Efter tre veckors ledighet, det som jag kallar min "semester", men som ju - egentligen - är en slags arbetslöshet, har kropp och själ liksom kommit i jämvikt.
Nån slags underbar balans.
Och när pv på torsdagkväll kollar mitt blodtryck, är det lägre än någonsin.
114/88
Och pulsen är för första gången på flera år under 70.
"Ja, men det visste jag .., det känns .., jag är totalt avslappnad!" säger jag.
Senare, långt in på natten, drömmer jag återigen om min mamma.
Vi står utanför Dungers konditori hemma i Malå och mamma ramlar från en trottoarkant och faller handlöst till marken och blir liggande, alldeles raklång .., och till synes död.
Så jag kramar om henne, jag håller henne mot mitt bröst och säger att det var ju så synd, nu när hon har återvänt till livet.
Då slår hon upp sina blå ögon och tittar på mig med filurig blick.
"Jag bara skojade ...", säger hon leende.
När jag vaknar ..,när drömmen sakta har seglat sin väg .., vet jag knappt vad som är dröm eller verklighet.
Det spelar heller ingen roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar