen.

Ha en trevlig helg i Halland,
Hils til P.V

Kraaaaaaaaaaaam

Elisabet. sa...

Anitha: jag glömde dig .. här har du .., ner med huvudet lite ... såja, såja .., titta så fin medaljen är!

Vonkis: ja, jag älskade den där filmen som egentligen inte handlade om just nånting, annat än hur det är att vara människa!'
*Såja, böj dig ner nu, så får du medaljen!"

ellis: stor kram till tentamadmen!
*hänger medaljen om halsen på dig*.

bente: ,-)
Ja, nu har jag delat ut fyra medaljer, varsågod, här är din också.

Mian sa...

Ryggmärgsbedövning - bra! då kan du plåta och blogga från op-salen kanske :)

Anonym sa...

Medalj tack. Och jag borde nog ha en finare valör för jag har både läst och hört om dagen.
Och som tur är ville inte op.läkaren gå med på att det gamla knäet skulle få följa med hem.
Man tackar.
Även om jag börjat förlika mig med tanken på en liten hylla där knä med utstickande bendelar skulle ligga.
PV

bettankax sa...

Elisabet du är makalös! Vet ingen som kan få en resa och sjukbesök bli en spännande dag och dessutom få oss andra intresserade och underhållna. Tänk så betydelsefullt det är med vilken inställning man tar sig an livet. Du sa innan, "ååå det ska bli så spännande och jag ser det som ett äventyr". Och så blev det så. Jag är säker på att du vet mer om läkarna än vad deras arbetskamrater gör.
Förresten, förstår du nu varför jag gärna varit ditt ressällskap? :)

S o F sa...

Medalj så här på lördagsförmiddagen, inte dumt. :)

"Inte är det konstigt inte" att jag/man/vi följer din blogg, tänk att kunna skriva så bra om
V A R D A G E N.

Men det känns lite jobbigt det där med knäoperationen...
(för vem - mig verkar det som) ;)

Varma hälsningar!

Elisabet. sa...

PV: som sitter här intill mig och frågar efter medaljen .., du ska få den nu! (Jag frågade läkaren om man kunde få med sig den biten som är avsågad hem, att få titta på den? Han höll på att svimma. Men det är väl inte konstigt .., dom ser såna dagligdags, det gör INTE jag .., och jag tycker att det hade varit hur intressant som helst! Men ... njet, sa herr doktorn och smajlade filurigt.)

bettankax: medan jag satt där och såg en film om operationen, tänkte jag på dig och det du hade sagt om att vara-med-i-tanken-och-sitta-intill-och-klappa-på-ovansidan-handen. Det ska du minsann få göra, andligen, den sjuttonde november .-) Åååå, du är ju så lång och grann, hur ska jag nå upp med medaljen, vänta, ska jag hämta pallen! Nu så, böj huvudet lite, så där ja .., titta, så fint den hänger och dinglar mellan behagen.

S o F: jo, läkaren sa att det blir en jobbig tid, det var därför han verkligen ställde frågan, men jag tror att det blir bra. Så här kan jag absolut inte ha det.
Nu ska vi se här .. jag undrar om du är lika lång som Bettan .. nej, du är ju som jag själv .., se här ...., nu så ..,. lite hår kom ivägen ..., men nu är den på plats! Medaljen.

Mian: herr Polack sa att jag nog kommer att slumra .., men kanske kan jag smyyyyyga med mig herr Canon under tröjan ..-)
Här får du också en medalj, dig behöver jag inte pall för att nå ,-)

Evas blogg sa...

Klart man läser allt! Jag gillar dina livsberättelser ju.

*P* sa...

Det är alltid en fröjd att läsa om dina vardagsäventyr!

*speglar mig lite i medaljen*

Ingela sa...

Egentligenhade jag inte tänkt kommentera, men för en medalj måste jag ju!

Hoppas att du blir riktigt pigg i benen. Du kanske till och med börjar åka rullskidor.

Ingela sa...

Glöm inte hjälmen i så fall!!!

Anitha sa...

Tackar, tackar!

Restid.... (över 6 timmar med buss) med den skillnaden att jag tar mig inte till Umeå fram och tillbaka på samma dag om jag ska åka buss hela vägen. :-(

Längtar tillbaka när jag ser dina bilder från Hässleholm. :-)

Dubbelörn sa...

Sitter o läser o kommer att följa ditt knä med stort intresse. Mitt vänsterknä är illa, ben mot ben o det som gäller är samma op som du ska genomgå.

Men hör o häpna, här säger de att jag är alldeles för ung för detta. Oavsett problemen. 60+ då först kan jag räkna med en op här vårt landsting!

Men det låter inge vidare det du berättar om lång rehab...

Kram

stationsvakt@gmail.com sa...

Det verkade vara ett bra hål. Högt beläget också. Släng i en peng vettja, de kanske funkar som önskebrunnar.

Elisabet. sa...

Eva, Anitha, *P*, Dubbelörnen, Ingela och Johnny: här kommer medaljer till er alla! Och Dubbelörnen, synd att du inte bor här nere.
Jag tycker att det är vansinne att man inte får nytt knä om det behövs .., vad är alternativet?
Flera års sjukskrivning?
Ingela: pv hoppas på sällskap i Vasaloppet .-)

Ingela sa...

Anitha: Det kanske inte går från dej, men från Malå går det bra att åka buss över dan. Bara man inte ska vara framme före 10.45. Tyvärr har turen då man bytte vid Enebacken tagits bort. Man måste ända till Lse för att byta till umebussen så resan har blivit 25 minuter längre. Det finns flera hemresor att välja på, över Lse eller Skeå. Den senaste går 17.20 och då brukar jag vara klar vad än jag har haft för ärende.

Cicki sa...

Jag orkade. Medalj, tack.....:-) Hur kan du vara så lugn? Jag hade blivit helhispig av detta krångel med resan. Jag hatar att komma försent så jag hade nog gått i taket....:-) Hoppas i alla fall att allt blir bra med ditt knä efter operationen. Det är väl nackdelen med butiksarbete att det sliter så på kroppen.

Gerd sa...

Om du hade haft en hund kunde väl den ha fått knät att gnaga på!

Monet sa...

Jag känner två väninnor som båda fått helt nya knän INNAN de var 60. En bor i Göteborg, en annan i Stockholms skärgård.

Från nästan invaliditet till smärtfri gång har det blivit för dem. Och rehabiliteringen tar i och för sig tid men den nya knäleden är värt allt säger dom!

Så Grattis Elisabet till ett härligt sjukhus med en underbar stämning som det verkar. Och det kommer att gå jättebra!!
Tur att du inte har hund med tanke på en av kommentarerna, fniss.

Elisabet. sa...

Cicki: nej, det var inget bekymmer alls .. jag hade redan i förväg bestämt mig för att detta skulle bli ett äventyr och det blev det verkligen.
Varsågod, här har du medaljen!

Gerd: så snopen jag blev när han vägrade .., jag skulle verkligen vilja se hur det ser ut! Du är lång och reslig .., jag får hämta pallen .-)

Monet: det låter bra! Och som det är nu, så kan jag inte ha det .., så jag tycker att det är ytterst vettigt. Dessutom tror jag att det är en mening med allt och det tror jag att detta också är. Du är nog längre än undertecknad .., vänta ska jag hämta nånting att stå på! Såja, nu har du medaljen du också.

mossfolk sa...

Du är ju helt makalös som lyckades göra den resan till ett helt litet äventyr full av intressanta möten!
Inte behövs det medalj för att läsa en sådan historia :)

Anita sa...

Du är en riktig äventyrare du! ;)

Operationen kommer att gå jättebra. Din positivitet kommer att göra halva läkningen!

Anitha sa...

Ingela: Om man bor i Malå, ja. Men sista bussen Malå-Adak går 17:30! Blir inte lång stund man har i Umeå.
Tur man har bil ;-)

Elisabet. sa...

mossfolk och smulan: tur att jag hade två medaljer till liggande .-)
Varsågoda!

Gerd: det var vad jag också sa .., Nelly kan få det som tuggben, haha.

Elisabet. sa...

Anitha: jag kan förstå om inte Umeå las. bjuder på fika .-)
Sjukhuset i Hässleholm är litet och antalet besökare på ortopeden torde inte orsaka så våldsamma kostnader, ja, när det gäller skorporna och det övriga.

Jag hade gärna betalat en 5:a eller 10:- för den servicen, det hade inte varit några problem