När min annars så lugna tillvaro plötsligt förändras .., när det blir mycket att tänka på, blir jag alltid ., ja, stressad.
Jag blir lättirriterad och hakar upp mig på småsaker.
Alldeles hur glasklart som helst känner jag igen symptomen.
Man har liksom ingen koll längre.
Det är så mycket som händer på en gång.
Sånt tänker jag på medan tåget tar mig från Halmstad till Malmö.
Det är iskallt i kupén.
På en bagagehylla ligger en röd resväska och balanserar farligt .., närmare och närmare kanten kommer den.
"Den väskan kommer att ramla ner .., tänk, om nån får den på sig .., den kan lätt knäcka ett näsben!" säger jag till den unga flickan som sitter intill mig.
Men tågvärdar kommer och går och ingen bryr sig det minsta i den röda väskan och allra minst bryr sig väskans ägare.
I närheten av Lund har jag nästan somnat.
Då hörs plötsligt högljudda rop och hojtande!!
Jo, mycket riktigt ..., då har väskan dråsat i golvet och det blir ursäkter och förklaringar och jag drar den rosa halsduken tätare om halsen och vänder blicken mot kupéfönstret där mörkret sakta är på väg att ta över.
I Malmö blir det pågatåg hem till Ystad.
Mitt emot mig sitter Kjell som ursprungligen kommer från Sundsvall.
Nu har han varit i Göteborg och spelat bowling .., med SCA:s firmalag och hela vägen från Malmö till Central, förbi Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte och slutligen Ystad .,. berättar han lyriskt om sitt före detta arbete som driftsingenjör hos SCA i Sundsvall och glädjen i att ha hamnat rätt här i livet och om sitt pensionärsliv och hur han träffade kvinnan som han har tillbringat tjugo år med.
"Det var i Benidorm .., och allt berodde på att hon glömde ett Visakort i en plånbok ...", säger han leende.
Och vi pratar om vikten på bowlingklot (drygt 5 kilo) och om Parkinssons sjukdom och reumatism och detta att bo i Ystad och det blir också prat om Medelpad, Höga Kusten och olika dialekter.
Ungefär så.
Och sen är jag hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar