Barndom ....
"Håll käften på dig!" säger mamman till sonen som kanske är fem år.
Max.
Mamman har ett barn i barnvagnen och ett i magen som är stor och sprickfärdig och pappan går före och säger inte så mycket.
Han som ska hålla käften, skuttar på bakom dem.
Hela tiden bakom dem.
Han ser inte direkt olycklig ut, men inte glad heller.
Och jag cyklar förbi och råkar höra orden och tänker att fy sjutton att få höra såna ord från sin mamma eller pappa och ofta funderar jag över varför föräldrar skaffar sig barn så tätt, för särskilt roligt verkar dom inte tycka att det är .., mest ett enda besvär.
Och jag kommer hem, tar av mig jobbarkläderna och öppnar fönstret och efter en stund ser jag familjen passera utanför mitt fönster och vid secondhandaffären får mamman ett utbrott .., det ser ut som om hon gråter och jag hör ord som att hon minsann ska packa väskan, nu har hon fått nog, verkligen n o g!
Om det är hennes eller sonens väska som ska packas, får jag inte veta.
Och så går hon vidare, hon och magen och pappan och barnet i vagnen.
På secondhandaffärens stentrappa sitter lillkillen och tittar efter dem.
Ingen tycks bry sig nämvärt.
Själv står jag i fönstret och undrar vad som egentligen har hänt.
21 kommentarer:
Aj, sånt gör ont, klump i magen och tagga i hjärtat.
taggar...
Graviditetshormoner?
I mitt huvud "gör jag upp" en liten historia...där mamma o pappa förklarar för den lille killen när de kommer hem att man kan uppföra sig väldigt dumt när man är extra trött.
Att det inte har att göra med honom lillkillen och att de ber om ursäkt för dumma ord.
Att han ska veta att de älskar honom!
I den bästa av världar är det så det blir när de kommer hem.
Sooooliga midsommardagshälsningar!
Ja vad vet man vad som ligger bakom hennes utbrott. Trist är det i alla fall. Mycket trist.
sorgligt .(
Ja, det finns människor till allt...
Till er alla: jag har hört den här mamman förut ., och tycker att hon verkar så vrång, mot inte bara ungarna ....
Vad jag undrar över är varför hon skaffar fler barn, när det alltid tycks så eländigt ...?
Fy så hemskt. Att barn ska behöva få växa upp så där.
Ps. till alla: och om ni undrar varför jag inte sa nånting .., ja, jag var feg. Helt enkelt. Ds.
man får inte säga så till barn.. det finns aldrig någon bra förklaring till det, oavsett hormoner eller tätt mellan barnen, eller vad som helst.. våra barn är livets gåva, och hur knappt man än har det i livet ska barn mötas med respekt och kärlek, och förståelse.
Jag blir bara arg på vuxna som inte är vuxna nog, och det gör väl inte situationen bättre för gossen, men jag blir arg iaf..
Lyckliga Grodan: det är precis vad jag tycker. Jag tycker inte att man ska säga det till vuxna heller, men absolut inte till barn och mamman lät så HÄTSK.
Det hade räckt med att jag sagt .."men fy, hur du låter ...!"
Men jag fegade ur.
O vad jag blir illa berörd. Stackars barn. Han är väl "van" idag att höra den tonen, men om ett antal år är det dyra terapipengar han får betala för att reda ut varför?? det blev som det blev. Att du inte sa något - vadå. Då hade du fått "skiten" över dig. Ibland känns allt sorgligt. Men---idag skiner solen o vi får var o en försöka njuta av VÅRA liv här o nu. Kramar från Fru Grå
Tänker på några grannar vi hade. Mamman skrek en gång till dottern: Snälla jävla Emelie! och så nån fortsättning om vad hon skulle eller inte skulle. (Nej, hon hette inte Emelie.)
Och tyvärr var tonen sån i alla möjliga sammanhang. En son hade ett helt kärnkraftverk med energi bakom ena örat, men ändå.
Och nej, jag sade inte heller någonting ...
det tror jag vem som helst av oss hade kunnat göra likadant.. man blir häpen och förvånad över att sånt händer, och inte vet man om det blir bättre eller sämre för pojken..
Det är så här att mamman är en - eller tycks vara - en tuff madame och jag vågade väl helt enkelt inte.
Och pappans föräldrar handlar i affären och är himla rara och trevliga .., jag kände det på nåt vis som om jag kom och klampade in.
Men jag ångrar ändå att jag inte sa nånting.
I ett annat sammanhang, för kanske 20 år sedan, HANDLADE jag. Jag skrev ett brev till föräldern (som var fosterpappa) och talade om hur mycket jag avskydde hans beteende.
Jag är helt säker på att barnen inte är "skaffade" - de är som jag läste i en undersökning, "en nedrans otur". 60% hade svarat så på frågan om varför de hade barn...
När jag hade grannar med liknande beteende, ringde jag till BVC och frågade om de kände till familjen... och det gjorde de. Ingen formell anmälan, men jag kände att nån fick veta som kanske kunde ha lite koll.
Hur det gick vet jag inte, vi flyttade.
Jag tror tyvärr inte att det handlar om dyr terapi för grabben sen... jag ser mycket mörkare på framtiden för barn som blir illa behandlade i hemmet. Det är oförlåtligt!
Bloggblad: jag tror dessvärre att många skaffar barn som ett slags arbete. Inget jobb längre .., då blir det barn på barn på barn och .., ja, jag ser det tydligt!
Tänkt på detta också som du skriver Elisabet, tyvärr ser och hör man det rätt ofta i olika sammanhang, i affärer ofta, på badstranden, ibland gör ungen absolut ingenting men föräldern eller båda skäller oupphörligt. Det är hemskt! Barnen krymper och kryper ihop. Jag har inte heller direkt ingripit, fast hänt jag frågat vad som är på gång. Men tror faktiskt jag ska ingripa i fortsättningen, på något sätt. Sen kan det vara ungar som bråkar som tok och föräldrarna måste säga ifrån men det här är något helt annat. Jag har också undrat varför de har barn och så många???? Om de nu är så besvärligt med ett varför då tre, fyra stycken?
Detta är ingenting jämfört med hur barnen behandlas här i Frankrike. De är älskade, det är inte det - de tas väl hand om också materiellt och man månar om dem på alla sätt. Men TONEN gentemot barnen, den är gräslig: Skynda dig på, kom nu, vad gråter du för, skynda dig, skynda dig. Och så smäller man till dom på kinden eller daskar över håret och barnen vänder sig bort och kniper ihop gråten.
Inte alla föräldrar gör så här men nån stans efter det att barnen inte längre är bebisar så förväntas det att de ska bete sig på ett visst sätt och görs inte det, ja då är det smisk och hårda ord som gäller.
Jag mår så dåligt av detta, det är mitt värsta här i Frankrike. Jag ger blickar och visar att jag har sett vad som händer men inte hjälper det.
Sen är det gräsligt det som hänt den lille pojken också, oförlåtligt som någon skrev.
Det skär i mitt hjärta när jag läser om vad den lilla pojken får höra för uttryck från sin egen mamma. En dag kommer kvittensen, hoppas bara att den inte blir alltför tuff.
Det där är bland det svåraste, att säga till när man hör andra föräldrar agera dåligt mot sina barn. Man vill inte klampa in utifrån, vet inte vilken reaktionen blir osv. Jag tror att de flesta av oss är "fega" där. Det är liksom så känsligt att kritisera andra föräldrar, både de vi känner och de som är okända för oss.
Tråkigt nog så får många föräldrar en väldigt tråkig ton mot sina barn , ibland kanske pga av stress och trötthet, men de märker det inte själva! De glider in det utan att tänka sig för.
Därför tror jag att man borde förbereda sig för "nästa"gång. Att man rent mentalt ställer in sig och förbereder sig på att hör man en förälder vara väldigt dum mot ett barn, hota eller lämna ensam, då säger man till. På vinst eller förlust.
Jag tror att många föräldrar i en sån situation kan få en riktig tankeställare.
Skicka en kommentar